Kategori: Sveriges Radio

Inför beslut: Skriv en löpsedel!

Inför ett beslut utreder vi och räknar på olika utfall vid varje beslut. Många Exel-tabeller tas in med sammanställning av olika faktorer. Vad vill vi uppnå, vilka medel ska vi använda, vad kommer det att kosta, hur mäter vi resultatet?

Men vad beror det på att företag och organisationer så lätt ändrar fattade beslut – så fort det kommer kritik eller riktas frågor om beslutet? Är det åligt beslutsunderlag eller inget alls? Några aktuella exempel: Ericssons chef har haft ymniga resekostnader med det bolagsägda affärsflyget. Direkt efter att media ställt frågor, svarade Ericsson med att flygverksamheten ska avvecklas och flygbolaget ska säljas.

Svenska kyrkans folk har ägnat sig åt ett ymnigt konfererande och resande till exotiska platser. Men så fort media ställt frågor har verksamheten bantats direkt.

Vad är nu detta? Var det fel från början och har agerandet varit fel hela tiden? Eller har det kommit fram helt nya metoder för affärs- och studieresor, så att effektivitet kan uppnås på nya mer kostnadseffektiva sått?

Det märkliga är att ändringen av dessa verksamheter tidsmässigt sammanfaller med frågor utifrån!

Slutsatsen bör vara: utred och ta beslut och stå för det. Om du inte kan stå för beslutet när det börjar blåsa, var det ingen bra idé.

Komplettera alltid beslutsunderlagets Exel-tabeller med ett löpsedelstest: ”Hur kan en kvällstidning att beskriva vårt beslut?”

http://www.svd.se/efter-svds-fragor-jattarna-lagger-ned-privatjetbolag

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6451216

Vad ska en journalist göra när den intervjuade inte vill svara?

I Ekots Lördagsintervju utfrågas Mikael Damberg av Monica Saarinen (21 maj 2016). Det som slår mig är att ministern helt enkelt inte vill svara på en fråga. Det gäller försäljning/avveckling av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland. Här försöker Damberg tala om allt annat än att svara på frågan.

Damberg vill inte säga: Vi vill sälja, för vi vill inte förlora (skattebetalarnas) pengar. Men det vill han inte säga, utan försöker ändra fokus till utsläppsrätter och Vattenfalls ambitioner att förändra sin inriktning till en miljömässigt mer hållbar energitillverkning. Han lägger också fokus på att det är Riksdagen som bestämt Vattenfalls ägardirektiv.

Saarinen biter sig fast, men lyckas inte få fram ett besked. Hennes fråga borde därför vara: Varför vill du inte svara på min fråga?

http://t.sr.se/1RcVzJ6

Vad ville Kalibers producent uppnå med sitt samtal till Mediernas producent?

I mitt favoritprogram Medierna i P1 får vi veta ett och annat. Medierna är i mitt tycke att av de viktigaste programmen på den svenska mediescenen idag. Mediernas granskning av ”det egna skrået” förekommer ingen annanstans än just här.

I senaste programmet granskades SR Kalibers program om biståndsorganisationen ”Hjärta till hjärta” och deras verksamhet bland romer i Rumänien. Enligt Medierna så for Kaliber med halvsanningar och osanna påståenden. Jag går inte in på det här, lyssna: http://t.sr.se/1NYycZd

Men som en intressant passus i programmet refereras till ett samtal från Kalibers producent till Mediernas producent med en upplysning om att Mediernas granskande reporter har frikyrkliga rötter … och kanske därför inte helt opartisk i sitt rapporterande om ”Hjärta till hjärta”. OK, kanske en viktig information, eller var det så att Kaliber ville stoppa granskningen av det egna programmet? Vad var syftet?

När sådant förekommit på andra håll har det blivit ett väldigt hallå. Nu senast MPs pressis som försökte köpslå med SVT Agenda om att ”steka” ett inslag om Kaplan i utbyte mot något annat. Dvs att påverka redaktionen att ändra inriktning/stoppa sin nyhet.

