Tobés SJ-kort

Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé använde bonuspoäng intjänade på SJ med att lösa in dem mot vin och chips. Vet inte vilket som upprörde mest – om det var vindrickandet, chipsen eller att nyttja ”skattebetalarnas” poäng. Men tilltaget resulterade i anklagelser i media om fiffel, brott mot riksdagens regler samt krav på hans avgång. Men nu har en chefsåklagare beslutat lägga ner förundersökningen om brott eftersom Riksdagen inte lidit någon ekonomisk skada. Det är långt mellan ”folkets moraliska domstol” och lagen. Men nog har politiker i allmänhet och möjligen Tobés lever lidit skada av det hela.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6665737

Vem sätter Sverigebilden? Vem ger mig bilden av världen?

Donald Trumps uttalande om att något hemskt hänt i Sverige har upprört oss i Sverige. Trump hade tittat på Fox tv-kanal och där sett ett inslag med journalisten Ami Horowitz där han intervjuades om läget i Sverige. Kärnan av fakta fanns där, men eftersom urvalet var så ensidigt – känner vi (i Sverige) inte igen oss av den återgivna bilden. Fox-inslaget tog upp våldtäkter, skjutningar, brinnande flykting- och asylboenden – där slutsatsen var att den stora flyktingvågen skapat ett land i totalt kaos. Dessutom hävdas att misslyckandet mörkas av svenska media och myndigheter. Argumentationer ligger nära den som förs av ”Sverigevänner”.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/02/20/tv-inslaget-som-fick-donald-trump-att–insinuera-om-en-terrorattack-i-sverige/

Men låt oss vända på perspektivet: hur ser bilden ut av andra länder i Sverige, vilken bild förmedlas av våra utsända korrespondenser till den svenska publiken? Vad har vi för uppfattning om vår omvärld. Hans Rosling visade ju många gånger hur föråldrad vår bild av världen var och att den var på samma nivå som kunskapstest av chimpanser!

För flera år sedan turistade jag i Sydafrika. Då slogs jag av vilket välordnat land det var. Visst fanns kåkstäderna – det hade jag ju sett på tv i årtionden. Men att Kapstaden var vackert, välordnat och trevligt – hade jag aldrig sett. Den bilden finns där också. Vem har fivit mig den föråldrade och sneda bilden av Sydafrika? Kan jag lita på att svenska korrespondenter förmedlar en rättvisande bild?

Jag har estniska rötter och tillbringar mycket tid i Estland. I Sverige får jag ofta frågan om hur det står till med brottsligheten, diskrimineringen av ryssar och fattigdomen i Estland. Hur har då svenskarna fått denna bild? Givetvis via media. Men samma sak gäller i det omvända fallet; för när jag ser hur Sverige beskrivs i estnisk media (inte så ofta) men då är det alltid det allra ”värstaste” av just våldtäkter, skjutningar, brinnande flykting- och asylboenden. Mina estniska släktingar beklagar oss att vi måste bo i detta otrygga land …

Jag hade länge min arbetsplats i hörnet av Kungsgatan/Sveavägen. Dvs mitt emellan de punkter där Olof Palme mördades, Anna Lindh mördades och Bryggargatan där en självmordsbombare sprängde sig själv. Om man bara skulle gå på medias rapportering, var det en fullständigt livsfarlig plats att befinna sig på. Det är sant att allt detta hände – men urvalet är fel där det vardagsnära och naturliga inte fanns med i nyhetsrapporteringen.

Men om nu USAs president tydligen förlitar sig på vad en inkrökt tv-kanal rapporterar kan det bara gå illa. Undrar just vad hans ambassad i Stockholm rapporterar hem. Och om han överhuvudtaget bryr sig om analyser, rapporter och rådgivare.

Poängen med detta resonemang är: Hur ska jag skaffa mig en uppfattning om världen – om jag inte åker dit och ser efter själv. Kan jag lita på att medias bild är den riktiga, eller vad är det de ger mig? Mediebilden behöver ju inte vara skev av någon slags illvilja, utan helt enkelt att vi som publik väljer de lätta nyheterna – inte de komplexa och komplicerade. Men här ligger det primära ansvaret hos journalister och mediehus och i deras urval av nyheter.

Kritik, men inget åtal. Olämpligt, men inte brottsligt

Visst minns vi alla ”Vi har fått en helikopter anpassat för svenskt klimat, som ofta är rent arktiskt…” upprepat ett flertal gånger i samband med att Uppdrag Granskning synade Sjöfartsverkets upphandling av helikoptrar. Visst verkade det skumt att det italienska bolaget skulle leverera flygetygen. Många märkligheter radades upp av de grävande journalisterna. Skuldfrågan kändes självklar för oss i publiken. Vi hade ju inget annat att gå på. Men märkligt nog har förundersökningen nu lagts ned om misstänkta oegentligheter runt Sjöfartsverkets upphandling av räddningshelikoptrarna!

Det intressanta med tidningen ”Journalistens” rubriksättning är: ”Allvarlig JO-kritik mot Sjöfartsverket” och ingressen inleds med: Justitieombudsmannen riktar nu allvarlig kritik mot Näringsdepartementet och Sjöfartsverket för att man mörkat allmänna handlingar…”

Ja, jo. Visst har verket agerat fel, men inte så mycket att det är brottsligt. Just den lilla faktabiten hade varit värd att lyfta upp till rubrik och ingress. För publikens skull.

http://www.journalisten.se/nyheter/allvarlig-jo-kritik-mot-sjofartsverket

Nyhetsrapportering styrd av önsketänkande

Att vi är chockade och överraskade av utgången av det amerikanska presidentvalet måste vara en effekt av att vi konsekvent missletts av medias rapportering. Vi kan nu konstatera att en bild som getts oss har varit sned och fel – nu har vi facit. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att medias felaktiga rapportering styrts av önsketänkande om valutgången.

Vi har lurats på samma sätt t.ex. om Brexit, där den osannolika folkviljan gick tvärt emot mediebilden. Det finns flera exempel på att matchen redan är avgjord …

Meningen med media är ju att de ska informera oss medborgare, så att vi kan bli kloka och ansvarstagande medborgare i en demokrati.

Det är ju därför media är omgiven av skyddande grundlagar för tryck- och yttrandefrihet. Om rapporteringen är fel, sned eller bara önsketänkande från media självt: vad gör grundlagarna då för nytta?

Alltid polisens fel!

Bilbränder i Malmö. Polis intervjuas (SVT Rapport 19/9-16. Se 9:05 in i programmet). Reportern tycks vilja få fram att det är polisen som provocerat fram bränderna genom att de gripit kända kriminella.

”Så det är en konflikt mellan dem och polisen?”

”Nej vi ingriper och gör vårt jobb och det stör givetvis dem…”

Reportern vill ändå få fram att bränderna är en markering mot polisen. Men polisen säger att det ändå är den enskilde bilägaren som drabbas. Reportern håller sig kvar och undrar om polisen verkligen gjort allt för att hindra denna motreaktion och bilbränderna, eftersom polisen förutsett vad som skulle hända. Att bilar för 100-tusentals kronor förstörts (troligen familjens dyraste tillgång) är en ointressant för reportern. Det tycks vara viktigare att sätta dit polisen och inte bilbrännarna!

http://www.svtplay.se/video/10241573/rapport/rapport-19-sep-19-30?info=visa

Expressens Thomas Mattsson har rätt med ändå fel

Under rubriken: Politiker vill inskränka tryckfriheten, skriver Expressens Thomas Mattsson i sin blogg och fortsätter:

Det är … skrämmande att så många folkvalda politiker vill försvåra för en oberoende journalistik, samtidigt som vi redan har en mycket restriktiv pressetik.

