Gränslös självgodhet i en värld omgiven av puckon

En kund klagar på ett företags utbud. En direktör svarar på klagomålen som illa underbyggda ”bara en massa tyckanden” och gör dessutom narr av kundens titel. Dessutom konstarerar direktören att kunden ”inte mäktar med att se helheten i företagets utbud”. Hur är detta möjligt i dagens kundtillvända värld, där alla företag lyssnar till kunderna, tar till sig klagomålen och ofta rättar sig efter klagomålen? Jo, därför att företaget är ett medieföretag som heter SVT.

Kritiken bemöts med en gränslös självgodhet helt utan självinsikt, det hela känns i allra högsta grad omodern och som ett eko från en förgången tid. Förvånande, speciellt nu när det är extra viktigt för mediebolag att lyssna på omvärlden, väljer SVT att slå dövörat till.

Kritiken går ut på att SVT låter politisk journalistik bli mer underhållning och sport-tv med sketcher och frågesport med försnack, själva tävlingen, eftersnack och att partiledaren inför programmet får frågan: hur känns det?

Läs ordväxlingen mellan docent Kjell Magnusson och SVTs programdirektör Robert Olsson. Vad hade hänt om ett företag svarat på liknande sätt på frågor från tex en kritisk journalist?

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/svt-later-politiken-bli-till-underhallning_3890174.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/docenten-missar-helheten-hos-svt_3899768.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/journalisterna-far-en-roll-de-inte-bor-ha_3906186.svd

I bunkern, veckan före valet

SD varnar sina medlemmar i Habo att inte tala med journalister och uppmanar dem att ringa polisen istället. Mycket av publiciteten runt SD har givetvis påverkat deras medlemmar och gjort dem misstänksamma gentemot de mediala eliterna. De kryper ner i bunkern.

Men den negativa publiciteten tycks inte påverka sympatisörernas antal. Istället kan vi se en ”Åkesson-paradoxen”, där SDs medlemmar känner övertygade om att de har rätt, eftersom de jagas av en medie/maktelit. Därför avtar inte stödet för SD i takt med ”avslöjanden”, vare sig det handlar om momsfiffel eller järnrör.  http://bit.ly/1sbo4ys

Lyssnade på ett inslag om det gamla, nu upplösta partiet, Ny Demokrati i ”Medierna”, http://bit.ly/1ui8u4S (i slutet av programmet). Inslaget handlade om Olle Stenholms intervju med Ny Demokratis partiledare Bert Karlsson, 1991. Lyssna på inslaget och hör vad journalisten Björn Häger säger om Ny Demokratis väljare: ”Den väljargrupp som ND vänder sig till är .. lågutbildade män..he,he”. Tja, hur kommer man åt problemet, med den attityden till ett partis väljare (även om det är sant)?

Även i SVT ”Vetenskapens värld” tog upp mediernas bild av nationella ytterlighetspartier. http://bit.ly/1qcHUKm Där diskuteras att massmedias överdrivna rapportering spelat små ytterlighetspartier i händerna. Svenskarnas Parti med 15 (!) sympatisörer lyckades få ett enormt genomslag i riksmedia i Almedalen. Ett parti som helt saknar resurser kan med medias hjälp få ut sitt budskap! Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson konstaterade att media ägnat sig mer åt SD som parti än för de 700.000–800.000 personer som sympatiserar med SD, deras frustration, bekymmer och oro över samhällsutvecklingen.

Åkesson-paradoxen

En intervju är inte ett läxförhör. Även om många intervjuade under en medieträning lätt återfaller att vara elev i skolbänken, där intervjuaren blir läraren som förrättar läxförhör, där en fråga visar om du läst läxan eller inte. Men en intervju är något annat, det är kampen mellan två bilder, journalistens eller den intervjuades.

När jag häromkvällen såg SVTs intervju med Jimmie Åkesson var vi definitivt i skolan. Kanske inte Åkesson, men Mats Knutson och Anna Hedenmo var lärarna som förrättade läxförhör. ”Hur många miljarder? Hur har ni räknat? Har ni räknat fel?”

Reportrarna sitter med facit i hand och rättar med rödpenna. Trist och tråkig tv, där det är svårt för publiken att hänga med i sifferexercisen. Det sägs att tv-mediet inte är lämpat för att överföra fakta, det handlar mer om att förmedla en känsla.

Det är möjligt att intervjuarna lyckades med att förmedla känslan att Åkesson inte hade läst läxan, inte var påläst och därför mindre trovärdig. Men jag tror att effekten blev den motsatta.

Skulle Åkessons sympatisörer låta sig övertygas av felräknade miljarder hit eller dit? Tvärtom tror jag att de stärks i sin övertygelse om att det är den elaka medieeliten som vill sätta dit småfolket. Åkesson-paradoxen skulle alltså vara: ju hårdare tryck från (medie)eliten mot SD-företrädare, ju mer rätt har man i sin övertygelse och världsbild om att eliten vill förstöra Sverige.

Det var mycket enklare förr, när SD-folket var fåordiga skinnskallar med bombarjackor. Nu har man en välkammad glasögonprydd företrädare i välskräddad kostym som dessutom är verbalt utvecklad.

Det krävs alltså en annorlunda och mer begåvad journalistik för att kunna slå hål på SD-s ideologi. Nuvarande metoder fungerar uppenbarligen inte.

Slingriga svar på slingriga frågor

En kollega presenterade mig nyss som medietränare till en nyanställd på firman: ”en sån som lär intervjuade att inte svara på frågor”.

Så kan men se på det, men i själva verket är det precis tvärtom. Vad jag lär ut är att svara rakt på, kort och koncist – och framförallt: säg som det är. Det är de allra vanligaste råden till mina ”elever”. Men att det förekommer slingande svar under intervjuer, beror snarast på de slingriga frågor som journalister ställer.

I somras blev Annie Lööf intervjuad av Kristina Hedberg på SVT om Noun-affären och vem som visste vad i samband med affären. Hedberg frågade Lööf: ”Du har sagt att du hatar människor som ljuger. Vem hatar du mest: Fredrik Reinfeldt eller Maud Olofsson?”

Hur kan man svara rakt på en sådan fråga? Ska Lööf hålla sig ”i boxen” och välja ett av alternativen eller svara utvidgat på frågan? Då blir ju svaret av det slag som kan kallas för undvikande eller slingrande.

Min slutsats är att oftast är det omöjliga frågor som ger upphov till undvikande svar. Då gäller det att ställa sig utanför själva intervjun och recensera situationen. ”Men det är ju en omöjlig fråga att svara på, så som du formulerar det. Jag vill säga följande …”

Som man ropar får man svar.

Jobbdebatten i SVT

Häromkvällen kunde vi se ett haveri från SVT, men en debatt som var okunnigt och orutinerat modererad. Undrade just om de ordinarie programledarna hade akterseglats och lämnats kvar i Almedalen. Lite ovanligt känslosvall fick vi dock se från politikerna när Ali Esbati (V) talade om RUT som ”tjänstefolk” och Martin Ådahl (C) gick i taket. Vet inte riktigt vem som vann just denna replikväxling – se själv. http://www.svt.se/nyheter/val2014/centertoppen-ta-tillbaka-det

Röster från Krim

Hur ska rösterna räknas från Krim? Nu tänker jag inte på det kommande presidentvalet, utan Eurovisionschlagern … De flesta med mobilabonnemang på Krim är registrerade i Ukraina. Det betyder att de inte får rösta på Ukraina, men väl på Ryssland – som de så gärna vill tillhöra. Diplomatiska förvecklingar utöver de vanliga kan utlovas! Europeiska Radiounionen ställs inför ett knivigt problem. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/article18767131.ab

Övervakning på gott och ont

NSAs övervakning tycks göra nytta, genom att hitta bevis för att ”små gröna män” i Ukraina styrs från Moskva. Föga överraskande, men ändå. http://www.thedailybeast.com/articles/2014/04/29/kerry-u-s-taped-moscow-s-calls-to-its-ukraine-spies.html

Samma sak kan vi säga om övervakningsfilmerna som gav material till SVT/UG om brutala överfall på T-banestationer och där misstänkta kunde gripas. Dessvärre inte fällas för brott, men ändå. http://www.svt.se/ug/se-program/uppdrag-granskning-36?&autostart=false