Tro inte på oss, ni är smartare än så

”Jag tror att P4.s lyssnare är mycket smartare än att de bara för att de läser en sådan rubrik, tänker: Jahapp, nu slutar jag med min medicinering … jag tror att folk förstår att det här inte är nåt som gäller för allt…”

Inslaget fanns i det eminenta och mediekritiska programmet Medierna i P1 handlade om de överdrifter som sker i media när det gäller medicinsk rapportering. Det var märkligt att höra kanalchefen på P4 Kristianstad, som spelar ner kanalens trovärdighet, med att deras publik är så smarta att de inte tror på allt vad P4 rapporterar om!

Tänk om någon företagare sagt något liknande: ”Våra kunder är smarta nog att inte tro på allt vi säger …”

Lyssna på inslaget https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=7077338

Vad ville Kalibers producent uppnå med sitt samtal till Mediernas producent?

I mitt favoritprogram Medierna i P1 får vi veta ett och annat. Medierna är i mitt tycke att av de viktigaste programmen på den svenska mediescenen idag. Mediernas granskning av ”det egna skrået” förekommer ingen annanstans än just här.

I senaste programmet granskades SR Kalibers program om biståndsorganisationen ”Hjärta till hjärta” och deras verksamhet bland romer i Rumänien. Enligt Medierna så for Kaliber med halvsanningar och osanna påståenden. Jag går inte in på det här, lyssna: http://t.sr.se/1NYycZd

Men som en intressant passus i programmet refereras till ett samtal från Kalibers producent till Mediernas producent med en upplysning om att Mediernas granskande reporter har frikyrkliga rötter … och kanske därför inte helt opartisk i sitt rapporterande om ”Hjärta till hjärta”. OK, kanske en viktig information, eller var det så att Kaliber ville stoppa granskningen av det egna programmet? Vad var syftet?

När sådant förekommit på andra håll har det blivit ett väldigt hallå. Nu senast MPs pressis som försökte köpslå med SVT Agenda om att ”steka” ett inslag om Kaplan i utbyte mot något annat. Dvs att påverka redaktionen att ändra inriktning/stoppa sin nyhet.

Nu när samma sak händer inom samma public service-koncern, tycks ingen uppröra sig. Vore kul om Medierna gräver vidare i denna fråga. Vad ville Kalibers producent uppnå med sitt samtal?

Nyhetsbrev från din medietränare

Mitt nyhetsbrev går till dem som jag medietränat eller bara visat intresse. Meddela mig om du vill sätta upp dig på listan eller om du vill sprida brevet i ditt nätverk

Det var ett märkligt år, 2015, där det blivit allt lägre i tak i den offentliga debatten. Hellre konflikt än konsensus – tycks vara ledstjärnan för året. Dessutom såg vi två motsatta trender samtidigt: stort stöd för en gränslös yttrandefrihet (Charlie Hebdo) till att se universitetsstuderande kräva ”triggervarningar” och censur för obehagligt kränkande innehåll i läroböckerna! Inom politiken har det ju svängt rejält från att inte ha murar till ha dem … 

Att svara rakt på sak

Lyssnade på en estnisk radiostation där en polis intervjuades inför nyårshelgen. Det handlade om försiktighet med fyrverkerier och nykterhet i trafiken. På frågan om vad polisen önskade sig inför nyåret var svaret: ”Att folk slipper besöka sina släktingar på sjukhusets akutavdelning och slipper gå på deras begravningar.” Inget tjafs, bara rakt på sak.

Makthavarintervjuer

Årets första ”Medierna” handlade om medietränade makthavare och ansvarsutkrävande intervjuer samt om spelet bakom kulisserna på bägge sidor. Björn Häger berättade om Lars Orups fråga till Tage Erlander om vad ett nygift par skulle göra för att få en bostad. Erlander rekommenderade dema att ställa sig i bostadskö (då väntetiden var 10 år i Stockholm). https://www.youtube.com/watch?v=ZaWD6OhVIVI

Erlanders svar sägs ha lett till (S) nederlag i kommunalvalet 1966. Det var en tid då journalisterna tog över, blev hjältar och politikerna blev skurkar. Det gällde inte att få svar på frågor, utan sätta dit dem och där konfrontation fick ett egenvärde.