Nu när samma sak händer inom samma public service-koncern, tycks ingen uppröra sig. Vore kul om Medierna gräver vidare i denna fråga. Vad ville Kalibers producent uppnå med sitt samtal?

”Stek storyn om Kaplan…”

I ett öppet brev till Miljöpartiets medlemmar och sympatisörer skriver språkrören Romson och Fridolin bland annat följande:

”Alltför många miljöpartister har de senaste dagarna uttryckt kritik mot de pågående granskningarna av partiets företrädare och ifrågasatt ”orättfärdiga” frågor. …Vi ska aldrig köpslå med medier för att försöka påverka vad de väljer att granska.”

Kan det vara så att just ett sådan köpslående/beteende varit vanligt i MPs relation till media? Och att detta nu för första gången blivit öppet och känt – för att en journalist (Anders Holmberg på SVT) inte spelade med.

Trots att MP genomgått ganska många mediala kriser (båtfärg, Bromma-flygningar…) under sin regeringstid verkar relationerna med media fortfarande ligga på amatörmässig nivå. Kanske för att partiet helt enkelt inte behövt ha någon professionalitet i utövandet. Man har helt enkelt hela tiden omgetts av en välvilligt inställd mediekår. Journalisternas sympatier till MP ju skiljer sig dramatiskt från folkets (enligt Kent Asps undersökning där allmänhetens sympatier för MP ligger på 12%, medan journalisters sympatier ligger på 41% och över 50% för journalister inom SR/SVT).

Nu för första gången, tvingas alltså, partiledningen ta till hårdare ord om vilka värderingar och policys som ska gälla.

Hela brevet http://www.mp.se/just-nu/oppet-brev-till-medlemmar-och-sympatisorer

Sveriges Radio bestämmer vem som ska uttala sig, men sätter inte munkavle på sin personal… ehh?

På ett personalmöte gav chefen följande information: ”Ingen medarbetare får ha kontakt med press, inklusive SR, utan all presskontakt hänvisas till XX.” Detta tolkades av personalen som ett förbud mot att prata med journalister. Bakgrunden var att en medarbetare medverkade i ett nyhetsinslag som handlade om överbelastningsattacken mot media för ett tag sedan.

Chefen säger att det inte handlar om munkavle utan att de vid varje tillfälle bestämmer vem som ska vara talesperson. Tja; ”jag bestämmer att jag ska tala med pressen, inte du.” Jag skulle nog kalla det för munkavle för alla andra, än den som blivit utsedd.

Dessutom är det ett bra tips för dem som möter en journalist från Sveriges Radio att säga just detta: ”Jag har ingen munkavle, men den som är utsedd att svara på frågor är XX”

http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/04/06/anstallda-pa-sr-tystas/

Nyhetsbrev från din medietränare

Mitt nyhetsbrev går till dem som jag medietränat eller bara visat intresse. Meddela mig om du vill sätta upp dig på listan eller om du vill sprida brevet i ditt nätverk

Det var ett märkligt år, 2015, där det blivit allt lägre i tak i den offentliga debatten. Hellre konflikt än konsensus – tycks vara ledstjärnan för året. Dessutom såg vi två motsatta trender samtidigt: stort stöd för en gränslös yttrandefrihet (Charlie Hebdo) till att se universitetsstuderande kräva ”triggervarningar” och censur för obehagligt kränkande innehåll i läroböckerna! Inom politiken har det ju svängt rejält från att inte ha murar till ha dem … 

Att svara rakt på sak

Lyssnade på en estnisk radiostation där en polis intervjuades inför nyårshelgen. Det handlade om försiktighet med fyrverkerier och nykterhet i trafiken. På frågan om vad polisen önskade sig inför nyåret var svaret: ”Att folk slipper besöka sina släktingar på sjukhusets akutavdelning och slipper gå på deras begravningar.” Inget tjafs, bara rakt på sak.

