Nyhetsbrev från din medietränare 2/4 2020

Här kommer ett nyhetsbrev om några nedslag ur Coronafloden. Vad annars, nu när vi glömt det amerikanska primärvalet, Mello och Gui Minhai? Det svänger fort…

 Folkhälsomyndigheten – kortare

Förresten borde vi inte döpa om den myndigheten till t.ex. Folkhälsan? Tänker på en lastbil där hela sidan var täckt med texten ”LANDSTINGETS TVÄTTERIVERKSAMHET” istället för Landstingstvätten. I fortsättningen kommer jag att skriva Folkhälsan.

 Tegnell är sååå bra och tydlig

… säger Agnes Wold i en lång intervju i DN/Lördag 28/3-20. Uttalandet kommer från en taxichaufför. Hon tillägger: ”Det är inte så att jag lyssnar på Tegnell för att han har en position. Bredvid honom står som vanligt medietränade människor som säger grejer som inte appellerar till mig.” Hur vet Wold vem som är medietränad eller inte? SvDs skarpa Maria Ludvigsson har sagt: ”Det finns två sorters medieträning: det som syns och det som inte syns.” Jag utgår (och hoppas) att Tegnell hör till den senare kategorin.

Tegnell

Alla åtgärder ska vara långsiktigt uthålliga, säger Folkhälsan. Klokt. Men frågan är hur långsiktigt uthållig Anders Tegnell själv är. Jag förstår att han har ett enormt värde för Folkhälsans kommunikation och svår att ersätta. Visserligen fyller Anders Wallensten ut rollen bra… Jag vet inget om Folkhälsans inre liv, men hoppas att de har en plan för en långsiktig försörjning av talespersoner som kan kommunicera lika bra som Tegnell. I brist på vaccin är det ju endast med kraftfull kommunikation som slaget mot viruset kan vinnas.

Den svenska modellen

I många sammanhang förs det unika med ”den svenska modellen” fram samtidigt som vi slår oss för bröstet. Men i dessa corona-tider ifrågasätts alltmer den avvikande svenska strategin för att hantera viruspandemin. Varför gör vi inte som tyskarna, italienarna… frågor som inte brukar ställas i andra sammanhang. Men nu..

Det är mycket som skiljer Sverige bland annat från sina närmaste grannar. Det är olika signaler vi får från Köpenhamn, Oslo, Helsingfors och Tallinn. För en estnisk parlamentariker skulle det vara otänkbart att avstå från sin rösträtt i Parlamentet – så som nu sker i Riksdagen som minskat antalet ledamöter till 50.

Kina har koll. Jaså?

”I Kina har alla siffror gått ner och folk går till jobbet igen.” Kina ljög från allra första början och så gör de även i fortsättningen. Troligen var alla siffror friserade där antalet sjuka och döda saknade flera nollor. Jag har, som Johan Esk i sin DN-krönika, svårt att tro på diktaturen som påstår att de nu har koll på viruset. Det är klart att siffrorna går ner när de upphör att testa uppenbart sjuka personer! Esk fortsätter: ”De fortsätter att manipulera bilden och jag kan inte förstå varför vi plötsligt ska se Kinas ledare som världens sanningssägare.”

https://www.dn.se/sport/johan-esk-varfor-ska-vi-plotsligt-tro-pa-kina/

Infallsvinkelförskjutning

I vanliga fall är den journalistiska utgångspunkten att ifrågasätta behovet av ”hårdare tag”. Nu är det tvärtom: den journalistiska utgångspunkten frågar varför inte fler hårdare tag och fler förbud införs.

Siffror och relationer

Just nu får vi besked om att 5466 insjuknat i COVID-19 och att 282 avlidit. Hela tiden siffror på den ”negativa” sidan. Men jag saknar helt de hoppfulla siffrorna om hur många som tillfrisknar (varför frågar ingen journalist om detta?). För att få lite relation till eländet vill jag påminna om att ca 90 000 personer dör varje år i Sverige, alltså ca 250/dag. För två år sedan var det ca 20 000 personer som fick det årets influensa och 450 dog av detta, trots att 50 procent av befolkningen hade vaccinerat sig.

Andra jämförelser: varje år dör ca 300 personer i trafiken och ca 1500 personer begår självmord. Det är den här sortens siffror vi måste ha i minnet när media försöker skrämma skiten ur oss med katastrofsiffror! Givetvis ska vi vara försiktiga och följa Folkhälsans råd och rekommendationer – men vi ska inte gripas av panik …

 

Hur ska vi förhålla oss till Kina?

Läser en tankeväckande krönika av Peter Benson i SvD Näringsliv 15/4-19 om våra relationer till Folkrepubliken Kina. Ett land som beskrivs som världens största diktatur där kommunistpartiet håller landet i ett järngrepp. Benson skriver:

”Rätt tankemodell för att förstå dagens Kina är snarare att tänka på mellankrigstidens fascism i Tyskland och Italien.

  • Brett folkligt stöd för regimen så länge framtiden verkar ljus och ärorik.
  • Välståndet skapas av mestadels privata företag i symbios med massiva statliga stimulanser.
  • Enorma resurser kanaliseras till stora satsningar inom infrastruktur, forskning och militär.
  • Censur och annan repression verkar inte alls hindra framstegen.
  • Marknadskrafter och privat rikedom bejakas så länge regimen inte utmanas.
  • Framgångsreceptet för ambitiösa företag är att aktivt främja regimens strategiska mål.”

Kan inte låta bli att dra parallellen med dåtidens Zarah Leander som jobbade för den tyska filmindustrin under ledning av propagandaministern Josef Goebbels – och dagens Zara Larsson som gör reklam för det säkerhetshotande kinesiska telecom-företaget Huawei. Leander fick som bekant utstå mycken kritik för sitt samarbete.

https://www.svd.se/kronika-maste-vi-hoppas-att-ericsson-blir-amerikanskt

#Paradissmockan

Vad blev det av de 13,4 miljoner dokument som Süddeutsche Zeitung lämnade ut till det internationella journalistnätverket? Var det succé eller flopp? Vad jag kunde se, redovisade SVTs Uppdrag Granskning en helt legitim verksamhet som följde internationellt överenskomna skatteregler. Slutsatsen måste vara, att vi lever i ett land där man följer lagarna och skattemoralen är mycket hög. Det som däremot kom fram var att en företrädare för företagare i landet undrade vad han fick för skattepengarna. Klumpigt och helt okänsligt sagt, som inte räknade med det folkligt spridda ögontjäneriet i Sverige. När SvD lät Inizio undersöka skattemoralen, så ansåg en majoritet att det är fel att minimera skatten med avancerad planering när de svarade på frågan: ”Tycker du att det är rätt eller fel att aktivt söka lagliga vägar till så låg skatt som möjligt?” Undrar just vad de hade svarat på frågan: vill du betala in mer skatt än vad du behöver?

Har trovärdigheten för Aftonbladet någon betydelse?

Många röster i media (SvD) oroar sig för medias trovärdighet. Senast riktas nu oron speciellt mot Aftonbladet där en mycket profilerad medarbetare anklagas för sexbrott mot flera kvinnor. Att sedan Aftonbladet undvikit frågan och undvikit namnpublicering och själv agerat annorlunda nu än i tidigare liknande fall – där den utpekade inte varit journalist – och namngivit denne pga ett allmänintresse.

Nu får alla de som anser att media mörkar fakta och att journalistskrået håller ihop, de får vatten på sin kvarn. Igen säger något. Trovärdigheten minskar för media.

Men borde vi inte fråga oss om ”media” nu längre verkligen är ett sammanhållet begrepp i samma bransch? Köper vi inte olika publikationer i olika syften? Djuplodande och analyserade tidskrifter för den avancerade debatten. Morgontidningar i papper och på nätet för att få veta vad som hänt det senaste dygnet. Kvällstidningar för att få underhållning i form av kändisskvaller och skandaler, hur man går ner i vikt och vem som rök ihop i den senaste TV-soffan? Är en morgontidning ens i samma bransch som en kvällstidning? Behöver Expressen och Aftonbladet samma grad av trovärdighet som SvD och DN? Trots att både Aftonbladet och Expressen kommer långt ner i mätningar av trovärdighet – har de en miljonhövdad publik varje dag.

Det är därför meningslöst att försöka hävda trovärdighetens betydelse för all media.

Det är som att mäta förtroendet för ”Harry Potter”? – It’s entertainment, stupid. Det är kvällspressen också.

Är det bra eller dåligt att medieträna?

SvDs Birgitta Forsberg skriver i en krönika (SvD Premium) om att medieträningen tagit över och att vi därför får se mer slätstrukna personer intervjuas i media. De duktiga medietränarna lyckas slipa bort nästan alla vassa kanter. De dåliga tränarna får vd:arna att låta som papegojor. Likt politikerna vill de få ut ett budskap och upprepar samma inlärda fraser i det oändliga. Hon citerar pr-byrån Westander: ”Försök alltid att börja med huvudbudskapet. Återkom gärna till ditt budskap flera gånger under intervjun, men utan att upprepa det ordagrant.” Från min sida vill jag bara citera SvDs ledarskribent Maria Ludvigsson: ”Bra medieträningar syns inte, bara de dåliga.” Men oftast när medieträningar beskrivs, så är det en beskrivning av journalistens förutfattande mening om vad det är. Oftast tas det som ett otyg, men jag tror att det är ganska få journalister som verkligen vet vad de talar om och som deltagit och förstått vad det går ut på. Visst – jag talar i egen sak. Men det gör ju kritiska journalister också. En bra medieträning kan göra journalistens jobb svårare. Kan det vara så enkelt? Troligen. En illa förberedd och otränad person blir ett mycket enklare ”intervjuoffer”. Journalistens poäng är klar och offret faller ner i pinsamhetens brunn.

Jag har aldrig förstått journalisters önskan om att den intervjuade ska vara oförberedd. Samtidigt som journalisten förbereder sig noga – oftast genom ett rollspel som liknar medieträningen. SVTs Mats Knutsson har beskrivit hur Agendas redaktion tränar inför partiledardebatterna – där partiledarna spelas av andra redaktionsmedlemmar.

Även journalisten Björn Häger beskriver hur noga en ”ansvarsutkrävande” intervju ska vara förberedd för att uppnå full effekt. Oftast finns också ett inslag av överraskning i spelet. Den intervjuade ska tappa hakan, det blir liksom lite bättre tv-dramatik då…

Enkelt att göra det svaga passiva språket mer kraftfullt och aktivt

Lyssnade på en nyhet på SR Ekot idag. Det handlade om ett skogsbolag som är misstänkt mutbrott. Det misstänkta bolagets talespersoner använde det juridiskt präglade passiva och defensiva språket som är svagt och defensivt. Men det är enkelt att göra ett mer kraftfullt intryck genom att formulera sig lite annorlunda.

Exempel: ”Vi har ingen anledning att sluta jaga”.

Ett kraftfullare sätt vore: ”Vi kommer givetvis att fortsätta jaga”

 

Eller: ”Han är ju övertygad om att varken XXX eller YYYY själv har gjort någon överträdelse.”

Bättre: ”Han själv är övertygad om att både XXX och YYY självklart agerat rätt och helt efter de regler som gäller”

 

I journalistiska sammanhang gäller det att frigöra sig från det juridiskt präglade språket, eftersom jurister inte jobbar med kommunikation, de jobbar med riskminimering.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6617178

I SvD finns en artikel om samma sak, där säger en av de inblandade föredömligt: ”Vi anser att vi har skött allt till punkt och pricka.” Men dessvärre är rubriken: ”Jag har inget att skämmas för”

Inför beslut: Skriv en löpsedel!

Inför ett beslut utreder vi och räknar på olika utfall vid varje beslut. Många Exel-tabeller tas in med sammanställning av olika faktorer. Vad vill vi uppnå, vilka medel ska vi använda, vad kommer det att kosta, hur mäter vi resultatet?

Men vad beror det på att företag och organisationer så lätt ändrar fattade beslut – så fort det kommer kritik eller riktas frågor om beslutet? Är det åligt beslutsunderlag eller inget alls? Några aktuella exempel: Ericssons chef har haft ymniga resekostnader med det bolagsägda affärsflyget. Direkt efter att media ställt frågor, svarade Ericsson med att flygverksamheten ska avvecklas och flygbolaget ska säljas.

Svenska kyrkans folk har ägnat sig åt ett ymnigt konfererande och resande till exotiska platser. Men så fort media ställt frågor har verksamheten bantats direkt.

Vad är nu detta? Var det fel från början och har agerandet varit fel hela tiden? Eller har det kommit fram helt nya metoder för affärs- och studieresor, så att effektivitet kan uppnås på nya mer kostnadseffektiva sått?

Det märkliga är att ändringen av dessa verksamheter tidsmässigt sammanfaller med frågor utifrån!

