Krishanteringens tre gyllene regler är att säga det snabbt, säga allt och säga det själv. Löfvens regering har brutit mot alla tre regler. De har dröjt så länge de kunnat, kanske med hopp om att sanningen aldrig skulle komma fram. ”Största möjliga tyssssstnad” har varit TS-cirkusens huvudtema. Då något sagts – har det skett på direkta frågor och minimala svar på endast på de frågor som ställts. Inga utvidgningar eller förklaringar, utan det juridiska sättet att svara, exakt på frågan. (Typ: ”Vet du hur mycket klockan är”. Svar: ”Ja” – alltså inget som ligger i frågans förlängning om vad klockan är.)
Att säga det själv. Här har ju regeringen i det längsta försökt låta ”underhuggare” ge svaren. Det tog ett tag innan statsministern själv gick ut. Vissa statssekreterare har svarat bristfälligt eller inte alls. Har vi sett någon intervju med Anna Johanssons statssekreterare Erik Bromander som tycks ha gått under jorden?
Men nu har alltså Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson fått sparken, beslutet togs en söndag eftermiddag av ett extrainkallat regeringssammanträde. Varför har det dröjt tills nu? Lennartsson säger att hon fick information för länge sedan, långt före hon sagt tidigare. Att hon då inte insett allvaret i frågan och hon begick ett misstag. Alltså: saken har ju diskuterats i media under minst en månad. När upptäckte hon att hon begått ett misstag? I lördags? Så att hon kunde få sparken dagen efter? När?
Sedan har hon gått med på en intervju. En. Sedan största möjliga tysssstnad och avböjt ytterligare intervjuer.