Nyhetsbrev från din medietränare, oktober 2022

2022-10-24

Mediefloden strömmar på allt snabbare, så det är svårt att hinna med. Men en del intressanta klunkar fastnar och är värda att kommenteras, trots min nuvarande politiska depression när det i valet gällde att inte att välja det parti man gillade mest – utan välja det parti man ogillade minst.

Juridik eller journalistik

När Swedbanks förra VD står inför rätta för bland annat grovt svindleri i Baltikum lyfte försvaret upp frågan om medias roll i avslöjandena kring affären. Har Uppdrag Granskning vilselett svenska folket och åklagaren vars åtal byggde på medieuppgifter?

Var finns Finansinspektion, Ekobrottsmyndighet och polisväsende? De tycks inte på eget initiativ ha undersökt brottsmisstankar – utan väntar på att media ska gräva fram bevis som sedan ligger som underlag för åtal och domstolsförhandlingar. Likväl som banken ställs till svars, bör också de rättsvårdande myndigheterna granskas för sin brist på aktivitet och förmodade passivitet.

Retoriska krumelurer

Det är alltid uppiggande att höra fyndiga retoriska krumelurer, sådana som man kommer att minnas.

  • ”Det vi har sett är fyra resultatlösa veckor som lägger grunden för fyra resultatlösa år. Sverige ser ut att få en regering som ägnar kraft åt interna problem i stället för att lösa Sveriges problem”, sade Magdalena Andersson vid en pressträff i väntan på att Ulf Kristersson skulle bilda sin regering. En eloge till hennes talskrivare.
  • När Liberalernas Johan Pehrson skulle beskriva Tidö-avtalet sade han att det var ömsom ”salt och sött”. Bra formulering, men problemet var att han sade det så många gånger, att det tappade i värde. Annars påminner sött och salt mest om mitt favoritgodis, Gott o blandat.
  • Natos Jens Stoltenberg och USA:s utrikesminister Antony Blinken hade fina krumelurer i olika varianter: ”Om Putin slutar, slutar kriget. Om Zelenskyj slutar, slutar Ukraina att existera.”

Finskt klarspråk om Ukraina

– What’s the way out of the conflict?

– The way out of the conflict, is for Russia to leave Ukraine. That’s the way out of the conflict. Thank you…, svarade den finska premiärminister Sanna Marin.

Kort och hett om Putin

Den estniske utrikesministern Urmas Reinsalu, fick en fråga av DW, Deutsche Welle:

– Would you see Vladimir Putin go to jail?

– To hell.

Desarmering 1: Hilma i pappas film

Befriande ärlighet från skådespelerskan Tora Hallström när hon säger: ”Det är klart att jag fått rollen för att pappa är regissören.” Något liknande från mamman, Lena Olin, har jag inte hört om sina roller i Lasse Hallströms filmer. Toras uttalande kan ju vara det vi kallar för ”desarmering”, dvs att förekomma obehagliga frågor med ett eget offensivt påstående.

Desarmering 2: Vandel i garderoben?

Eftersom ordet vandel förekommer i den nya regeringsdeklarationen har det givetvis diskuterats i media. Hur ska man kunna bedöma om en person lever ett skötsamt liv, när vi lever i en demokrati? Kan det leda till diskriminering och hur kommer det att fungera i praktiken och kan det leda till en godtycklig tillämpning? Tja, media tycks själva veta vad vandel betyder när de nya ministrarna utfrågas om sina lik i garderoben. Svaren från ministrarna blir som ett slags desarmering och syndabekännelse på vad de har i garderoben:

”Som folk är mest… kört för fort och åkt dit… ”

”Ett ganska tråkigt liv, alltså”, är journalistens slutsats.

Vandel skulle alltså vara tecken på ett tråkigt liv.

 

Desarmering 3: Tillbaka kaka

SR P1:s eminenta ”Medierna” tog upp vandeln som en ”tillbaka kaka” dvs journalister utfrågades om deras skelett i garderoben. Det möttes mest av fniss och att försyndelserna hade skett i förgången historisk tid. Dessutom tyckte flera att det mest handlade om trams och att det sänkte förtroendet för media.

 

Slöja på och av

Reklamen är trendkänslig och känner av det politiskt gångbara och mångfaldsmässigt korrekta. Ofta reagerar reklambyråerna snabbare än opinionen. Reklambyråerna och företagen vill visa upp en varierad skara av modeller, med olika härkomst och med olika accessoarer. Men när iranska kvinnor började slita av sig slöjorna i Teheran, kändes reklamens mångfaldsbudskap mossigt. Matleverantören Mathem drog snabbt tillbaka sin annons med en slöjbeklädd kvinna efter omfattande kritik.

