Nyhetsbrev från din medietränare 21 mars 2021

Nu under pandemin och vidhängande karantän med distans, förvånas jag av diskussionen om det behövs en andra spruta, när jag sitter och väntar på den första! Media har mer än någonsin blivit fönstret mot världen och den världen är full av saker värda att kommentera. Här några kallsupar ur mediefloden.

Mello – eget beröm luktar illa

Melodifestivalens ”general”, Christer Björkman, lämnar nu för att börja en ny karriär i USA. Under den svenska finalen ville jag sjunka ner i soffan av pinsamhet, när Björkman med illa spelad överraskning deltog i hyllningar till sig själv i sitt eget program. Det hade annars varit intressant att sammanfatta hans arbete i ett fristående program, där man får följa honom i ett ”bakom-program” och där programmakarna rapporterat med viss integritet. Och inte som nu enligt ett Nordkoreanskt koncept.

Att tala i egen sak

När chefer inom SVT/SR försvarar public service (PS), kan det vara OK. Det kan till och med vara deras skyldighet. Men hur är det med journalister som använder intervjuer för att ifrågasätta politiker som vill ändra på PS:s förutsättningar och inriktning? Är det verkligen opartiskt och sakligt att göra intervjuer med den inriktningen? I Ekots lördagsintervju får Ebba Bush frågor av Monica Saarinen i detta ämne. Ha gärna debatter om saken, men ska SVT/SRs journalister verkligen få använda intervjun som ”vapen” mot PS:s kritiker? Att ställa frågor i egen sak, känns oärligt.
Märkligt nog ställs inte frågor ”åt andra hållet” dvs att någon journalist ställer kritiska frågor till politiker som försvarar public service…. hur kan det komma sig?

Oprah, Meghan och Harry

Slå media med media, lär Bogart ha sagt till Frank Sinatra, efter att denne hade slagit en journalist på käften. Råden gäller än och är något som Meghan och Harry försökt tillämpa genom att vara med i Oprah Winfreys program. Dessvärre blev det bara värre, främst för att Maghan inte var påläst eller drog på sanningen. Jag vill inte gå så långt som den brittiska journalisten Piers Morgan, som säger att Meghan ljuger och att han inte ens skulle tro henne om hon läste upp väderleksrapporten.
Alltså, blir Archie prins när hans farfar blir kung, även fast han har en mörkare nyans. Alltså, när man skippar de kungliga plikterna, så skippar man också det kungliga livvaktsskyddet. Inget konstigt med det.
Oprah Winfrey är mer underhållare än intervjuare. Hon vill hellre vara trevlig än att ställa angelägna frågor. Jag saknade följdfrågorna från Oprah, som när Harry sade att han numera endast hade sitt modersarv att leva på. Intrycket jag får av paret är att de är bortskämda bidragsberoende barnungar som gör sig till offer när papsen stryper penningflödet. Att Harry har motsvarande 100 miljoner kronor att leva på, var något som Oprah inte frågade om. Oprah kunde ju också fråga om varför de ger en intervju samtidigt som de vill vara i fred och mer privata.

”De 61 orden” i presskommunikén från det brittiska hovet

Texten är föredömligt formulerad av Buckingham Palace, där de faktiskt kommenterar prins Harrys och Meghan Markels anklagelser mot ”firman”.

Hela familjen blir bedrövad när vi inser omfattningen av hur utmanande de senaste åren har varit för Harry och Meghan.
Frågorna som reses, speciellt den om ras, inger oro. Även om vissa hågkomster kan variera, så tas frågorna på allvar och kommer att tas upp privat inom familjen.
Harry, Meghan och Archie kommer alltid att vara mycket älskade familjemedlemmar.
Vanligtvis brukar ju hovet inte säga något alls, men denna gång har de skickat ut ett svar som de hoppas stoppa fortsatta spekulationer. Slutsatsen är: Det är en intern familjeangelägenhet.
Kommentarer och spekulationer fortsätter ändå, som vi redan sett.

Folkhälsan

Deltagare på Folkhälsans presskonferenser har fortfarande inte fått ordning på tekniken – efter ett år! Syns jag? Hörs jag? Tryck på mute-knappen. Oj, nu blev det svart!
En annan fundering är om journalistkåren fått högre eller lägre trovärdighet – efter alla mer eller mindre korkade frågor som Tegnell & Co tålmodigt besvarar.