Makthavarintervjuer

Årets första ”Medierna” handlade om medietränade makthavare och ansvarsutkrävande intervjuer samt om spelet bakom kulisserna på bägge sidor. Björn Häger berättade om Lars Orups fråga till Tage Erlander om vad ett nygift par skulle göra för att få en bostad. Erlander rekommenderade dema att ställa sig i bostadskö (då väntetiden var 10 år i Stockholm). https://www.youtube.com/watch?v=ZaWD6OhVIVI

Erlanders svar sägs ha lett till (S) nederlag i kommunalvalet 1966. Det var en tid då journalisterna tog över, blev hjältar och politikerna blev skurkar. Det gällde inte att få svar på frågor, utan sätta dit dem och där konfrontation fick ett egenvärde.

Monica Saarinen, som leder Ekots Lördagsintervju, konstaterar att journalisterna kanske är medskyldiga till att de intervjuade är nervösa och inte vill svara på frågorna. Hennes dröm är: ”Jag bjuder in, ställer frågor och de svarar på frågorna, det vore väl fantastiskt.” Mona Sahlin noterar: ”Idag möter man färre journalister som verkligen kan politik, så just nu är det en oerhört farlig tendens i politik och journalistik att det är menlöshet och ytlighet som belönas, på båda sidor om maktsfären.” SVTs Mats Knutson berättar om hur de förbereder sig för de stora partiledarintervjuerna: ”Vi kör rollspel och en person som spelar politikern ifråga och så går vi igenom hela sändningen och så svarar personen som vi tror att politikern kommer att svara…” Så det handlar alltså om en ”kapprustning”, där medieträningen är den intervjuades sätt att förbättra sina odds (Välkommen!). Länken till Medierna:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=6331834

Kontroll över intervjun

Det engelska hovet kräver att medieföretag ingår ett 15 sidigt avtal innan en intervju görs med prins Charles. Alla frågor ska godkännas i förväg, inga spontana följdfrågor får ställas, redigering och slutklippning ska godkännas. Hela programmet kan stoppas av prinsens folk. Är det så klokt att försöka kontrollera media på detta ”nordkoreanska” sätt? Vore det inte bättre att försöka kontrollera det enda som man kan kontrollera: det egna agerandet och ha kontroll över budskapet och alla de ord som passerar ens läppar? Lite träning kanske?

http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/prince-charles-the-15-page-contract-that-reveals-how-the-prince-of-wales-tries-to-control-the-media-a6756541.html

Handgriplig presskontakt

Den engelske prinsen Charles har inte bara livvakter utan också en pressekreterare som handgripligt skyddar prinsen från obehagliga frågor. Här ett exempel på hur Kristina Kyriacou, också kallad för ”The Colonel”, tar hand om en reporters mikrofon.

https://www.youtube.com/watch?v=L-x9MxWOPqU#action=share

Omöjliga frågor till ÖB

I vissa intervjuer ser och hör vi svar som glider undan. Men är det verkligen svararens fel hur dialogen i intervjun går? Det är ju oftast frågorna som sätter dagordningen. Svararen måste ha ett förhållningssätt, vilka frågor som kan besvaras, hur och vad man vill tillägga själv i dialogen. Vissa fråga går helt enkelt inte att svara på. Ett exempel på detta är intervjun med ÖB Michael Bydén i P1 Morgon den 12 januari 2016. Om ÖB hade svarat rakt på frågorna, hade han röjt försvarshemligheter och begått någon slags tjänstefel. Istället hanterar han frågorna med hövligt undanglidande svar. Så min fråga är: vem bär ansvaret för att ”samtalet” blir som det blir? Är det utfrågaren (som sätter dagordningen) eller den som svarar?

Här är Johar Bendjellouls frågor:

  • Hur länge tror du att försvaret kan stå emot ett främmande angrepp?
  • Ett begränsat angrepp på en bestämd plats, hur länge kan vi stå emot det?
  • Är du nöjd med de pengar som försvaret får?
  • Hur länge räcker ytterligare 2 miljarder, det är ju inga jättepengar i försvarssammanhang?
  • Har Lettlands president rätt när han säger att Gotlands försvar är svagt?
  • Räcker 300 soldater för att försvara Gotland mot ett angrepp?
  • Var finns de främsta militära hoten mot Sverige idag?
  • Hur väl är Sverige rustat för att möta psykologisk krigföring?
  • Vad behöver det svenska försvaret bli bättre på?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6342761

Två mycket intressanta sommarböcker

”Mitt krig mot Putin” av finansmannen Bill Browder. En spännande bild om vad som försiggår i Ryssland och vad som ledde fram till den s.k. Magnitsky-lagen i USA. Där ryska oligarker fick reseförbud samt sina tillgångar frysta. De hade varit medhjälpare till stölder av skattemedel från ryska staten samt medverkat till att Magnitsky mördades i fängelset. Vi får också veta medias kraft, när Browder börjar kriga mot oligarkerna och Putin. Hur fri publicitet via nätet, hur det går att kriga med Youtube-filmer och via kraftfull lobbying få USAs kongress att stifta lagar som riktar sig mot korrupta ryssar. En av de intressantaste böcker jag läst på länge.

”De ska ju ändå dö” av förre underrättelsemannen Gunnar Ekberg. Det är en insiktsfull berättelse från en turbulent period i Sveriges historia, där allt vändes upp och ner. Han avslöjades senare som en av IB:s hemliga agenter av Bengt Bratt och Jan Guillou. Göran Ekbergs uppgift var att infiltrera KFML och olika Palestinagrupper. Där träffade han Jan Guillou, Göran Rosenberg och Staffan Beckman (som var knuten till Sveriges Radio och vars fru Vanna var Mellanösternkorrespondent) SB skröt med att: ”Vanna har god kontroll över radion. Man kan säga att hon dirigerar nyhetsflödet om Israel och Palestina.” Alla rörde sig i marxistiska kretsar som hade kopplingar till både Sovjet, till Maos Kina och palestinska terrororganisationer. En reflektion att göra, när journalister ser sig som demokratins stöttepelare, när de periodvis varit demokratins dödgrävare. Och de har kommit undan med det!

Ska de vara stolta eller ska de skämmas?

Politiker inom riksdag, kommun och landsting har listat de bästa politiska journalisterna. Högst upp ligger SR/SVTs Tomas Ramberg, följt av Mats Knutson och Margit Silberstein. I bedömningen av den bästa redaktionen, så ligger även här SR och SVT i topp.  Frågan är om det är bra eller dåligt att public service ligger så högt på en sådan lista och vara gillad av dem som man är satt att bevaka? Hur nyttig för den politiska granskningen är det att det föreligger en slags symbios mellan politiken och public service? Politiken skyddar public service genom lagar och myndighetsbeslut som ger dem 7 miljarder kronor om året från licenspengarna. Priset för detta kan ju vara alltför inställsamma journalister som är alltför mesiga i relationen till den politiska klassen?

http://www.resume.se/nyheter/media/2015/06/29/politikerna-han-ar-bast/

SR bäst på politik | Journalisten

Och hur röstar du själv, Saarinen?

Ibland ställer journalister frågor som: Vad tjänar du? Vad röstar du på? Alltså sådana frågor som de flesta av oss betraktar som högst privata. Inkomsten kan ju vara intressant i förhållande till ett företags (dåliga?) lönsamhet. Men att fråga vad man röstar på är ju att gå ganska långt in i den valhemlighet som är stadgad i grundlagen.

I Ekots Lördagsintervju (23/5) frågade Monica Saarinen vad Günter Mårder (ny VD för Företagarna) röstar på. Han svarade på detta. Men här hade det ju varit intressant för oss i radiopubliken att veta vad Saarinen själv röstar på, som en konsumentupplysning. Men det fick vi inte veta.

Däremot har det ju forskats en del i ämnet och där professor Kent Asp redovisat skillnaden mellan allmänhetens och journalisternas politiska sympatier. Inom Sveriges Radio och SVT röstar över 80 % på de röd-gröna partierna, medan allmänheten lägger 45 % av sina röster på de röd-gröna. Det får vi väl anta gäller även för Saarinen, så länge vi inte fått höra något annat.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/546680?programid=3071

http://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf