Det har sagts att Uppdrag Gransknings ursprungliga ambition med att undersöka medias hantering av #metoo och de kastade flera publicistiska principer överbord. Ett mycket lovvärt och nödvändigt initiativ, som dessvärre misslyckades. Media måste granskas, men av vem? SVT:s ansvariga säger: ”Vi har ständiga diskussioner inom redaktionen, vi lär oss ständigt.” Vad de kommit fram till är hemligt. Men är journalister de mest lämpade för att genomföra en sådan granskning? Hittills tycks de inte ha varit speciellt framgångsrika. Att kritiskt granska kollegor (och kompisar?) är inte särskilt trovärdigt. Media har emellanåt kritiserat polisen när poliser granskar poliser, så kan ju samma kritik riktas mot journalister. Vad sägs om att istället låta PR-konsulter granska journalisterna? PR-konsulter har ofta likvärdiga utbildningar, jobbat med samma frågor – från olika håll, har gemensamma men olika erfarenheter från publicistik. Jag ställer gärna upp!
Kategori: Journalistik
UG:s björntjänst till Aftonbladet-profilen
UGs ambition från början sägs ha varit att granska medias hantering av #metoo och hur journalisterna blev aktivister och kastade flera publicistiska principer överbord. Media struntade i reglerna för namnpublicering eller inget normalt ifrågasättande av kvinnornas berättelser. Detta skedde troligen för att man ville undvika att hamna på de utpekade förövarnas sida. Nu hamnade UG snett, enligt min mening. Det granskade uppdraget kvarstår och har inte gjorts än.
En fördel för UGs program har sagts att ”Aftonbladet-profilen” fick ge sin version. Nu tycker jag inte att han bemötte anklagelserna, utan gav oss istället berättelsen om ett vilt liv med droger, raggningar, sex och sin egen maktberusning. Allt detta var ju inte direkt till hans fördel, det var en björntjänst.
Ruist, en hjälte
Nationalekonomen Joakim Ruist har forskat om vad flyktingar kostar. SVT Aktuellts Lotta Bouvin frågar: ”Tänkte du på hur resultatet i rapporten kan komma att användas i den kommande valdebatten?”
Vad är detta för en fråga? Frågan liknar den som Cissi Wallin fick om hon tänkte på Aftonbladet-profilens familj då hon avslöjade hans namn. Vad är det som händer med journalistiken?
Ska en forskare alltså hålla tillbaka forskning för att de fakta som avviker från det politiskt gångbara? Är det så mediehusen tänker – att de döljer nyheter och fakta för att det kan spela någon i händerna?
SVTs sändningstillstånd bygger på opartiskhet och saklighet kopplad till yttrande- och informationsfrihet. Dessutom finns en annan styrande idé, nämligen journalistikens konsekvensneutralitet. Vart har allt detta tagit vägen?
Joakim Ruist svarade med en lång paus och ställde reportern inför en pinsam tystnad. Pinsamheten faller helt på reportern.
Joakim Ruist utvecklar resonemanget på sin blogg: http://joakimruist.blogspot.com/2018/06/historiskt-rekord-i-tystnad.html
Uppdrag Granskning klipper och klistrar igen
Under Uppdrag Gransknings historia har vi sett olika metoder att berätta sin story. Ibland har de haft offensiva metoder med dolda kameror och manipulerat sitt material genom att klippa och klistra. De har haft en tes och programmet går ut på att bevisa tesen. Allt som talar emot tesen, klipps bort. Detta har lett till en allmänt spridd rädsla för journalister och intervjuer. Under mina medieträningar diskuterar vi ofta hur ett svar ska vara formulerat för att det inte ska kunna klippas ihop till något annat. Deltagarna undviker att bara ge ett ”Ja” för de är rädda att just detta ”ja” ska kunna klippas ihop med en helt annan fråga. Jag vet inte hur ofta detta förekommer eller om rädslan ens är befogad.
UG har under senare år blivit rakare och öppnare i sin journalistiska stil, säkert efter all kritik. De har lagt ut bakgrundsmaterial till sina sändningar på sin web. En bra och förtroendeskapande åtgärd som säkert höjt förtroendet för UG och SVT.
Men i och med det senaste programmet om #metoo, verkar de ha återfallit i ett gammalt beteende. I vart fall om jag ska tro den ”prao-ande 14-åringen” som skriver på sin blogg: http://indiepopochskit.blogg.se/2018/may/tror-du-att-det-finns-nagot-okant-darute-som-mirakulost-forblev-oupptackt-2.html
Här ser vi hur frågor och intervjuer ryckts ur sitt sammanhang och hur UG klipp-o-klistrar för att bevisa sin tes. De visar en skev bild av vad som sagts/skrivits. Syftet är uppenbart: att misskreditera 14-åringens uppgifter och samtidigt bygga upp medieprofilens trovärdighet.
Det enda skydd du har är att göra egna inspelningar och spara alla gamla mail, så kan du ha en chans mot hemslöjdande klipp-o-klistra journalister från UG.
Upprörd Granskning ser misstänkt förövare som offer
Om Uppdrag Granskning om #metoo https://www.svtplay.se/video/18177558/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-metoo-och-fredrik-virtanen-metoo-och-fredrik-virtanen
Det var uppenbarligen en stökig tid för medieprofilen, där han inte bara var berusad av sin egen framgång utan av andra substanser också. Nu fick vi inte möta en förövare, utan ett offer, en ångerfull person, utan arbete som skriver en bok för att försörja sig och oroar sig för tiden när barnen växer upp och lär sig googla.
Visst påverkas vi av speakern/reporterns tonfall och de märkliga antydningarna. UG målar skickligt upp sin egen bild för att känslomässigt påverka oss.
”Skäringer vill inte vara med på en intervju, istället kontaktats vi av hennes pr-agent” – bara det visar ju att det är något skumt med Skäringer. PR-agent!
Att så många journalister inte vill vara med i UG, är troligen för de vet vad UG kan ställa till med och att man är nästintill chanslös i programmet. Men UGs tolkning är att de som inte vill vara med – har givetvis något att dölja.
Den enda poäng där UG har rätt, enligt min mening, är att alltför många i media skippade sin kritiskt ifrågasättande roll – i rädslan att hamna på fel sida i #metoo-debatten. Men att #metoo nu granskas på detta sätt av UG och kasta sin skugga på alla kvinnor som trätt fram, tja vad ska man säga?
UG avslutar med ”En publicering som krossade en människas liv”. Undrar vad de människor säger som blivit jagade och uthängda i UG under årens lopp? Dessutom tycks UG ha bestämt att det var den misstänkte förövaren som var offret, inte den anmälande kvinnan!
Hade Cissi Wallins motfilmning någon effekt som hon publicerade för några dagar sedan? Vi får ju aldrig veta om det hade någon påverkan på programmets redigering. Men för egen del hade det en effekt, jag gick in i programmet med Wallins bild där hon skapat sympati för sin person och hennes sak. Jag har ju ingen aning om vad som är rätt eller fel i sakfrågan, eftersom ord står mot ord (som också UG ständigt påpekar – samtidigt som de försöker misstänkliggöra Wallin mer än medieprofilen).
Men det är ju uppenbart att medieprofilen levde runt och festade hårt, sade och gjorde ett och annat mot/med kvinnor. Som juristerna säger: det ligger i farans riktning…
Så min rekommendation kvarstår: om du blir intervjuad, se till att du gör en egen inspelning. Det jämnar ut oddsen något, journalisten skärper sig och du har bevis för vad som klippts och klistrats. Och att du kan sätta scenen innan media sätter sin.
UG tar upp en del vänskapsband som påverkat rapporteringen. I ett litet land med en liten journalistkår kan vara besvärande med att journalister känner varandra kors och tvärs, har barn ihop och går på samma fester eller bor grannar. Om SVT/UGs redaktionsmedlemmar skulle granskas kunde vi säkert hitta intressanta kopplingar där också.
