Nyhetsbrev från din medietränare 200325

Just nu befinner vi oss i en medial flodvåg som svämmas över av ett virus. Svårt att hitta något annat att reflektera över. Här kommer några dopp i floden.
MSB:s kommunikationsdirektör Morgan Olofsson sade några kloka ord på presskonferensen, att nu när vi inte har något vaccin, är det bara kommunikation vi har för att bekämpa viruset. Låt oss då kommunicera klokt. 

 

Hur slår du ihjäl myggan?
Vi hör allt oftare krav på att politiker ska ta till mer krafttag mot oss, så som man gör i andra länder. En klok person i min närhet påpekade att de radikala åtgärderna vi ser i andra länder kan bero på att det där är vanligare med ministerstyre – något som vi i Sverige inte tillåter. Politikerna där förväntas agera, vilket leder till kortsiktiga panikåtgärder mot viruset, som i själva verket förvärrar samhällets totala plåga. Det är som att slå ihjäl myggan på ditt ben med en slägga.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministerstyre 

Collateral damage*
AP-fondens VD Kerstin Hessius blev ganska illa åtgången i SVTs Agenda då hon försökte förklara sin debattartikel i SvD (19/3-20). Agendas Anna Hedenmo avbröt och debatterade istället för att lyssna på vad Hessius ville ha sagt. En journalists uppgift bör vara att undersöka och förklara komplicerade ämnen och sammanhang. Här fick vi bara höra hur Hedenmo inte ville förstå vad Hessius menade. Hessius intressanta poäng var att åtgärderna mot smittan skadar fler människor än vad smittan skulle orsaka. Och allt leder till en ännu större belastning på sjukvården.
https://www.svtplay.se/video/25731480/agenda/agenda-22-mars-21-15 (ca 23 minuter in i programmet)
* På svenska: (oavsiktliga) sidoskador, militär term för skadeverkningar som uppstår av misstag.

Statsministerns tal till nationen
Fem-minuters talet som Statsminister Stefan Löfven höll under söndagskvällen är troligen en av de mest omdiskuterade minuterna i svensk TV på sistone. Dels för att det var förinspelat och ingen journalist kunde ställa frågor. Dels för att det var en svensk flagga i bakgrunden. Göran Greider (som exponeras mer i SR/SVT än svenska flaggor) har tröttnat på de svenska flaggorna. Vilken flagga han föredrar istället, är okänt. Att Löfvens tal var inspelat gör ju ingen skillnad för publiken – t.o.m kanske bättre – liksom det mesta vi ser på TV. Att journalistiska frågor skulle höja informationsvärdet har jag svårt att förstå. De senaste veckornas pressträffar ger tydliga bevis på att journalisternas frågor knappt tillför någon kvalitetshöjning av informationsvärdet.

En generaldirektör försvarar de sina
På ett, i mitt tycke, föredömligt sätt kunde vi se hur Folkhälsomyndighetens (FOHM) generaldirektör Johan Carlsson tog sin statsepidemiolog Anders Tegnell i kraftfullt försvar. Tegnell har stått pall för en ständig skur av nästintill illvilliga frågor från media och därpå följande hat och hot. ”Tegnell har fått kritik som om det var en liten firma som han och några till driver. Det är närmast ovärdigt det han utsatts för”, sade FOHM:s generaldirektör. Sådana generaler hade vi nog önskat oss fler av, som så kraftigt tar sin personal i försvar.

Uppdrag Granskning på gång?
Noterade att en av Uppdrag Gransknings grävare, Petter Ljunggren, var på plats under en av Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Något nytt gräv på gång, kanske?

Vetenskap, sannolikhet mot skräck och oro
De senaste veckorna har vi sett en kollision mellan vetenskap, statistik och oro/skräck/hot. FOHM står på sin sida och bekräftar eller resonerar i vetenskapliga termer. Medan media ser experternas resonemang som inkompetens.  Oro, skräck och hot är mäktiga känslor som media gärna utnyttjar för att fånga vår uppmärksamhet. Media beskriver verkligheten på ett tillspetsat sätt. Vi har sett en serie av sådana rapporter som avlöst varandra: HIV-AIDS, akrylamid, strålande mobiltelefoner, Ebola, galna kosjukan, fågel- och svininfluensan, sars och nu den aktuella corona-pandemin. Ofta när jag passerar kvällstidningarnas löpsedlar, känner jag att jag har en livsfarlig sjukdom: Andfådd i trappor – jag har kol. Hostar – jag har cancer. Jag hostar inte – jag har dold cancer. Vi i medias publik älskar att bli skrämda. Varför skulle vi annars gilla skräckfilmer, thrillers och våldsamma kriminalromaner?