Som stöd för sitt påstående citerar Mattsson en undersökning som TidningsUtgivarna låtit Opinionsinstitutet TNS göra där de frågat kommunstyrelseordföranden och kommunstyrelseledamöter om deras attityder till tryck- och yttrandefrihet med följande resultat:

  • 82 procent av alla kommunpolitiker anser att poliser inte ska ha rätt till meddelarfrihet för att kunna informera media om förundersökningar om brott.
  • 58 procent tycker att det bör införas en lag om skydd för privatlivet mot medierna.
  • 78 procent vill att pass- och körkortsbilder ska fortsätta att omfattas av sekretess, så att medierna inte kommer åt dem.
  • 61 procent menar att skadestånden i tryck- och yttrandefrihetsmål är löjligt låga och därför bör höjas kraftigt.
  • 74 procent anser att det inte vara tillåtet att publicera namn och bild på den som är misstänkt för brott innan dom fallit.
  • Och 54 procent tycker att företag och organisationer som lider skada av mediepubliceringar bör ha rätt till skadestånd av medierna.

Det är självklart att media alltid ska vara på sin vakt mot sådant som kan inskränka yttrande- och tryckfriheten i samhället. Jag delar helt och fullt behovet av en sådan vaksamhet. Men det finns något som ibland klingar lite illa från media. Det är när media avvisar all kritik mot medias sätt att arbeta skulle hota yttrandefriheten och i sin förlängning demokratin.

Låt oss kika lite på Thomas Mattssons förfäranden …

Vad är det för fel i att höja skadeståndsbeloppen? Om en tidning faktiskt tjänar pengar på att felaktigt kränka någon, så måste det finnas skadeståndsbelopp som verkligen svider – så att ansvarig utgivare inte kallt kan räkna hem en vinst genom att betala några tio-1000 för en upplageökning som kanske ger hundra gånger så mycket? På vilket sätt hotas yttrandefriheten av ett högre skadeståndsbelopp? Om det publicerade är sant – varför skulle då det finnas en rädsla för att betala om det skulle vara fel?

Poliser som läcker i skydd av meddelarfriheten. Jag tror inte att det var tanken med yttrandefriheten att media kunde betala tipspengar till poliser – bara för att media ska kunna sälja bättre … Återigen anser jag inte att yttrandefriheten på något sätt hotas för att vi inte skulle få veta att en misstänkt försökt ta livet av sig genom att äta upp sina byxor… (vi minns den förste misstänkte för Anna Lindh-mordet), en uppgift som troligen kom från någon på häktet. Och det hade ju heller inget med yttrandefrihet att göra.

Vilket värde har körkortsbilder, som ofta är pixlade, vilket värde ger det mig ur yttrandefrihetssynpunkt? Eller namn och bild på dömda brottslingar? Vad har det med yttrandefrihet att göra? Snarare är publiceringen den moderna tidens skampåle, som vi inom rättsskipningen slutade med på Medeltiden. (Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken!)

Men Mattsson har helt rätt i att det finns bra avslöjanden där media har en mycket viktig uppgift att fylla i sitt ”renhållningsuppdrag”. Men hur mycket skräp finns det inte i det allmänna nyhetsflödet – som inte har något att göra med den grundlagsskyddade yttrandefriheten? Det kan närmast kallas för underhållning, ett tidsfördriv, som vi helt enkelt tycker är kul att ta del av. Men har det med yttrandefrihet att göra?

Möjligen kan vi kalla det för att media tillmötesgår ett ”allmänintresse” som egentligen handlar om att stilla publikens outtömliga nyfikenhet. Men att detta ska ha ett grundlagsskydd är ingen självklarhet …

Jag ställer mig frågan om varför just denna del av underhållningsbranschen (media) måste ha ett grundlagsskydd? Dessutom tycker jag att media ska ta sig en allvarlig funderare på hur de faktiskt använder sig av sin grundlagsstadgade yttrandefrihet.

Thomas Mattssons blogg ser du här: http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2016/07/politiker-vill-inskranka-tryckfriheten-men-de-har-avslojandena-ar-varda-att-forsvara/

Nice och Turkiet – direktsändningar på tomgång

SVT och Sveriges Radio har fått en hel del kritik för den bristfälliga och uteblivna rapporteringen från terrorattacken i Nice samt för statskuppen i Turkiet. De förutbestämda tablåerna ändrades en del, men det har uppfattats som långsamt och trögt. SVTs morgonmys fortsatte, utan att ha belyst tragedin i Nice. Chefer skyller på varann och ingen kan lämna ett vettigt svar.

Lyssnade på Ekots långa direktsändning där de hade lyft ut allt annat för att rapportera om Nice. Det var en bra markering. Men vad var det man sände? Fanns det verkligen tillräckligt med substans för att motivera en tablåförändring och direktsändning? Nej, det var mest svar på frågan: ”Hur är stämningen?” Svaren var inte av det slaget att det skulle motivera en flera timmar långt program. De experter som kallades in, tvingades av reportrarna att spekulera (vilket de troligen får kritik för senare). Det kändes som hela upplägget gick på tomgång. Var det en direktsändning för direktsändningens skull?

Det hade varit bättre med koncentrerade förlängda nyhetssändningar varje timme med fakta och inget tomprat för att fylla ut tiden. Visst finns det en tjusning med direktsändning, men redigerade inslag är oftast bättre för publiken.

Hasse Svens, varför så oärligt om Estland?

I ett reportage i SVT Rapport och Aktuellt tog du upp migrationsfrågan i Estland. Vi fick se hur esterna börjat bygga ett taggtrådsstängsel och du visade ett demonstrationståg med estniska flaggor som var riktat mot invandring.

Hur är det med denna nyhet? Inget var fel, men sammanhanget och slutsatserna var direkt fel.

Det är sant att flyktingströmmen via Ryssland till Estland har ökat i takt med att Finland och Norge stängt sina gränser. Men det viktigaste skälet till att stängslet byggs, är för att säkra Schengens yttre gräns och för att avtalet kräver att Estland ska ha en bevakad gräns. Varför skulle det vara fel att följa Schengens regler?

Sant är också att demonstrationen ägde rum för en månad sedan som en protest mot regeringen. Men den genomfördes partiet EKRE, som har 6 av parlamentets 101 platser. Partiets åsikter ligger nära det svenska SD med främlingsfientlighet och motstånd mot samkönades rättigheter och mot EU. På vilket sätt skulle detta obskyra parti vara representativt för Estland?

Att nu dessa två komponenter binds ihop, framstår bilden av ett nationalistiskt främlingsfientligt land som låser ute folk utifrån genom ett inhumant taggtrådsstängsel!

Ett likande reportage hade kunnat göras om Sverige, som genom ID-kontroller och hårdare gränsbevakning håller migrationen nere. Klipp ihop detta med främlingsfientliga SD-demonstrationer och bilden är klar. Men är det sant och relevant? Vill säga att det är oärligt.

Jag vet att man aldrig bör bråka med en journalist, eftersom de ändå alltid får sista ordet. Men den här gången kunde jag inte låta bli.

http://www.svtplay.se/klipp/7456895/sju-kvotflyktingar-till-estland-som-forstarker-gransen

 

Journalistikens mening och uppdrag

Johanne Hildebrandt skrev en ledarkrönika i SvD (25/1-16) under rubriken ”Journalistiken ska spegla verkligheten”. Ja, det är liksom vitsen med den verksamheten som ju därför skyddas av omfattande grundlagar. Tesen är ju att endast en välinformerad medborgare har tillräcklig klokskap att sticka ner en valsedel i allmänna val. Men om skillnaden mellan den rapporterade och verkliga verkligheten blir för stor – funkar inte det journalistiska verktyget. JH skriver: Om mediernas rapportering bara visar en bild, och medvetet eller omedvetet påverkas av politisk hänsyn och rädsla för kollegors åsikter, är det självklart problematiskt. Journalistik ska vara konsekvensneutral och skildra verklighet, inte ideologi. Annars är den inte nyhetsrapportering utan propaganda.”

Hela resonemanget finns här: http://www.svd.se/journalistiken-ska-spegla-verkligheten/om/ledare-kolumnister

Nyhetsbrev från din medietränare

Mitt nyhetsbrev går till dem som jag medietränat eller bara visat intresse. Meddela mig om du vill sätta upp dig på listan eller om du vill sprida brevet i ditt nätverk

Det var ett märkligt år, 2015, där det blivit allt lägre i tak i den offentliga debatten. Hellre konflikt än konsensus – tycks vara ledstjärnan för året. Dessutom såg vi två motsatta trender samtidigt: stort stöd för en gränslös yttrandefrihet (Charlie Hebdo) till att se universitetsstuderande kräva ”triggervarningar” och censur för obehagligt kränkande innehåll i läroböckerna! Inom politiken har det ju svängt rejält från att inte ha murar till ha dem … 

Att svara rakt på sak

Lyssnade på en estnisk radiostation där en polis intervjuades inför nyårshelgen. Det handlade om försiktighet med fyrverkerier och nykterhet i trafiken. På frågan om vad polisen önskade sig inför nyåret var svaret: ”Att folk slipper besöka sina släktingar på sjukhusets akutavdelning och slipper gå på deras begravningar.” Inget tjafs, bara rakt på sak.

Makthavarintervjuer

Årets första ”Medierna” handlade om medietränade makthavare och ansvarsutkrävande intervjuer samt om spelet bakom kulisserna på bägge sidor. Björn Häger berättade om Lars Orups fråga till Tage Erlander om vad ett nygift par skulle göra för att få en bostad. Erlander rekommenderade dema att ställa sig i bostadskö (då väntetiden var 10 år i Stockholm). https://www.youtube.com/watch?v=ZaWD6OhVIVI

Erlanders svar sägs ha lett till (S) nederlag i kommunalvalet 1966. Det var en tid då journalisterna tog över, blev hjältar och politikerna blev skurkar. Det gällde inte att få svar på frågor, utan sätta dit dem och där konfrontation fick ett egenvärde.

Monica Saarinen, som leder Ekots Lördagsintervju, konstaterar att journalisterna kanske är medskyldiga till att de intervjuade är nervösa och inte vill svara på frågorna. Hennes dröm är: ”Jag bjuder in, ställer frågor och de svarar på frågorna, det vore väl fantastiskt.” Mona Sahlin noterar: ”Idag möter man färre journalister som verkligen kan politik, så just nu är det en oerhört farlig tendens i politik och journalistik att det är menlöshet och ytlighet som belönas, på båda sidor om maktsfären.” SVTs Mats Knutson berättar om hur de förbereder sig för de stora partiledarintervjuerna: ”Vi kör rollspel och en person som spelar politikern ifråga och så går vi igenom hela sändningen och så svarar personen som vi tror att politikern kommer att svara…” Så det handlar alltså om en ”kapprustning”, där medieträningen är den intervjuades sätt att förbättra sina odds (Välkommen!). Länken till Medierna:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=6331834

Kontroll över intervjun

Det engelska hovet kräver att medieföretag ingår ett 15 sidigt avtal innan en intervju görs med prins Charles. Alla frågor ska godkännas i förväg, inga spontana följdfrågor får ställas, redigering och slutklippning ska godkännas. Hela programmet kan stoppas av prinsens folk. Är det så klokt att försöka kontrollera media på detta ”nordkoreanska” sätt? Vore det inte bättre att försöka kontrollera det enda som man kan kontrollera: det egna agerandet och ha kontroll över budskapet och alla de ord som passerar ens läppar? Lite träning kanske?

http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/prince-charles-the-15-page-contract-that-reveals-how-the-prince-of-wales-tries-to-control-the-media-a6756541.html

Handgriplig presskontakt

Den engelske prinsen Charles har inte bara livvakter utan också en pressekreterare som handgripligt skyddar prinsen från obehagliga frågor. Här ett exempel på hur Kristina Kyriacou, också kallad för ”The Colonel”, tar hand om en reporters mikrofon.

https://www.youtube.com/watch?v=L-x9MxWOPqU#action=share