Vad ska vi ha domstolar till – när allt ändå bestäms av media?

Skådespelaren fick en rättslig prövning och dömdes till några års fängelse, villkorligt för bl a misshandel. Flera år senare kommer en film om ärendet – vilket leder till att han förlorar jobbet. Då. Direkt efter domstolsdomen kunde han alltså gå tillbaka till jobbet – han hade fått sin dom och ”straffet” var avtjänat i och med detta. Efter tio år kommer då filmen – vilket leder till konsekvenser – att han förlorar jobbet.

Vad ska vi då ha domstolar till om rättvisan skipas och straffet utdöms av film och media?

Andra fall som lett till fall:

  • Ledamot i EU-parlamentet extraknäcker i bolagsstyrelser. Inget brott, men efter uppståndelsen i media blir hon av med sitt politiska uppdrag.
  • Han som inte kan hålla händerna i sina egna fickor utan på damernas lår. Ingen rättslig prövning, men han förlorar jobbet efter uppmärksamhet i media.
  • Hon som får ersättning från riksdagen när hon hyr sin makes lägenhet. Utreds för misstanke om bedrägeri, men har redan nu fått lämna sitt parti efter uppmärksamhet i media.

Vid andra tillfällen när tingsrätten dömt ut ett alltför milt straff och detta upprört och uppmärksammats i media – så kan du ge dig katten på att hovrätten rättar till domen i opinionens riktning. Så vad ska vi ha domstolar till om ”rättsskipningen” överlåtits åt media där ”olämpligt” alltid slår ”olagligt”?

Vad är då lärdomen av detta? Istället för att lägga pengar på en bra advokat, kanske jag ska anlita en PR-konsult för att få en så bra mediebild som möjligt!

Mediehusen – amatörer på krishantering

#metoo har riktat strålen mot flera mediehus. Medierna är ju byggda för att granska och vara kritiska mot andra – men de har ingen beredskap mot den omvända situationen. Medierna har tagits på sängen och agerandet känns igen från när medierna jagat andra; företag och organisationer. Vi kan konstatera att det hela skötts taffligt som troligen beror på ovana att hantera kritik som riktas mot dem själva. Mediernas tro att vara ”ofelbar och höjd över alla andra” har invaggat dem i en falsk trygghet.

Vi kunde se samma handfallenhet när plötsligt Miljöpartiet drabbades av kritik. De hade haft en skyddad tillvaro, där medierna undvikit kritik och istället favoriserat dem. Men när vändningen kom med konstiga (påstådda) flygresor ARN-BMA, giftig båtfärg, olaglig diesel – så stod partiet helt handlingsförlamat. Samma sak nu – när mediehusen kritiseras för sitt snaskiga inre liv – så blottas obeslutsamhet och amatörism i att hantera krissituationer.

Det är inte bara mediehusen som haft sextrakasserier. Det har andra också haft, bara att de kunnat hantera dem skickligare och utan att det märks utåt. Min erfarenhet är att andra mer krisvana organisationer kunnat hantera #metoo-läget skickligare. Jag är säker på att landets HR-avdelningar kunnat avskilja åtskilliga personer från jobbet de senaste veckorna. Utan att det märkts utåt eller dragit på sig intern kritik så som det varit inom Aftonbladet (se länk nedan).

Slutsatsen? Träna för kris – men hoppas att den inte kommer.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/03/mitt-i-mediestormen-internt-missnoje-mot-sofia-oos-franvaro-pa-aftonbladet/?utm_campaign=Resume_171103_Username&utm_medium=email&utm_source=Eloqua&elqTrackId=29ce33d4f82746ff87f08cbbff5dd6eb&elq=c10048bcfba744b6a7d19345c58cad04&elqaid=11745&elqat=1&elqCampaignId=8238

 

Löfven sparkar en till

Krishanteringens tre gyllene regler är att säga det snabbt, säga allt och säga det själv. Löfvens regering har brutit mot alla tre regler. De har dröjt så länge de kunnat, kanske med hopp om att sanningen aldrig skulle komma fram. ”Största möjliga tyssssstnad” har varit TS-cirkusens huvudtema. Då något sagts – har det skett på direkta frågor och minimala svar på endast på de frågor som ställts. Inga utvidgningar eller förklaringar, utan det juridiska sättet att svara, exakt på frågan. (Typ: ”Vet du hur mycket klockan är”. Svar: ”Ja” – alltså inget som ligger i frågans förlängning om vad klockan är.)

Att säga det själv. Här har ju regeringen i det längsta försökt låta ”underhuggare” ge svaren. Det tog ett tag innan statsministern själv gick ut. Vissa statssekreterare har svarat bristfälligt eller inte alls. Har vi sett någon intervju med Anna Johanssons statssekreterare Erik Bromander som tycks ha gått under jorden?