SVT vingklipper de egna granskande journalisterna

Antag att en kommunal tjänsteman har blivit fälld i Högsta Domstolen för ett brott. Påföljden är dagsböter och samhällstjänst. Kommunen beslutar att stå för rättegångskostnaderna. SVT:s Uppdrag Granskning dyker upp och kräver en intervju med kommunalrådet som ansvarar för personalnämnden och som tagit beslutet att stå för kostnaderna.

Kommunalrådet svarar då:

– Men SVT har ju agerat precis på samma sätt, ”tagit ansvar för den anställde”.

– Eh, svarar då reportern från UG.

En av SVTs journalister misstänktes för människosmuggling och fälldes för detta i Högsta Domstolen. SVT har bestämt att betala journalistens rättegångskostnader på 152 384 kr. Förstår inte SVT de journalistiska konsekvenserna av sitt agerande? Genom att ställa sig över lagen har SVT vingklippt de egna journalisternas granskningar.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-efter-domen-mot-onnevall-vi-har-ett-ansvar?fbclid=IwAR1DHAkCvdPi7fdhDWGgbng5k40oykbgizXcg072Pa-io-zfSiuAFmF23j8

Ska journalister granska journalister?

Det har sagts att Uppdrag Gransknings ursprungliga ambition med att undersöka medias hantering av #metoo och de kastade flera publicistiska principer överbord. Ett mycket lovvärt och nödvändigt initiativ, som dessvärre misslyckades. Media måste granskas, men av vem? SVT:s ansvariga säger: ”Vi har ständiga diskussioner inom redaktionen, vi lär oss ständigt.” Vad de kommit fram till är hemligt. Men är journalister de mest lämpade för att genomföra en sådan granskning? Hittills tycks de inte ha varit speciellt framgångsrika. Att kritiskt granska kollegor (och kompisar?) är inte särskilt trovärdigt. Media har emellanåt kritiserat polisen när poliser granskar poliser, så kan ju samma kritik riktas mot journalister. Vad sägs om att istället låta PR-konsulter granska journalisterna? PR-konsulter har ofta likvärdiga utbildningar, jobbat med samma frågor – från olika håll, har gemensamma men olika erfarenheter från publicistik. Jag ställer gärna upp!

UG:s björntjänst till Aftonbladet-profilen

UGs ambition från början sägs ha varit att granska medias hantering av #metoo och hur journalisterna blev aktivister och kastade flera publicistiska principer överbord. Media struntade i reglerna för namnpublicering eller inget normalt ifrågasättande av kvinnornas berättelser. Detta skedde troligen för att man ville undvika att hamna på de utpekade förövarnas sida. Nu hamnade UG snett, enligt min mening. Det granskade uppdraget kvarstår och har inte gjorts än.

En fördel för UGs program har sagts att ”Aftonbladet-profilen” fick ge sin version. Nu tycker jag inte att han bemötte anklagelserna, utan gav oss istället berättelsen om ett vilt liv med droger, raggningar, sex och sin egen maktberusning. Allt detta var ju inte direkt till hans fördel, det var en björntjänst.

Uppdrag Granskning klipper och klistrar igen

Under Uppdrag Gransknings historia har vi sett olika metoder att berätta sin story. Ibland har de haft offensiva metoder med dolda kameror och manipulerat sitt material genom att klippa och klistra. De har haft en tes och programmet går ut på att bevisa tesen. Allt som talar emot tesen, klipps bort. Detta har lett till en allmänt spridd rädsla för journalister och intervjuer. Under mina medieträningar diskuterar vi ofta hur ett svar ska vara formulerat för att det inte ska kunna klippas ihop till något annat. Deltagarna undviker att bara ge ett ”Ja” för de är rädda att just detta ”ja” ska kunna klippas ihop med en helt annan fråga. Jag vet inte hur ofta detta förekommer eller om rädslan ens är befogad.

UG har under senare år blivit rakare och öppnare i sin journalistiska stil, säkert efter all kritik. De har lagt ut bakgrundsmaterial till sina sändningar på sin web. En bra och förtroendeskapande åtgärd som säkert höjt förtroendet för UG och SVT.

Men i och med det senaste programmet om #metoo, verkar de ha återfallit i ett gammalt beteende. I vart fall om jag ska tro den ”prao-ande 14-åringen” som skriver på sin blogg: http://indiepopochskit.blogg.se/2018/may/tror-du-att-det-finns-nagot-okant-darute-som-mirakulost-forblev-oupptackt-2.html

Här ser vi hur frågor och intervjuer ryckts ur sitt sammanhang och hur UG klipp-o-klistrar för att bevisa sin tes. De visar en skev bild av vad som sagts/skrivits. Syftet är uppenbart: att misskreditera 14-åringens uppgifter och samtidigt bygga upp medieprofilens trovärdighet.

Det enda skydd du har är att göra egna inspelningar och spara alla gamla mail, så kan du ha en chans mot hemslöjdande klipp-o-klistra journalister från UG.

Upprörd Granskning ser misstänkt förövare som offer

Om Uppdrag Granskning om #metoo https://www.svtplay.se/video/18177558/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-metoo-och-fredrik-virtanen-metoo-och-fredrik-virtanen

Det var uppenbarligen en stökig tid för medieprofilen, där han inte bara var berusad av sin egen framgång utan av andra substanser också. Nu fick vi inte möta en förövare, utan ett offer, en ångerfull person, utan arbete som skriver en bok för att försörja sig och oroar sig för tiden när barnen växer upp och lär sig googla.

Visst påverkas vi av speakern/reporterns tonfall och de märkliga antydningarna. UG målar skickligt upp sin egen bild för att känslomässigt påverka oss.

”Skäringer vill inte vara med på en intervju, istället kontaktats vi av hennes pr-agent” – bara det visar ju att det är något skumt med Skäringer. PR-agent!

Att så många journalister inte vill vara med i UG, är troligen för de vet vad UG kan ställa till med och att man är nästintill chanslös i programmet. Men UGs tolkning är att de som inte vill vara med – har givetvis något att dölja.

Den enda poäng där UG har rätt, enligt min mening, är att alltför många i media skippade sin kritiskt ifrågasättande roll – i rädslan att hamna på fel sida i #metoo-debatten. Men att #metoo nu granskas på detta sätt av UG och kasta sin skugga på alla kvinnor som trätt fram, tja vad ska man säga?

UG avslutar med ”En publicering som krossade en människas liv”. Undrar vad de människor säger som blivit jagade och uthängda i UG under årens lopp? Dessutom tycks UG ha bestämt att det var den misstänkte förövaren som var offret, inte den anmälande kvinnan!

Hade Cissi Wallins motfilmning någon effekt som hon publicerade för några dagar sedan? Vi får ju aldrig veta om det hade någon påverkan på programmets redigering. Men för egen del hade det en effekt, jag gick in i programmet med Wallins bild där hon skapat sympati för sin person och hennes sak. Jag har ju ingen aning om vad som är rätt eller fel i sakfrågan, eftersom ord står mot ord (som också UG ständigt påpekar – samtidigt som de försöker misstänkliggöra Wallin mer än medieprofilen).

Men det är ju uppenbart att medieprofilen levde runt och festade hårt, sade och gjorde ett och annat mot/med kvinnor. Som juristerna säger: det ligger i farans riktning…

Så min rekommendation kvarstår: om du blir intervjuad, se till att du gör en egen inspelning. Det jämnar ut oddsen något, journalisten skärper sig och du har bevis för vad som klippts och klistrats. Och att du kan sätta scenen innan media sätter sin.

UG tar upp en del vänskapsband som påverkat rapporteringen. I ett litet land med en liten journalistkår kan vara besvärande med att journalister känner varandra kors och tvärs, har barn ihop och går på samma fester eller bor grannar. Om SVT/UGs redaktionsmedlemmar skulle granskas kunde vi säkert hitta intressanta kopplingar där också.

Att motfilma Uppdrag Granskning

Cissi Wallin satte upp en egen kamera under intervjun med Uppdrag Granskning och lade sedan ut det i sociala media innan sändning. För ett tag sedan gjorde Özz Nujen samma sak efter Janne Josefssons intervju för UG. Blir reportaget mildare eller håller de sig till den ursprungliga idén? Kommer UG låta sig påverkas i hur de klipper den slutliga versionen av programmet om Cissi Wallin. Det lär vi aldrig få veta.

Cissi Wallin vann i mina ögon, genom sitt sakliga resonemang i en känslig fråga. När reportern Lina Makboul frågar om Cissi Wallin tänkte på den anklagades familj och barn när hon gjorde sin anmälan, sjönk UG under all anständighet. Kändes lite 1800-tal. Väntade mig nästan frågan: ”Vad hade du på dig vid tillfället? Borde du inte skylla dig själv ..?”

Men Cissi Wallins svar var: ”Han borde ha tänkt på sin familj – inte jag” Helt lysande!

Trots att Özz Nujen ju hade delvis rätt i att han rimligen inte kunde ha kontroll om underleverantörer och vem som gjorde renoveringsjobbet på hans Gotlandshus – som hans svåger hade ansvar för. Här var ju själva grejen att det var Akilov som gjorde jobbet och att Özz Nujen är kändis. Där fanns UG:s drivkraft. Men att som Özz Nujen gå till attack med motfrågor, kombinerat med att upprepa Janne Josefssons namn i varje mening – i mina ögon förlorar Nujen på sitt aggressiva beteende.

Ska man motfilma? Ja, det är ett bra sätt desarmera UGs scoop, övertag och ensamrätt över berättelsen. Förr var det inte möjligt, nu är det det. Men det viktiga är ju att man själv uppträder så att man vinner publiken. Cissi Wallin gjorde det, Özz Nujen gjorde det inte.

Cissi Wallins film från UG-intervjun: