Kategori: Medieträning

Ofelbarheten inom public service

Susanna Ejnerstam på SR-Ekot vill absolut inte erkänna att de vinklat en statistik så att det ger lyssnaren en felaktig bild. De påstår att visstidsanställningar ökar, där de lutar sig mot SCBs mätning mellan 1987 och 2014. Att ökningen redan skedde på 1990-talet förtigs och även att antalet sådana anställningar varit stabilt sedan 2000-talet. SE upprepar hela tiden ”Vi har gjort ett nyhetsinslag på siffror mellan 1987-2014”. När hon sedan ifrågasätts säger hon att reportern svartmålar och är ute i samma ärende som Svenskt Näringsliv och SvD. Dessutom ställer hon motfrågan: ”Vad tycker du själv?” Hon toppar sedan med: ”Inga kommentarer” varpå hon lämnar scenen.

Hoppsan! När journalister utfrågas, reagerar de som riktigt medieovana amatörer och dessutom avslöjas en aggressiv attityd: att kritiska frågor har ett syfte styrt av näringslivet. Inställningen ger en skrämmande interiörbild av vilka konspirationer som styr nyhetsarbetet inom public service. Lyssna på det eminenta ”Medierna” http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2795 Intervjun med Susanna Ejnerstam börjar 5:00 min in i inslaget.

Ekot ”försvarar” sig genom att säga: ”Det går alltid att diskutera vad som är relevanta utgångspunkter för journalistik. Statistik går att läsa och använda på många sätt.”

Och vidare: ”Susanna inser att hon framstår som ovillig att svara på Mediernas frågor, vilket har gjort henne bedrövad. Men hon hade faktiskt bara ett svar att ge i intervjun. Nämligen att statistiktolkningen från 1987 var korrekt.”

Men det allvarliga är hennes konspiratoriska attityd om svartmålning och att ”Medierna” går i någons ärenden. Det handlar alltså inte längre om rätt eller fel i statistiken – utan rätt eller fel attityd till granskning.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4097&artikel=6111024

 

Kulturministern illa förberedd och otränad

http://www.expressen.se/nyheter/nya-ministern-sagas-efter-radiointervju/

Alice Bah Kuhnke fick hård kritik för en intervju i P1 Morgon, där hon svarade undvikande eller inte alls. Trots att hon fick öppna frågor, grejade hon inte det.

Det kan ju vara så att hon hittills seglat fram på ”en räkmacka” dvs bemötts med överdriven välvilja och inte kritiserats i intervjuer. Detta kan ha invaggat henne i en falsk trygghet: att hon grejar det mesta och att hon kan gå på rutin.

Drar mig till minnes flera andra likande exempel. Mona Sahlin, litade troligen på sin charm och rutin när hon drogs ner i Toblerone-affären. Hon tog inte kritiken på allvar, utan litade på att det brukade fixa sig.

Carl-Henric Svanberg blev troligen också överraskad över reaktionen på hans ”small people” och tydligen hela BPs oljekatastrof. Han hade ju varit Ericssons guldgosse och glidit på en framgångsvåg – och kanske också lurats in i en falsk trygghet om att det brukar fixa sig.

Lärdomen är dock att det är bara amatörer som ställer upp i media utan att ha övat och repeterat innan. Vad ska jag säga, vilka frågor måste jag läsa på? Vilka är de värsta frågorna?

Det finns inga gamla meriter som funkar i direktsändningens värld. Det är bara nu – nu – nu som gäller. Då måste man vara påläst och förberedd.

I söndagens Agenda valde Bah Kuhnke att inte alls att medverka och svara på frågor om presstödet. Kanske var det för att hon ändå känt på sig att hon måste förbereda sig mer, eller inte vara med alls.

Våra medievanor – snabb förändring

God morgon!

Vaknar till radioklockan och får de första nyheterna på Ekot kl 6:00. Förr var det bara papperstidning till frukost, ibland två morgontidningar. Numera först en koll på Twitterflödet på padda eller laptop, som ger aning om vad som rör sig därute, beroende på vilka man följer. Hustrun tar tidningen och kastar sig snabbt över till korsord och sudoku. Bläddrar själv igenom tidningen, först ledarsidan, debatt, inrikes, utrikes. Skippar sporten. Ingen morgon-TV.

På tvärbana och T-bana kollar jag Metro i eget exemplar eller över axeln på någon medpassagerare. Jobbet erbjuder alla morgon- och kvällstidningar. Bläddrar igenom dem i små doser till koppar kaffe under dagen.

Kvällen framför tv:n, oftast Rapport, ibland Aktuellt (4:ans Nyheter ganska sällan).

Älskar att ogilla Debatt, men programmet har fått en extra krydda när jag kombinerat den med Twitter #svtdebatt. Både att följa och att twittra själv, ger programmet en extra dimension och ger tempen på debattklimatet. Kollar också Agenda på söndagskvällarna.

Hur kommer det då att gå för papperstidningarna? Det händer att jag föreläser på Universitetet, då ställer jag frågan om hur många av studenterna som har en prenumererad morgontidning. Ett fåtal.

Det går fort nu. När även jag, som 64-åring, funderar på meningen med en papperstidning… och ännu fortare utför går det väl nu när DN höjer sitt pris på abonnerad tidning.

God natt.

Åkesson-paradoxen

En intervju är inte ett läxförhör. Även om många intervjuade under en medieträning lätt återfaller att vara elev i skolbänken, där intervjuaren blir läraren som förrättar läxförhör, där en fråga visar om du läst läxan eller inte. Men en intervju är något annat, det är kampen mellan två bilder, journalistens eller den intervjuades.

När jag häromkvällen såg SVTs intervju med Jimmie Åkesson var vi definitivt i skolan. Kanske inte Åkesson, men Mats Knutson och Anna Hedenmo var lärarna som förrättade läxförhör. ”Hur många miljarder? Hur har ni räknat? Har ni räknat fel?”

Reportrarna sitter med facit i hand och rättar med rödpenna. Trist och tråkig tv, där det är svårt för publiken att hänga med i sifferexercisen. Det sägs att tv-mediet inte är lämpat för att överföra fakta, det handlar mer om att förmedla en känsla.

Det är möjligt att intervjuarna lyckades med att förmedla känslan att Åkesson inte hade läst läxan, inte var påläst och därför mindre trovärdig. Men jag tror att effekten blev den motsatta.

Skulle Åkessons sympatisörer låta sig övertygas av felräknade miljarder hit eller dit? Tvärtom tror jag att de stärks i sin övertygelse om att det är den elaka medieeliten som vill sätta dit småfolket. Åkesson-paradoxen skulle alltså vara: ju hårdare tryck från (medie)eliten mot SD-företrädare, ju mer rätt har man i sin övertygelse och världsbild om att eliten vill förstöra Sverige.

Det var mycket enklare förr, när SD-folket var fåordiga skinnskallar med bombarjackor. Nu har man en välkammad glasögonprydd företrädare i välskräddad kostym som dessutom är verbalt utvecklad.

Det krävs alltså en annorlunda och mer begåvad journalistik för att kunna slå hål på SD-s ideologi. Nuvarande metoder fungerar uppenbarligen inte.

Journalistens råd om du blir intervjuad

När journalister försöker beskriva vad medieträning går ut på, brukar det vara i ganska negativa termer och i dystra färger. Därför är det glädjande att läsa om journalisten Kenny Genborgs erfarenheter från när han själv blev intervjuad och kände att han inte gjorde så bra ifrån sig. Kennys tips ligger mycket nära de råd som jag själv ger:

1) Prata inte så jäkla mycket. Korta koncisa meningar är bättre i radio när inslaget redigeras i efterhand.

2) Säg bara det du tänkt säga, inte det som de som intervjuar vill att du skall säga för att det skall bli bra radio.

3) Nyansera varje mening. Det räcker inte att nyansera i början av intervjun, mitt i och i slutet, som jag gjorde. Bjuder du på en enda onyanserad mening är det självklart den som klipps in i programmet. Alla journalister letar efter tillspetsad kritik och konfrontation.

4) Försök att tänka som en reporter. Vilken roll kommer dina citat att spela i sammanhanget? Vilka citat är viktigast att formulera extra noggrant? Håll dig till de formuleringarna. Sväva inte i väg.

Läs Kennys krönika http://bit.ly/1sm6N3P

Slingriga svar på slingriga frågor

En kollega presenterade mig nyss som medietränare till en nyanställd på firman: ”en sån som lär intervjuade att inte svara på frågor”.

Så kan men se på det, men i själva verket är det precis tvärtom. Vad jag lär ut är att svara rakt på, kort och koncist – och framförallt: säg som det är. Det är de allra vanligaste råden till mina ”elever”. Men att det förekommer slingande svar under intervjuer, beror snarast på de slingriga frågor som journalister ställer.

I somras blev Annie Lööf intervjuad av Kristina Hedberg på SVT om Noun-affären och vem som visste vad i samband med affären. Hedberg frågade Lööf: ”Du har sagt att du hatar människor som ljuger. Vem hatar du mest: Fredrik Reinfeldt eller Maud Olofsson?”

Hur kan man svara rakt på en sådan fråga? Ska Lööf hålla sig ”i boxen” och välja ett av alternativen eller svara utvidgat på frågan? Då blir ju svaret av det slag som kan kallas för undvikande eller slingrande.

Min slutsats är att oftast är det omöjliga frågor som ger upphov till undvikande svar. Då gäller det att ställa sig utanför själva intervjun och recensera situationen. ”Men det är ju en omöjlig fråga att svara på, så som du formulerar det. Jag vill säga följande …”

Som man ropar får man svar.