Hotet mot demokratin

I en intervju i SVTs ”30 minuter” sade Löfven något som efteråt tolkats som att ett borgerligt samarbete med SD skulle hota demokratin. Jag kan inte svara på vad han sade, eftersom jag inte riktigt förstod statsministerns ord …

30 minuter

I intervjuprogrammet ”30 minuter” i SVT kan jag notera Anders Holmbergs val av klädsel. Nooshi Dadgostar och Lena Hallengren möts av t-shirt under kostymen. Stefan Löfven och Annie Lööf möts av vit skjorta, slips och kostym. Kan någon förklara skillnaden i klädval?

Nyhetsbrev från din medietränare 200325

Just nu befinner vi oss i en medial flodvåg som svämmas över av ett virus. Svårt att hitta något annat att reflektera över. Här kommer några dopp i floden.
MSB:s kommunikationsdirektör Morgan Olofsson sade några kloka ord på presskonferensen, att nu när vi inte har något vaccin, är det bara kommunikation vi har för att bekämpa viruset. Låt oss då kommunicera klokt. 

 

Hur slår du ihjäl myggan?
Vi hör allt oftare krav på att politiker ska ta till mer krafttag mot oss, så som man gör i andra länder. En klok person i min närhet påpekade att de radikala åtgärderna vi ser i andra länder kan bero på att det där är vanligare med ministerstyre – något som vi i Sverige inte tillåter. Politikerna där förväntas agera, vilket leder till kortsiktiga panikåtgärder mot viruset, som i själva verket förvärrar samhällets totala plåga. Det är som att slå ihjäl myggan på ditt ben med en slägga.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministerstyre 

Collateral damage*
AP-fondens VD Kerstin Hessius blev ganska illa åtgången i SVTs Agenda då hon försökte förklara sin debattartikel i SvD (19/3-20). Agendas Anna Hedenmo avbröt och debatterade istället för att lyssna på vad Hessius ville ha sagt. En journalists uppgift bör vara att undersöka och förklara komplicerade ämnen och sammanhang. Här fick vi bara höra hur Hedenmo inte ville förstå vad Hessius menade. Hessius intressanta poäng var att åtgärderna mot smittan skadar fler människor än vad smittan skulle orsaka. Och allt leder till en ännu större belastning på sjukvården.
https://www.svtplay.se/video/25731480/agenda/agenda-22-mars-21-15 (ca 23 minuter in i programmet)
* På svenska: (oavsiktliga) sidoskador, militär term för skadeverkningar som uppstår av misstag.

Statsministerns tal till nationen
Fem-minuters talet som Statsminister Stefan Löfven höll under söndagskvällen är troligen en av de mest omdiskuterade minuterna i svensk TV på sistone. Dels för att det var förinspelat och ingen journalist kunde ställa frågor. Dels för att det var en svensk flagga i bakgrunden. Göran Greider (som exponeras mer i SR/SVT än svenska flaggor) har tröttnat på de svenska flaggorna. Vilken flagga han föredrar istället, är okänt. Att Löfvens tal var inspelat gör ju ingen skillnad för publiken – t.o.m kanske bättre – liksom det mesta vi ser på TV. Att journalistiska frågor skulle höja informationsvärdet har jag svårt att förstå. De senaste veckornas pressträffar ger tydliga bevis på att journalisternas frågor knappt tillför någon kvalitetshöjning av informationsvärdet.

En generaldirektör försvarar de sina
På ett, i mitt tycke, föredömligt sätt kunde vi se hur Folkhälsomyndighetens (FOHM) generaldirektör Johan Carlsson tog sin statsepidemiolog Anders Tegnell i kraftfullt försvar. Tegnell har stått pall för en ständig skur av nästintill illvilliga frågor från media och därpå följande hat och hot. ”Tegnell har fått kritik som om det var en liten firma som han och några till driver. Det är närmast ovärdigt det han utsatts för”, sade FOHM:s generaldirektör. Sådana generaler hade vi nog önskat oss fler av, som så kraftigt tar sin personal i försvar.