Men nu har alltså Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson fått sparken, beslutet togs en söndag eftermiddag av ett extrainkallat regeringssammanträde. Varför har det dröjt tills nu? Lennartsson säger att hon fick information för länge sedan, långt före hon sagt tidigare. Att hon då inte insett allvaret i frågan och hon begick ett misstag. Alltså: saken har ju diskuterats i media under minst en månad. När upptäckte hon att hon begått ett misstag? I lördags? Så att hon kunde få sparken dagen efter? När?

Sedan har hon gått med på en intervju.  En. Sedan största möjliga tysssstnad och avböjt ytterligare intervjuer.

Rosenbad och ”Fawlty Towers”

Att hantera en kritisk händelse är en sak. En helt annan är att hantera hur hanteringen skötts efteråt. Detta blir allt tydligare i den pågående rapporteringen runt IT-läckan på Transportstyrelsen. Informationen efter att GD fått sparken, sköttes så dåligt att hela regeringen hamnat i en kris. Troligen var orsaken att de inblandade inte insåg konsekvenserna av IT-läckan – eller visste, men höll statsministern utanför – för att han senare helt sanningsenligt kunde förneka all kännedom (deniability).

Men det tycks vara flera osanningar (rentav lögner?) runt hela affären. Vem visste och när fick de veta? Vem i formerades och vilka hölls utanför? Vilka åtgärder vidtogs och när? Varför stoppades inte läckaget? Bristande insikt om konsekvenserna eller var det för att de inblandade ville dölja och mörka det hela?

Det är allt mer klart att hanteringen efteråt har brustit och därmed drabbar regeringen. Om ansvariga för Transportstyrelsen direkt stoppat IT-läckaget och isolerat frågan inom Transportstyrelsen, så hade de efterföljande konsekvenserna inte spridit sig och vuxit till den regeringskris som vi nu ser.

Vi kan se hur ansvariga brutit mot de tre grundregler som gäller vid all slags krishantering:

  1. Säg det så fort du kan

Regeringen och innan dess ansvariga för Transportstyrelsen dröjde in i det längsta med att kommunicera vad som hänt. Flera ansvariga kände till IT-läckan i nästan två år, men teg om saken. Kommunikationen skedde först då media fått tag på nyheten.

  1. Säg som det är

Förklaringarna till GD:ns avgång var kryptiska och inte helt sanningsenliga. IT-läckan doldes in i det längsta. Hela sanningen har vi troligen inte fått veta än.

  1. Säg det själv (den som har ansvaret, inte någon underhuggare)

Statsministern var en av de sista som sade något om saken, långt efter att många av hans ministrar tvingats ut på banan.

Därför har skandalen vuxit och kommer att växa ytterligare.

Skickligt yrkesfolk sätter en ära i ”It’s my job to know” men i Rosenbad tycks det vara tvärtom och tankarna går till ”Fawlty Towers” och Manuel: I do know nothing, I’m from Barzelona”

Rent hypotetiskt: Har vi undanhållits sanningen, har vi rent av fått höra en lögn?

Hur är det möjligt att regeringskansliet, statssekreterare och ministrar under så lång tid visste – men att de inte informerade chefen? Ju mer vi får veta om olika detaljer så är den presenterade storyn blir den allt mer osannolik. Istället för att ta ansvar, så anfaller regeringen oppositionen för oansvarighet och att de sägs har skadat Sveriges ställning. Nu försöker regeringen i sin krishantering puffa frågan åt sidan, dribbla bort själva kärnfrågan, till att skylla på outsourcingen, privatiseringen, oppositionen … utlänningarna i Rumänien och Ungern…

(Hade det varit hederliga svenskar som hanterade IT-frågorna, så hade ju allt varit frid och fröjd! Vi har givetvis glömt de säkerhetskontrollerade Bergling och Wennerström.)

Regeringen hade aldrig planerat att tala om som det var för riksdagen eller för någon annan heller. Ingen skulle få veta något, ingen skulle märka något.

I förra veckan, ska regeringskansliet ha kontaktat en rad myndigheter för att höra hur de ordnat IT-säkerheten. Nu. Alltså inte i januari, när statsministern sägs ha fått veta … Nu, när vi alla kan läsa om det i tidningen.

Det viktiga är att media gör sitt jobb fullt ut och inte tröttnar!

Jag vill veta vad de andra ministrarna visste och när hade de fått reda på det hela. Speciellt IT-ministern, Näringsministern, Samordningsministern, koalitionspartiet MP …) Vad visste säkerhetspolitiska rådet där statsministern ständigt deltar? Hur kan det komma sig att statsministern inte direkt ingrep i januari i en händelse som han själv kallar för ”ett haveri som hotat rikets säkerhet”?