 

Politisk service eller publik service?

Moderata kulturministern Parisa Liljestrand, fick frågan: Ska public service uppdrag bli smalare? – ”Det får vi återkomma om, jag tycker att public service ska värnas, att finansieringen ska kvarstå och att det är viktigt att vi ser public service som en samhällsnyttig och samhällsviktig funktion.”

Varför ska politiker ha någon åsikt alls om saken? Bör inte PS själv bestämma om programutbud och finansiering? Ett sätt att slippa det politiska och statliga oket är att övergå från skattefinansiering till att bli betalkanal, enda sättet att värna om den oberoende journalistiken, precis som för resten av media.

 

Kontakt

Om du har behov av medieträning, krisråd eller föreläsning om dessa ämnen, når du mig på: mart@maandi.se

Vem sätter Sverigebilden? Vem ger mig bilden av världen?

Donald Trumps uttalande om att något hemskt hänt i Sverige har upprört oss i Sverige. Trump hade tittat på Fox tv-kanal och där sett ett inslag med journalisten Ami Horowitz där han intervjuades om läget i Sverige. Kärnan av fakta fanns där, men eftersom urvalet var så ensidigt – känner vi (i Sverige) inte igen oss av den återgivna bilden. Fox-inslaget tog upp våldtäkter, skjutningar, brinnande flykting- och asylboenden – där slutsatsen var att den stora flyktingvågen skapat ett land i totalt kaos. Dessutom hävdas att misslyckandet mörkas av svenska media och myndigheter. Argumentationer ligger nära den som förs av ”Sverigevänner”.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/02/20/tv-inslaget-som-fick-donald-trump-att–insinuera-om-en-terrorattack-i-sverige/

Men låt oss vända på perspektivet: hur ser bilden ut av andra länder i Sverige, vilken bild förmedlas av våra utsända korrespondenser till den svenska publiken? Vad har vi för uppfattning om vår omvärld. Hans Rosling visade ju många gånger hur föråldrad vår bild av världen var och att den var på samma nivå som kunskapstest av chimpanser!

För flera år sedan turistade jag i Sydafrika. Då slogs jag av vilket välordnat land det var. Visst fanns kåkstäderna – det hade jag ju sett på tv i årtionden. Men att Kapstaden var vackert, välordnat och trevligt – hade jag aldrig sett. Den bilden finns där också. Vem har fivit mig den föråldrade och sneda bilden av Sydafrika? Kan jag lita på att svenska korrespondenter förmedlar en rättvisande bild?

Jag har estniska rötter och tillbringar mycket tid i Estland. I Sverige får jag ofta frågan om hur det står till med brottsligheten, diskrimineringen av ryssar och fattigdomen i Estland. Hur har då svenskarna fått denna bild? Givetvis via media. Men samma sak gäller i det omvända fallet; för när jag ser hur Sverige beskrivs i estnisk media (inte så ofta) men då är det alltid det allra ”värstaste” av just våldtäkter, skjutningar, brinnande flykting- och asylboenden. Mina estniska släktingar beklagar oss att vi måste bo i detta otrygga land …

Jag hade länge min arbetsplats i hörnet av Kungsgatan/Sveavägen. Dvs mitt emellan de punkter där Olof Palme mördades, Anna Lindh mördades och Bryggargatan där en självmordsbombare sprängde sig själv. Om man bara skulle gå på medias rapportering, var det en fullständigt livsfarlig plats att befinna sig på. Det är sant att allt detta hände – men urvalet är fel där det vardagsnära och naturliga inte fanns med i nyhetsrapporteringen.

Men om nu USAs president tydligen förlitar sig på vad en inkrökt tv-kanal rapporterar kan det bara gå illa. Undrar just vad hans ambassad i Stockholm rapporterar hem. Och om han överhuvudtaget bryr sig om analyser, rapporter och rådgivare.

Poängen med detta resonemang är: Hur ska jag skaffa mig en uppfattning om världen – om jag inte åker dit och ser efter själv. Kan jag lita på att medias bild är den riktiga, eller vad är det de ger mig? Mediebilden behöver ju inte vara skev av någon slags illvilja, utan helt enkelt att vi som publik väljer de lätta nyheterna – inte de komplexa och komplicerade. Men här ligger det primära ansvaret hos journalister och mediehus och i deras urval av nyheter.