Monica Saarinen, som leder Ekots Lördagsintervju, konstaterar att journalisterna kanske är medskyldiga till att de intervjuade är nervösa och inte vill svara på frågorna. Hennes dröm är: ”Jag bjuder in, ställer frågor och de svarar på frågorna, det vore väl fantastiskt.” Mona Sahlin noterar: ”Idag möter man färre journalister som verkligen kan politik, så just nu är det en oerhört farlig tendens i politik och journalistik att det är menlöshet och ytlighet som belönas, på båda sidor om maktsfären.” SVTs Mats Knutson berättar om hur de förbereder sig för de stora partiledarintervjuerna: ”Vi kör rollspel och en person som spelar politikern ifråga och så går vi igenom hela sändningen och så svarar personen som vi tror att politikern kommer att svara…” Så det handlar alltså om en ”kapprustning”, där medieträningen är den intervjuades sätt att förbättra sina odds (Välkommen!). Länken till Medierna:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=6331834

Kontroll över intervjun

Det engelska hovet kräver att medieföretag ingår ett 15 sidigt avtal innan en intervju görs med prins Charles. Alla frågor ska godkännas i förväg, inga spontana följdfrågor får ställas, redigering och slutklippning ska godkännas. Hela programmet kan stoppas av prinsens folk. Är det så klokt att försöka kontrollera media på detta ”nordkoreanska” sätt? Vore det inte bättre att försöka kontrollera det enda som man kan kontrollera: det egna agerandet och ha kontroll över budskapet och alla de ord som passerar ens läppar? Lite träning kanske?

http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/prince-charles-the-15-page-contract-that-reveals-how-the-prince-of-wales-tries-to-control-the-media-a6756541.html

Handgriplig presskontakt

Den engelske prinsen Charles har inte bara livvakter utan också en pressekreterare som handgripligt skyddar prinsen från obehagliga frågor. Här ett exempel på hur Kristina Kyriacou, också kallad för ”The Colonel”, tar hand om en reporters mikrofon.

https://www.youtube.com/watch?v=L-x9MxWOPqU#action=share

Ofelbarheten inom public service

Susanna Ejnerstam på SR-Ekot vill absolut inte erkänna att de vinklat en statistik så att det ger lyssnaren en felaktig bild. De påstår att visstidsanställningar ökar, där de lutar sig mot SCBs mätning mellan 1987 och 2014. Att ökningen redan skedde på 1990-talet förtigs och även att antalet sådana anställningar varit stabilt sedan 2000-talet. SE upprepar hela tiden ”Vi har gjort ett nyhetsinslag på siffror mellan 1987-2014”. När hon sedan ifrågasätts säger hon att reportern svartmålar och är ute i samma ärende som Svenskt Näringsliv och SvD. Dessutom ställer hon motfrågan: ”Vad tycker du själv?” Hon toppar sedan med: ”Inga kommentarer” varpå hon lämnar scenen.

Hoppsan! När journalister utfrågas, reagerar de som riktigt medieovana amatörer och dessutom avslöjas en aggressiv attityd: att kritiska frågor har ett syfte styrt av näringslivet. Inställningen ger en skrämmande interiörbild av vilka konspirationer som styr nyhetsarbetet inom public service. Lyssna på det eminenta ”Medierna” http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2795 Intervjun med Susanna Ejnerstam börjar 5:00 min in i inslaget.

Ekot ”försvarar” sig genom att säga: ”Det går alltid att diskutera vad som är relevanta utgångspunkter för journalistik. Statistik går att läsa och använda på många sätt.”