Varför ställs inte de mest intressantaste frågorna?

Anna Johansson, infrastrukturministern får frågan i SVT-Rapport om Transportstyrelsens IT-läcka:

”Hur kan det komma sig att du inte hade information om det här?”

Frågan utgår från att ministern inte hade någon kännedom om frågan. Hon svarar då:

”Ja, det man … från och med februari 2016, så har departe… tjänstemän på departementet haft kunskap om att det här pågår och gjort bedömningen att de här båda myndigheterna hanterar frågan.”

Den mest intressanta frågan som jag skulle vilja ha svar på, men som inte ställdes:

”När fick du veta detta?”

Varför ställs inte dessa frågor, utan bara de frågor som är lätta att dribbla bort av erfarna politiker?

https://www.svtplay.se/video/14494356/rapport/rapport-18-jul-19-30-1?start=auto&tab=senaste Intervjun börjar 3 minuter in i programmet

Hur har du det med oron idag?

På samma sätt som Sven Melander i sketchen ”Fred på jorden” tjatar om den lilla flickans högsta önskan om fred, frågar journalister idag om hur oroliga vi är. ”Men lite orolig är du väl ändå …?” Till slut ger intervjuoffret med sig: ”OK, lite orolig kanske jag känner mig ibland …”

Det hela beror på att media har sin alldeles egna logik, som skiljer sig kraftigt från resten av samhället. Tydligast blir skillnaden mellan media och näringsliv/affärsvärld. Det är två helt motsatta logiska system, kanske helt olika språk där man egentligen inte förstår varandra.

När vi andra professioner talar om risker, farligheter och olyckor – görs det rationellt och sakligt. Oftast ses det som statistiska avvikelser från normer. Kvalitetsbrister hanteras normalt och ingår i business as usual.

Media däremot, ser det tvärtom: helst som ett breaking news, det oväntade och farliga som sker överraskande. För de vet att publiken vill bli överraskad. Hela vårt intellekt är uppbyggt på att vara vaksamma för faror – som sätter oss i larmberedskap för att kämpa eller fly.

Denna skillnad i logik gör att det är så svårt att förklara risker och farligheter för journalister. Här talar man om gränsvärden, kvalitetstermer, säkerhetssystem, certifieringar och allt har ett slags statistiskt synsätt. När tex 1 matförpackning av 10000 innehåller en metallflisa – kan detta tas som ett mått på god kvalitet. Eller när sjukvården berättar att risken för att drabbas av senaste influensan endast är marginell, nästan försumbar. Det gäller bara att tvätta händerna och inte hosta andra i ansiktet – ja, då är det inte så farligt. Men media klarar inte denna riskbedömning ”inte så farligt” ”liten och försumbar risk” innebär ju ändå att det finns en risk, om än så liten.

Media vet att publiken vill bli skrämd. Vi gillar ju skräckfilmer och våra barn älskar att bli skrämda av elaka häxor och Halloween-spöken.

Media kan alltså inte hantera en eventuell risk. Om det bara finns en promilles risk – så är det ett hot mot folkhälsan och kanske en pandemi. Hur många dödliga sjukdomar har vi om vi ska tro kvällstidningarnas löpsedlar? ”Hosta – kan vara cancer”. ”Ingen hosta – kan vara dold cancer!” Så därför ser vi detta evinnerliga tjat om oro.

”Är du inte liiiite orolig i alla fall? Det kan ju vara farligt…”

”Okejdå, lite orolig är jag kanske …”

Löpsedeln blir då: ORO, CHOCK OCH LIVSFARA….

Det säljer. Och vi köper.

”Inget säger att vi har fel person” – Varför inte: ”Allt säger att vi har rätt person”

Rikspolischefen är jurist och hans uttalande är starkt färgat av det juridiska språkbruket. Dubbla negationer på det sättet med ”Inget” och ”fel” är försiktigt, passivt och defensivt. Ofta har jurister (och poliser) uttryck som lyder: ”Det finns för närvarande ingen misstanke om brott, därför finns ingen anledning att fortsätta förundersökningen.” Vad betyder det? Betyder det att jag är en ärlig, härlig man? Nej, det är bara att jag för tillfället inte kan fällas för brott. Dessutom hittar jag inget självständigt ord för ”oskyldig” som inte innehåller ordet ”skyldig”.

Det hade varit bättre, mer aktivt och offensivt om Rikspolischefen istället sagt ”Allt säger att vi har rätt person”

Det finns många sådana klassiker i samma genre som vi minns.