Hur röstar vi i ESC?

Läser en intressant mening på en blogg: ”Eurovision har länge plågats av blockröstning, där länder röstar på sina grannar.” Men hur funkar det egentligen? Är det verkligen så att ett land röstar på ett annat land och att länder håller ihop i olika block?

Jag funkar så här: Mina föräldrar flydde från Estland 1944. Själv föddes jag i Sverige sex år senare. Uppvuxen i Sverige, men har en estnisk kulturidentitet. Vem röstar jag då på i ESC? Sverige går ju inte att rösta på, så vem blir det då? För mig är det självklart att lägga min röst på Estland, oavsett låtens och artistens kvaliteter.

Tidigare år har kommentatorerna förvånat konstaterat: ”Oj, Tyskland ger Turkiet en tolva. Och där kom en tolva från Estland till Ryssland, trots vänskapen länderna emellan!”

Men sanningen är ju den att turkarna i Tyskland (de är ganska många!) lägger sin röst på sitt gamla land. Liksom alla ryssar i Estland (också ganska många) hejar på ”sin” sång. Ganska enkelt egentligen.

I takt med folkomflyttningarna i Europa, kommer vi se mer av detta. Svenskar i Norge röstar på Sverige. Finnar i Sverige röstar på Finland …

När den ryske sångaren tröstade sig med att han i alla fall vann ”folkets” röster – så var det troligen hans egna landsmän i förskingringen han ska tacka. I takt med den ryska utvandringen kommer allt fler ”länder” att rösta på sitt gamla land.

Nu när vi hör allt mer ryska på Stockholms gator, kommer ”Sverige” att rösta på Ryssland.

Hasse Svens, varför så oärligt om Estland?

I ett reportage i SVT Rapport och Aktuellt tog du upp migrationsfrågan i Estland. Vi fick se hur esterna börjat bygga ett taggtrådsstängsel och du visade ett demonstrationståg med estniska flaggor som var riktat mot invandring.

Hur är det med denna nyhet? Inget var fel, men sammanhanget och slutsatserna var direkt fel.

Det är sant att flyktingströmmen via Ryssland till Estland har ökat i takt med att Finland och Norge stängt sina gränser. Men det viktigaste skälet till att stängslet byggs, är för att säkra Schengens yttre gräns och för att avtalet kräver att Estland ska ha en bevakad gräns. Varför skulle det vara fel att följa Schengens regler?

Sant är också att demonstrationen ägde rum för en månad sedan som en protest mot regeringen. Men den genomfördes partiet EKRE, som har 6 av parlamentets 101 platser. Partiets åsikter ligger nära det svenska SD med främlingsfientlighet och motstånd mot samkönades rättigheter och mot EU. På vilket sätt skulle detta obskyra parti vara representativt för Estland?

Att nu dessa två komponenter binds ihop, framstår bilden av ett nationalistiskt främlingsfientligt land som låser ute folk utifrån genom ett inhumant taggtrådsstängsel!

Ett likande reportage hade kunnat göras om Sverige, som genom ID-kontroller och hårdare gränsbevakning håller migrationen nere. Klipp ihop detta med främlingsfientliga SD-demonstrationer och bilden är klar. Men är det sant och relevant? Vill säga att det är oärligt.

Jag vet att man aldrig bör bråka med en journalist, eftersom de ändå alltid får sista ordet. Men den här gången kunde jag inte låta bli.

http://www.svtplay.se/klipp/7456895/sju-kvotflyktingar-till-estland-som-forstarker-gransen

 

The soft power of love

Den amerikanska filmen ”Ninotchka” (1939) med Greta Garbo i huvudrollen har spelat en mycket viktig del propagandan mot Sovjet. De sovjetiska ledarna har varit mycket bekymrade över filmens framgångar. Senare exempel på ”soft power” är tv-serien ”Dallas” som via de finska sändarna kunde ses längs hela Estlands nordkust under den sovjetiska ockupationen. Den kommunistiska ledningen hade långt gångna planer på att sätta upp stora nät på några öar mellan Finland och Estland, för att hindra tv-vågorna nå den estniska befolkningen. En stor betydelse i propagandakriget var den franska erotiska filmen ”Emanuelle” som finsk tv visade. Det sägs att det var en riktig folkvandring från de södra delarna av Estland till nordkusten inför denna sändning. Kurvan på nativitet fick ett hack uppåt nio månader senare! Make love, not war!

En osann källa blir inte sannare bara för att den citeras korrekt

Dagens Nyheter hade den 7 juni ett ambitiöst reportage från en resa genom Estland, Lettland och Litauen. http://fokus.dn.se/balterna-hukar-under-hotfull-skugga-fran-ost/ Artikeln var skriven av Michael Winiarski. Det är möjligt att han blivit förd bakom ljuset eller själv fallit offer för myter och klichéer. Även om en reporter återger ett citat korrekt, men om den intervjuade har fel, ljuger eller far med osanning – så blir ju inte det publicerade mer rätt – det är fortfarande fel. Det är därför en reporter inte får nöja sig med det sagda, utan måste kolla sanningshalten.

Det föranledde mig att skriva följande mail till Michael Winiarski:

Hej Michael,

Det var intressant att läsa din långa artikel om resan i Baltikum.

Det finns dock några uppgifter där du har litat för mycket på dina källor.

Till exempel: ”Att ryskan inte får användas i kontakter med myndigheter.” All information till medborgarna finns på ryska (och engelska, kolla hemsidan narva.ee) och de flesta tjänstemän i offentlig förvaltning är rysktalande, i synnerhet i östra Estland.

”Utbildning på modersmålet … förvägras ryssarna idag” – överallt i områden där de rysktalande bor, finns det ryskspråkiga skolor. Där var tidigare ryska det enda undervisningsspråket. Nu försöker man introducera vissa gymnasieämnen även på estniska, vilket skulle förbättra elevernas möjligheter för att skaffa sig jobb.

Du nämner också medborgarskapet. Alla som bott i Estland i fem år, kan ansöka om medborgarskap. Kraven är ganska rimliga: lite kunskap i estniska, samhällskunskap och om det estniska styrelseskicket.

Dessa krav gäller inte de för barn som är födda efter Estlands självständighet 1991. Alla som är stadigvarande bosatta i Estland har samma rättigheter, oavsett medborgarskap, förutom deltagande i val till Parlamentet. Därför har det estniska medborgarskapet inte haft någon större betydelse för tex ryssarna. En person med ryskt pass kan röra sig i Europa och i Ryssland utan visum. De ryssar som har Estniskt pass måste däremot ha visum för att besöka Ryssland.

När det handlar om integrationen kan problemet faktiskt vara det omvända: Det går alldeles utmärkt att bo, studera och arbeta i Estland, utan att kunna ett enda ord estniska. Därför har varken Natalja eller Jevgeni något egentligt motiv att lära sig estniska eller försöka ta reda på vad som händer i Estland, eftersom de istället tittar på ”Putins-TV”.

Inte självklart hur mycket politiker ska bestämma

Vad är politik och vad är det inte? Vad ska politiker bestämma och vad ska folk bestämma själva? Finns det några regler om detta, någon slags naturlag?

Minns 1989, då Sovjet var i uppluckring, var jag på studiebesök i Haapsalu, Estland, med en grupp politiker från Haninge. Vi togs emot av det lokala partietablissemanget med exekutivkommitténs ordförande i spetsen och visades runt på charkuterier, skolor och småindustrier.

Jag frågade om vad som var aktuellt på dagordningen för dem att besluta om. Tänkte de bygga en ny väg eller ville bygga något nytt hus? Exekutivkommitténs ordförande tänkte efter ett tag och sade då: Just nu diskuterar de olika politiska organen när det är lämpligast att påbörja potatisplockningen.

För henne var det alltså helt i sin ordning att denna fråga låg på dagordningen för politikerna i exekutivkommittén att besluta om. Alltså inget för agronomen på kolchosen eller jordbrukskonsulenten.

För mig blev det en viktig ögonöppnare: gränsen mellan vad som är politik och inte, är helt olika i olika länder. Ska politiker lagstifta om hur pappa och mamma ska vara hemma hos sitt barn? Eller ska det bestämmas av pappa och mamma vid köksbordet? Vilka böcker ska finnas på biblioteket (bestäms av bibliotekarien eller av en politiskt tillsatt nämnd?)

I många fall slås jag av att det finns en politisk klåfingrighet och där politiker inte kan låta bli att bestämma över hur andra ska ha det. (Och det kan gälla allt från vilken båtfärg man själv använder, men som bör förbjudas för andra.)

En klok jobbarkompis, men ett förflutet inom politiken sade: Det finns ingen sådan gräns. Det som tas upp i politiken är politik. Så enkelt är det.