Och vidare: ”Susanna inser att hon framstår som ovillig att svara på Mediernas frågor, vilket har gjort henne bedrövad. Men hon hade faktiskt bara ett svar att ge i intervjun. Nämligen att statistiktolkningen från 1987 var korrekt.”

Men det allvarliga är hennes konspiratoriska attityd om svartmålning och att ”Medierna” går i någons ärenden. Det handlar alltså inte längre om rätt eller fel i statistiken – utan rätt eller fel attityd till granskning.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4097&artikel=6111024

 

Den fria pressen i fara

Sveriges Radios Ekot ska börja välja ut även ”konstruktiva nyheter” och de som ska komplettera den nuvarande nyhetsvärderingen som antagligen domineras av motsatsen: de destruktiva. Ekochefen utvecklar det hela såhär: Journalister tabloidiserar välden, söker konflikter och drama, gärningsmän och offer – vilket kan leda till att publiken

Så kan det vara. Det granskande och kritiska uppdraget har ibland en överton av gnällig negativism, som vi i publiken kanske tröttnat på. Kan det vara därför som antalet klick på gulliga kattungar ökar så dramatiskt?

Jag har dessutom förundrats av hur en del journalister agerar som aktivister. Det sker när intervjuade får frågor som jag inte förstår syftet med. Är det för att få veta något nytt eller är skälet något annat?

Några exempel: Som när Stefan Löfven eller förra försvarsministern Karin Enström pressades på att säga vilket slags statsskick Saudiarabien har. Är den informationen okänd för reportern? Att ta reda på länders statsskick torde ju vara relativt enkelt, t.ex. på appen ”Resklar” från UD.

Så vad är då syftet med att ställa en sådan fråga? Troligen är det av det destruktiva slaget – man vill höra ministrarna uttala ”Diktatur” skapa en pinsam situation till andra länder. Det är destruktivt.

Visst ska politiker, stater och företag ha en moralisk kompass, som visar med vem internationella affärer görs upp. Men när det gäller just demokratifrågan, så tycks intresset vara lågt att ta reda på halten av demokrati hos länder som tar emot svenska biståndspengar – ty då kallas det för att stödja demokratiseringen.

Det konstruktiva då, hur kommer det att se ut när Aftonbladet kamouflerar reklamen till artiklar som ser ut som nyheter. Artiklarna kommer sedan dyka upp i AB:s vanliga flöde men ska vara tydligt märkta. Som ortodox medie- och PR-nörd, ser jag det som ett olyckligt steg i fel riktning. För även för oss i PR-branschen är skiljelinjen viktig. Vi vill att publiciteten sker på sina egna meriter, däri ligger trovärdigheten. Men om vi kan köpa oss in i redaktionell text, kommer trovärdigheten att sjunka och effekten utebli.

Det måste alltså finnas en tydlig skiljelinje mellan dessa två och att det inte ska finnas minsta misstanke om att det går att köpa sig redaktionella spaltmillimeter.

SR P1:s ”Medierna” tog i lördags upp bägge dessa frågor, utan att koppla ihop dem. Det finns en fara med bägge dessa fenomen, att trovärdigheten i nyhetsbedömningen eroderas.

Den fria pressen har genom grundlagarna fått en särställning, för att de är en viktig spelare i ett demokratiskt samhälle där de upplysta medborgarna kan göra bra val.

Men om trovärdigheten på sikt kan ifrågasättas, varför ska då en industri som jobbar med en cocktail av ”reklamnyheter” ha ett grundlagsskydd?

Ekochefen Anne Lagercrantz, skriver om Konstruktiva nyheter: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4097&grupp=14434&artikel=6082108

”Medierna” om konstruktiva nyheter och om hur gränsen mellan reklam och journalistik suddas ut: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/496910?programid=2795

Om Aftonbladets reklam-redaktion: http://www.svt.se/kultur/reklam-i-med-journalistisk-look