Richard Nixon: ”I’m not a crook”

Mona Sahlin: ”Jag är baske mig ingen slarver”

Christer Pettersson: ”Jag är ingen dräpare”

 

Varför ägna tid på vad man inte är – istället för att tala om vad och hur man är?

Nixon: Jag arbetar hårt för det amerikanska folket.

Sahlin: Jag håller ordning på Sverige, partiet och mig själv (kanske en lögn ändå…)

Pettersson: Jag var en stor beundrare av Palme.

 

Men ibland kan ju journalistens fråga leda till en sådan dubbel negation, ett fel citat i en rubrik. Det kan vara på en fråga:

– Är du en idiot?

– Nej!

Där rubriken i värsta fall kan bli: ”Jag är ingen idiot”

 

Därför är det alltid bättre att komma med ett aktivt offensivt påstående som ger mer än bara ett direkt svar på frågan. För ett tag sedan såg jag rubriken ”Vi är inga mansgrisar” (om den ojämna könsfördelningen bland riskkapitalister). Det är ju svårt att veta om personen verkligen sade så eller bara svarade ett nej på frågan om de var mansgrisar. Så när det gäller den typen av digitala frågor, är min rekommendation att alltid svara med ett påstående som är sant, relevant – men som inte är ett ja/nej svar kopplat till den ledande frågan. För riskkapitalisten kan svaret vara: Vi jobbar för ökad jämställdhet.

Såg nyss ett uttalande från en PR-expert som uttalade sig om Åhléns ”rök-rea” som har kritiserats hårt. Hen säger då: ”Det viktiga är att inte framstå som empatilös eller tondöv”. Hur ska det vara då? ”Det viktiga är att framstå som empatisk och känna in vad som är lämpligt”

Hillary, säg som det är! Du är en stark kvinna som inte bäddar ner sig i första taget

Lunginflammation kan vara allvarligt, men ännu allvarligare är att inte säga som det är – att dölja sanningen. Det har Hillary Clinton fått erfara.

I många konsultsituationer kommer frågan upp: Vad ska vi säga?

Det tuffaste rådet från rådgivaren: Säg som det är!

Sanningen kan göra ont, men att dölja sanningen kan försätta dig i en ännu värre situation.

Att inte säga som det är, kommer att flytta över fokus från en lunginflammation till att bli en fråga om trovärdigheten. De som inte säger som det är, hamnar lätt i en lögnarsituation och en kris kommer att förvärras. En president som kan botas med penicillin kan vi nog stå ut med, men inte med en president som ljuger eller undanhåller sanningen.

Det är synd att Clintons stab missade att hantera detta.

Vad ska då Hillary säga?

De tänkte säkert: … det kanske går över, ingen märker något…

Men nu när det ändå kom ut vore det lämpligt att ladda om med nya budskap. Då gäller det att välja något som hennes motståndare inte kan matcha, vad sägs om: ”Vi kvinnor går inte och lägger oss vid minsta sjukdom, så som män brukar göra!”

Inför beslut: Skriv en löpsedel!

Inför ett beslut utreder vi och räknar på olika utfall vid varje beslut. Många Exel-tabeller tas in med sammanställning av olika faktorer. Vad vill vi uppnå, vilka medel ska vi använda, vad kommer det att kosta, hur mäter vi resultatet?

Men vad beror det på att företag och organisationer så lätt ändrar fattade beslut – så fort det kommer kritik eller riktas frågor om beslutet? Är det åligt beslutsunderlag eller inget alls? Några aktuella exempel: Ericssons chef har haft ymniga resekostnader med det bolagsägda affärsflyget. Direkt efter att media ställt frågor, svarade Ericsson med att flygverksamheten ska avvecklas och flygbolaget ska säljas.

Svenska kyrkans folk har ägnat sig åt ett ymnigt konfererande och resande till exotiska platser. Men så fort media ställt frågor har verksamheten bantats direkt.

Vad är nu detta? Var det fel från början och har agerandet varit fel hela tiden? Eller har det kommit fram helt nya metoder för affärs- och studieresor, så att effektivitet kan uppnås på nya mer kostnadseffektiva sått?

Det märkliga är att ändringen av dessa verksamheter tidsmässigt sammanfaller med frågor utifrån!

Slutsatsen bör vara: utred och ta beslut och stå för det. Om du inte kan stå för beslutet när det börjar blåsa, var det ingen bra idé.

Komplettera alltid beslutsunderlagets Exel-tabeller med ett löpsedelstest: ”Hur kan en kvällstidning att beskriva vårt beslut?”

http://www.svd.se/efter-svds-fragor-jattarna-lagger-ned-privatjetbolag

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6451216