Uppdrag Granskning på gång?
Noterade att en av Uppdrag Gransknings grävare, Petter Ljunggren, var på plats under en av Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Något nytt gräv på gång, kanske?

Vetenskap, sannolikhet mot skräck och oro
De senaste veckorna har vi sett en kollision mellan vetenskap, statistik och oro/skräck/hot. FOHM står på sin sida och bekräftar eller resonerar i vetenskapliga termer. Medan media ser experternas resonemang som inkompetens.  Oro, skräck och hot är mäktiga känslor som media gärna utnyttjar för att fånga vår uppmärksamhet. Media beskriver verkligheten på ett tillspetsat sätt. Vi har sett en serie av sådana rapporter som avlöst varandra: HIV-AIDS, akrylamid, strålande mobiltelefoner, Ebola, galna kosjukan, fågel- och svininfluensan, sars och nu den aktuella corona-pandemin. Ofta när jag passerar kvällstidningarnas löpsedlar, känner jag att jag har en livsfarlig sjukdom: Andfådd i trappor – jag har kol. Hostar – jag har cancer. Jag hostar inte – jag har dold cancer. Vi i medias publik älskar att bli skrämda. Varför skulle vi annars gilla skräckfilmer, thrillers och våldsamma kriminalromaner?

Vad ska vi ha domstolar till – när allt ändå bestäms av media?

Skådespelaren fick en rättslig prövning och dömdes till några års fängelse, villkorligt för bl a misshandel. Flera år senare kommer en film om ärendet – vilket leder till att han förlorar jobbet. Då. Direkt efter domstolsdomen kunde han alltså gå tillbaka till jobbet – han hade fått sin dom och ”straffet” var avtjänat i och med detta. Efter tio år kommer då filmen – vilket leder till konsekvenser – att han förlorar jobbet.

Vad ska vi då ha domstolar till om rättvisan skipas och straffet utdöms av film och media?

Andra fall som lett till fall:

  • Ledamot i EU-parlamentet extraknäcker i bolagsstyrelser. Inget brott, men efter uppståndelsen i media blir hon av med sitt politiska uppdrag.
  • Han som inte kan hålla händerna i sina egna fickor utan på damernas lår. Ingen rättslig prövning, men han förlorar jobbet efter uppmärksamhet i media.
  • Hon som får ersättning från riksdagen när hon hyr sin makes lägenhet. Utreds för misstanke om bedrägeri, men har redan nu fått lämna sitt parti efter uppmärksamhet i media.

Vid andra tillfällen när tingsrätten dömt ut ett alltför milt straff och detta upprört och uppmärksammats i media – så kan du ge dig katten på att hovrätten rättar till domen i opinionens riktning. Så vad ska vi ha domstolar till om ”rättsskipningen” överlåtits åt media där ”olämpligt” alltid slår ”olagligt”?

Vad är då lärdomen av detta? Istället för att lägga pengar på en bra advokat, kanske jag ska anlita en PR-konsult för att få en så bra mediebild som möjligt!

Mediehusen – amatörer på krishantering

#metoo har riktat strålen mot flera mediehus. Medierna är ju byggda för att granska och vara kritiska mot andra – men de har ingen beredskap mot den omvända situationen. Medierna har tagits på sängen och agerandet känns igen från när medierna jagat andra; företag och organisationer. Vi kan konstatera att det hela skötts taffligt som troligen beror på ovana att hantera kritik som riktas mot dem själva. Mediernas tro att vara ”ofelbar och höjd över alla andra” har invaggat dem i en falsk trygghet.

Vi kunde se samma handfallenhet när plötsligt Miljöpartiet drabbades av kritik. De hade haft en skyddad tillvaro, där medierna undvikit kritik och istället favoriserat dem. Men när vändningen kom med konstiga (påstådda) flygresor ARN-BMA, giftig båtfärg, olaglig diesel – så stod partiet helt handlingsförlamat. Samma sak nu – när mediehusen kritiseras för sitt snaskiga inre liv – så blottas obeslutsamhet och amatörism i att hantera krissituationer.

Det är inte bara mediehusen som haft sextrakasserier. Det har andra också haft, bara att de kunnat hantera dem skickligare och utan att det märks utåt. Min erfarenhet är att andra mer krisvana organisationer kunnat hantera #metoo-läget skickligare. Jag är säker på att landets HR-avdelningar kunnat avskilja åtskilliga personer från jobbet de senaste veckorna. Utan att det märkts utåt eller dragit på sig intern kritik så som det varit inom Aftonbladet (se länk nedan).