Att motfilma Uppdrag Granskning
Cissi Wallin satte upp en egen kamera under intervjun med Uppdrag Granskning och lade sedan ut det i sociala media innan sändning. För ett tag sedan gjorde Özz Nujen samma sak efter Janne Josefssons intervju för UG. Blir reportaget mildare eller håller de sig till den ursprungliga idén? Kommer UG låta sig påverkas i hur de klipper den slutliga versionen av programmet om Cissi Wallin. Det lär vi aldrig få veta.
Cissi Wallin vann i mina ögon, genom sitt sakliga resonemang i en känslig fråga. När reportern Lina Makboul frågar om Cissi Wallin tänkte på den anklagades familj och barn när hon gjorde sin anmälan, sjönk UG under all anständighet. Kändes lite 1800-tal. Väntade mig nästan frågan: ”Vad hade du på dig vid tillfället? Borde du inte skylla dig själv ..?”
Men Cissi Wallins svar var: ”Han borde ha tänkt på sin familj – inte jag” Helt lysande!
Trots att Özz Nujen ju hade delvis rätt i att han rimligen inte kunde ha kontroll om underleverantörer och vem som gjorde renoveringsjobbet på hans Gotlandshus – som hans svåger hade ansvar för. Här var ju själva grejen att det var Akilov som gjorde jobbet och att Özz Nujen är kändis. Där fanns UG:s drivkraft. Men att som Özz Nujen gå till attack med motfrågor, kombinerat med att upprepa Janne Josefssons namn i varje mening – i mina ögon förlorar Nujen på sitt aggressiva beteende.
Ska man motfilma? Ja, det är ett bra sätt desarmera UGs scoop, övertag och ensamrätt över berättelsen. Förr var det inte möjligt, nu är det det. Men det viktiga är ju att man själv uppträder så att man vinner publiken. Cissi Wallin gjorde det, Özz Nujen gjorde det inte.
Cissi Wallins film från UG-intervjun:
Schermans blinda fläck
Jan Schermans tredelade serie ”Länge leve demokratin” på SVT är intressant. Speciellt andra avsnittet, där han försökte intervjua partiernas pressekreterare. Dessa var dock mycket ovilliga.
Att pressisrana var så återhållsamma, beror troligen på att de vet vad felsteg i media kan kosta. Dessutom har Scherman själv ett rykte som grävare, vilket spär på misstänksamheten, men som förvånar Scherman (vilket förvånar mig). Den mycket aggressiva journalistik som utvecklats under det senaste decenniet, har skapat försiktiga politiker – som ju granskas ner till minsta stavelse – och varje ”fel” formulering kan leda till flera dygns skandal – ja, då är resultatet hariga politiker. Tänk på AKB:s ”dumma lantisar” eller Juholts alla frispråkiga uttalanden. Alla är försiktiga för att journalisterna har tvingat dem till det.
Journalisternas avgörande roll är Schermans blinda fläck – i en annars mycket intressant och sevärd serie. Kolla på SVTplay.
Dessutom undrar jag varför ingen Vänsterpartist hade något att säga om demokratin. Men, det är klart, demokrati har ju historiskt inte varit deras starkaste gren.
Beskrivningen av antalet kommunala kommunikatörer är en ensidig svartmålning
Både Slöseriombudsmannen och SVT uppmärksammar antalet kommunikatörer anställda i Göteborgs kommun, se länkarna nedan. Är inte den beskrivningen av antalet kommunala kommunikatörer alltför ensidig och partisk? Gör inte kommunikatörerna någon nytta? Varför får vi inte höra något om de tillfällen där journalister fått hjälp av goda kommunikatörer? Det är många journalister som fått hjälp med att ta fram handlingar, hitta rätt expert eller tjänsteman att intervjua – något som snabbar på medias rapportering och sparar tid åt hårt nedskurna redaktioner. Kan man inte se det stora antalet kommunikatörer som en vilja från kommunen att öka kommunikationen till sina finansiärer/skattebetalare? Visst kan det finnas en poäng i Slöseriombudsmannens granskning att det finns alltför många kommunikatörer – men att därifrån dra slutsatsen att alla jobbar med att skönmåla – när det kanske gäller att försöka balansera medias svartmålning? Är det vettigt att dra ekonomiska slutsatser, att det kostar lika mycket som ett antal barns skolgång? En alltför enkel poäng, enligt min mening.
Hur många gånger har inte granskande journalister haft en bestämd agenda klar för sig, innan de gått in på företag och organisationer och varit fast beslutna att ”bevisa” en tes som faktiskt inte stämmer med verkligheten? Hur ska kommunikatörer då agera, ska de lägga sig platt? Eller ska de försöka balansera bilden?
Att sedan se kommunikatörernas uppgift som att hindra journalisternas granskning, är nog en myt som journalisterna själva driver för att bygga upp sin egen hjälteroll.
https://www.expressen.se/gt/debatt-gt/kommunikatorer-ska-inte-motarbeta-granskningar-/
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/skattebetalarnas-nota-nastan-en-halv-miljon-om-dagen
Strömstedts fördomar och otränade proffsfruar
”Playmakers” i TV4 visar kvinnor som alla är partners till idrottsproffs. Josefin Lustig och Elin Wass blev intervjuade av Jenny Strömstedt i Nyhetsmorgon. Första frågan var: … ”ni sitter här för att ni är någons flickvän eller fru, det har inte ni några problem med? Är jag fördomsfull?”
Lustig bloggar om saken: ”Det kändes verkligen som att hon förminskade oss direkt. Det här var första intervjun live någonsin. Så känns det som att man bara får sitta och försvara sig.”
Det är två saker som slår mig i detta.
För det första hur lättvindigt Lustig och Wass tar på sin första intervju och att de inte alls var förberedda. Givetvis ska de vara beredda och tränade för intervjuer i sin roll att vara med i sina mäns team, vare sig de vill eller inte. Det gäller för dem att göra en noggrann inventering av jobbiga frågor som de kan tänkas få och vara beredda på det mesta. Precis som deras män tränar hela tiden för att kunna och orka hantera olika spelsituationer. I intervjun är det likadant: hur ska jag parera, dribbla och för att kunna ge den målgivande passningen eller göra mål själv. Träna, träna, träna.
Det andra är hur Jenny Strömstedt ser på saken. Jag förstår helt enkelt hur hon kunde ställa frågan. Givetvis är svaret på hennes fråga: Ja, du är fördomsfull!
Tänk om Strömstedt själv fått en intervjufråga av typen: ”Hur mycket har det hjälpt dig i din karriär att du är gift med en person nära lierad till den svenska medie- och pop-eliten?” Tror inte hon varit särskilt förtjust i frågeställningen. Och varför i herrans namn tänker hon ändå i de banorna när det gäller andra? Inte egna meriter, utan det man gift sig till? Läs mer
#Paradissmockan
Vad blev det av de 13,4 miljoner dokument som Süddeutsche Zeitung lämnade ut till det internationella journalistnätverket? Var det succé eller flopp? Vad jag kunde se, redovisade SVTs Uppdrag Granskning en helt legitim verksamhet som följde internationellt överenskomna skatteregler. Slutsatsen måste vara, att vi lever i ett land där man följer lagarna och skattemoralen är mycket hög. Det som däremot kom fram var att en företrädare för företagare i landet undrade vad han fick för skattepengarna. Klumpigt och helt okänsligt sagt, som inte räknade med det folkligt spridda ögontjäneriet i Sverige. När SvD lät Inizio undersöka skattemoralen, så ansåg en majoritet att det är fel att minimera skatten med avancerad planering när de svarade på frågan: ”Tycker du att det är rätt eller fel att aktivt söka lagliga vägar till så låg skatt som möjligt?” Undrar just vad de hade svarat på frågan: vill du betala in mer skatt än vad du behöver?