Slutsatsen bör vara: utred och ta beslut och stå för det. Om du inte kan stå för beslutet när det börjar blåsa, var det ingen bra idé.

Komplettera alltid beslutsunderlagets Exel-tabeller med ett löpsedelstest: ”Hur kan en kvällstidning att beskriva vårt beslut?”

http://www.svd.se/efter-svds-fragor-jattarna-lagger-ned-privatjetbolag

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6451216

Journalistikens mening och uppdrag

Johanne Hildebrandt skrev en ledarkrönika i SvD (25/1-16) under rubriken ”Journalistiken ska spegla verkligheten”. Ja, det är liksom vitsen med den verksamheten som ju därför skyddas av omfattande grundlagar. Tesen är ju att endast en välinformerad medborgare har tillräcklig klokskap att sticka ner en valsedel i allmänna val. Men om skillnaden mellan den rapporterade och verkliga verkligheten blir för stor – funkar inte det journalistiska verktyget. JH skriver: Om mediernas rapportering bara visar en bild, och medvetet eller omedvetet påverkas av politisk hänsyn och rädsla för kollegors åsikter, är det självklart problematiskt. Journalistik ska vara konsekvensneutral och skildra verklighet, inte ideologi. Annars är den inte nyhetsrapportering utan propaganda.”

Hela resonemanget finns här: http://www.svd.se/journalistiken-ska-spegla-verkligheten/om/ledare-kolumnister

SIFO mäter tyckande, inte vetande

SIFO ville mäta och bedöma svenska myndigheter och ställde frågor om: övergripande värdering, personligt intryck, förtroende, kvalitet i myndighetsutövning eller tjänster samt framgång.

I topp ligger Lantmäteriet, Patentverket, Skatteverket, Konsumentverket och Naturvårdsverket. I botten ligger Skolverket, Försäkringskassan, Migrationsverket och Arbetsförmedlingen.

Vad har en sådan listning för värde? Hur många av de 6000 tillfrågade hade egen erfarenhet av dessa myndigheter, om hur många hade man snackat om runt fikabordet, hur många hade format sin uppfattning av det som media förmedlat? Är det verkligt vetande/kunskap SIFO mäter eller är det tyckandet som listats? Hur ska jag kunna bedöma Patentverkets kvalitet i myndighetsutövningen – om jag aldrig haft kontakt med dem? Om SIFO istället frågat Patentverkets kunder – då hade vi ju fått en riktigare bedömning.

Det vi kallar för ”medierad erfarenhet” – d.v.s. vi har inga egna upplevelser eller erfarenheter – men vi har läst om det i tidningen och kollat på Uppdrag Granskning – då vet vi. Då har vi fått medierad erfarenhet.

Undersökningen hade troligen fått samma resultat om Sifo hade kört en analys av hur myndigheterna framställs i media: positivt, neutralt eller negativt.

http://www.svd.se/myndigheterna-vi-har-mest-och-minst-fortroende-for/om/almedalsveckan-2015

 

Almedalen alldeles för trevligt, borde bli tråkigare!

Under denna vecka utmärker sig två grupper i min omgivning: De som tycker att det är jobbigt att vara i Almedalen och de som önskar att de vore där. Skattebetalarnas syn på detta är att de anser att skattepengarna används fel av offentliga aktörer som lägger pengar på evenemang i Almedalen. Visst kan det vara ett problem med att offentlig sektor lobbar för/emot politikerna.

Men en viktig målgrupp för alla deltagare i Almedalen ju media, där det finns minst 1174 föranmälda journalister på plats.

Skattebetalarnas största invändning tycks ändå spåras i följande resonemang: kommunala företrädare och myndighetsförteträdare minglar under trevliga former med rosévin. Skattebetalarna vill troligen hellre att de sitter på kontoret och surar, istället för att mingla bland folk! Borde Almedalen bli tråkigare?

Dessutom lever Skattebetalarna i en märklig föreställningsvärld, där vd:n säger: ”Privata aktörer har naturligtvis rätt att spendera sina pengar hur de vill, de behöver inte ha effektivitetskrav på sig. När det gäller offentliga aktörer har de ett ansvar att använda skattepengar ändamålsenligt ”…

Vilken planet lever Skattebetalarna på? Har de inte hört talas om aktieägare, revisorer och media som håller ett vakande öga på ineffektivitet och ändamålsenlig resursanvändning?

http://www.svd.se/skattepengar-laggs-pa-mingel