Slutsatsen? Träna för kris – men hoppas att den inte kommer.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/03/mitt-i-mediestormen-internt-missnoje-mot-sofia-oos-franvaro-pa-aftonbladet/?utm_campaign=Resume_171103_Username&utm_medium=email&utm_source=Eloqua&elqTrackId=29ce33d4f82746ff87f08cbbff5dd6eb&elq=c10048bcfba744b6a7d19345c58cad04&elqaid=11745&elqat=1&elqCampaignId=8238

 

Löfven sparkar en till

Krishanteringens tre gyllene regler är att säga det snabbt, säga allt och säga det själv. Löfvens regering har brutit mot alla tre regler. De har dröjt så länge de kunnat, kanske med hopp om att sanningen aldrig skulle komma fram. ”Största möjliga tyssssstnad” har varit TS-cirkusens huvudtema. Då något sagts – har det skett på direkta frågor och minimala svar på endast på de frågor som ställts. Inga utvidgningar eller förklaringar, utan det juridiska sättet att svara, exakt på frågan. (Typ: ”Vet du hur mycket klockan är”. Svar: ”Ja” – alltså inget som ligger i frågans förlängning om vad klockan är.)

Att säga det själv. Här har ju regeringen i det längsta försökt låta ”underhuggare” ge svaren. Det tog ett tag innan statsministern själv gick ut. Vissa statssekreterare har svarat bristfälligt eller inte alls. Har vi sett någon intervju med Anna Johanssons statssekreterare Erik Bromander som tycks ha gått under jorden?

Men nu har alltså Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson fått sparken, beslutet togs en söndag eftermiddag av ett extrainkallat regeringssammanträde. Varför har det dröjt tills nu? Lennartsson säger att hon fick information för länge sedan, långt före hon sagt tidigare. Att hon då inte insett allvaret i frågan och hon begick ett misstag. Alltså: saken har ju diskuterats i media under minst en månad. När upptäckte hon att hon begått ett misstag? I lördags? Så att hon kunde få sparken dagen efter? När?

Sedan har hon gått med på en intervju.  En. Sedan största möjliga tysssstnad och avböjt ytterligare intervjuer.

Rosenbad och ”Fawlty Towers”

Att hantera en kritisk händelse är en sak. En helt annan är att hantera hur hanteringen skötts efteråt. Detta blir allt tydligare i den pågående rapporteringen runt IT-läckan på Transportstyrelsen. Informationen efter att GD fått sparken, sköttes så dåligt att hela regeringen hamnat i en kris. Troligen var orsaken att de inblandade inte insåg konsekvenserna av IT-läckan – eller visste, men höll statsministern utanför – för att han senare helt sanningsenligt kunde förneka all kännedom (deniability).

Men det tycks vara flera osanningar (rentav lögner?) runt hela affären. Vem visste och när fick de veta? Vem i formerades och vilka hölls utanför? Vilka åtgärder vidtogs och när? Varför stoppades inte läckaget? Bristande insikt om konsekvenserna eller var det för att de inblandade ville dölja och mörka det hela?

Det är allt mer klart att hanteringen efteråt har brustit och därmed drabbar regeringen. Om ansvariga för Transportstyrelsen direkt stoppat IT-läckaget och isolerat frågan inom Transportstyrelsen, så hade de efterföljande konsekvenserna inte spridit sig och vuxit till den regeringskris som vi nu ser.

Vi kan se hur ansvariga brutit mot de tre grundregler som gäller vid all slags krishantering:

  1. Säg det så fort du kan

Regeringen och innan dess ansvariga för Transportstyrelsen dröjde in i det längsta med att kommunicera vad som hänt. Flera ansvariga kände till IT-läckan i nästan två år, men teg om saken. Kommunikationen skedde först då media fått tag på nyheten.

  1. Säg som det är

Förklaringarna till GD:ns avgång var kryptiska och inte helt sanningsenliga. IT-läckan doldes in i det längsta. Hela sanningen har vi troligen inte fått veta än.

  1. Säg det själv (den som har ansvaret, inte någon underhuggare)

Statsministern var en av de sista som sade något om saken, långt efter att många av hans ministrar tvingats ut på banan.

Därför har skandalen vuxit och kommer att växa ytterligare.

Skickligt yrkesfolk sätter en ära i ”It’s my job to know” men i Rosenbad tycks det vara tvärtom och tankarna går till ”Fawlty Towers” och Manuel: I do know nothing, I’m from Barzelona”

Rent hypotetiskt: Har vi undanhållits sanningen, har vi rent av fått höra en lögn?

Hur är det möjligt att regeringskansliet, statssekreterare och ministrar under så lång tid visste – men att de inte informerade chefen? Ju mer vi får veta om olika detaljer så är den presenterade storyn blir den allt mer osannolik. Istället för att ta ansvar, så anfaller regeringen oppositionen för oansvarighet och att de sägs har skadat Sveriges ställning. Nu försöker regeringen i sin krishantering puffa frågan åt sidan, dribbla bort själva kärnfrågan, till att skylla på outsourcingen, privatiseringen, oppositionen … utlänningarna i Rumänien och Ungern…

(Hade det varit hederliga svenskar som hanterade IT-frågorna, så hade ju allt varit frid och fröjd! Vi har givetvis glömt de säkerhetskontrollerade Bergling och Wennerström.)

Regeringen hade aldrig planerat att tala om som det var för riksdagen eller för någon annan heller. Ingen skulle få veta något, ingen skulle märka något.

I förra veckan, ska regeringskansliet ha kontaktat en rad myndigheter för att höra hur de ordnat IT-säkerheten. Nu. Alltså inte i januari, när statsministern sägs ha fått veta … Nu, när vi alla kan läsa om det i tidningen.

Det viktiga är att media gör sitt jobb fullt ut och inte tröttnar!

Jag vill veta vad de andra ministrarna visste och när hade de fått reda på det hela. Speciellt IT-ministern, Näringsministern, Samordningsministern, koalitionspartiet MP …) Vad visste säkerhetspolitiska rådet där statsministern ständigt deltar? Hur kan det komma sig att statsministern inte direkt ingrep i januari i en händelse som han själv kallar för ”ett haveri som hotat rikets säkerhet”?

Varför ställs inte de mest intressantaste frågorna?

Anna Johansson, infrastrukturministern får frågan i SVT-Rapport om Transportstyrelsens IT-läcka:

”Hur kan det komma sig att du inte hade information om det här?”

Frågan utgår från att ministern inte hade någon kännedom om frågan. Hon svarar då:

”Ja, det man … från och med februari 2016, så har departe… tjänstemän på departementet haft kunskap om att det här pågår och gjort bedömningen att de här båda myndigheterna hanterar frågan.”

Den mest intressanta frågan som jag skulle vilja ha svar på, men som inte ställdes:

”När fick du veta detta?”

Varför ställs inte dessa frågor, utan bara de frågor som är lätta att dribbla bort av erfarna politiker?

https://www.svtplay.se/video/14494356/rapport/rapport-18-jul-19-30-1?start=auto&tab=senaste Intervjun börjar 3 minuter in i programmet

Hur har du det med oron idag?

På samma sätt som Sven Melander i sketchen ”Fred på jorden” tjatar om den lilla flickans högsta önskan om fred, frågar journalister idag om hur oroliga vi är. ”Men lite orolig är du väl ändå …?” Till slut ger intervjuoffret med sig: ”OK, lite orolig kanske jag känner mig ibland …”

Det hela beror på att media har sin alldeles egna logik, som skiljer sig kraftigt från resten av samhället. Tydligast blir skillnaden mellan media och näringsliv/affärsvärld. Det är två helt motsatta logiska system, kanske helt olika språk där man egentligen inte förstår varandra.

När vi andra professioner talar om risker, farligheter och olyckor – görs det rationellt och sakligt. Oftast ses det som statistiska avvikelser från normer. Kvalitetsbrister hanteras normalt och ingår i business as usual.

Media däremot, ser det tvärtom: helst som ett breaking news, det oväntade och farliga som sker överraskande. För de vet att publiken vill bli överraskad. Hela vårt intellekt är uppbyggt på att vara vaksamma för faror – som sätter oss i larmberedskap för att kämpa eller fly.

Denna skillnad i logik gör att det är så svårt att förklara risker och farligheter för journalister. Här talar man om gränsvärden, kvalitetstermer, säkerhetssystem, certifieringar och allt har ett slags statistiskt synsätt. När tex 1 matförpackning av 10000 innehåller en metallflisa – kan detta tas som ett mått på god kvalitet. Eller när sjukvården berättar att risken för att drabbas av senaste influensan endast är marginell, nästan försumbar. Det gäller bara att tvätta händerna och inte hosta andra i ansiktet – ja, då är det inte så farligt. Men media klarar inte denna riskbedömning ”inte så farligt” ”liten och försumbar risk” innebär ju ändå att det finns en risk, om än så liten.

Media vet att publiken vill bli skrämd. Vi gillar ju skräckfilmer och våra barn älskar att bli skrämda av elaka häxor och Halloween-spöken.

Media kan alltså inte hantera en eventuell risk. Om det bara finns en promilles risk – så är det ett hot mot folkhälsan och kanske en pandemi. Hur många dödliga sjukdomar har vi om vi ska tro kvällstidningarnas löpsedlar? ”Hosta – kan vara cancer”. ”Ingen hosta – kan vara dold cancer!” Så därför ser vi detta evinnerliga tjat om oro.

”Är du inte liiiite orolig i alla fall? Det kan ju vara farligt…”

”Okejdå, lite orolig är jag kanske …”

Löpsedeln blir då: ORO, CHOCK OCH LIVSFARA….

Det säljer. Och vi köper.

”Inget säger att vi har fel person” – Varför inte: ”Allt säger att vi har rätt person”

Rikspolischefen är jurist och hans uttalande är starkt färgat av det juridiska språkbruket. Dubbla negationer på det sättet med ”Inget” och ”fel” är försiktigt, passivt och defensivt. Ofta har jurister (och poliser) uttryck som lyder: ”Det finns för närvarande ingen misstanke om brott, därför finns ingen anledning att fortsätta förundersökningen.” Vad betyder det? Betyder det att jag är en ärlig, härlig man? Nej, det är bara att jag för tillfället inte kan fällas för brott. Dessutom hittar jag inget självständigt ord för ”oskyldig” som inte innehåller ordet ”skyldig”.

Det hade varit bättre, mer aktivt och offensivt om Rikspolischefen istället sagt ”Allt säger att vi har rätt person”

Det finns många sådana klassiker i samma genre som vi minns.

Richard Nixon: ”I’m not a crook”

Mona Sahlin: ”Jag är baske mig ingen slarver”

Christer Pettersson: ”Jag är ingen dräpare”

 

Varför ägna tid på vad man inte är – istället för att tala om vad och hur man är?

Nixon: Jag arbetar hårt för det amerikanska folket.

Sahlin: Jag håller ordning på Sverige, partiet och mig själv (kanske en lögn ändå…)

Pettersson: Jag var en stor beundrare av Palme.

 

Men ibland kan ju journalistens fråga leda till en sådan dubbel negation, ett fel citat i en rubrik. Det kan vara på en fråga:

– Är du en idiot?

– Nej!

Där rubriken i värsta fall kan bli: ”Jag är ingen idiot”

 

Därför är det alltid bättre att komma med ett aktivt offensivt påstående som ger mer än bara ett direkt svar på frågan. För ett tag sedan såg jag rubriken ”Vi är inga mansgrisar” (om den ojämna könsfördelningen bland riskkapitalister). Det är ju svårt att veta om personen verkligen sade så eller bara svarade ett nej på frågan om de var mansgrisar. Så när det gäller den typen av digitala frågor, är min rekommendation att alltid svara med ett påstående som är sant, relevant – men som inte är ett ja/nej svar kopplat till den ledande frågan. För riskkapitalisten kan svaret vara: Vi jobbar för ökad jämställdhet.

Såg nyss ett uttalande från en PR-expert som uttalade sig om Åhléns ”rök-rea” som har kritiserats hårt. Hen säger då: ”Det viktiga är att inte framstå som empatilös eller tondöv”. Hur ska det vara då? ”Det viktiga är att framstå som empatisk och känna in vad som är lämpligt”