BRÅ och den knarkande överklassen

Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, har genom enkäter och intervjuer tagit undersökt befolkningens narkotikavanor. BRÅ har frågat och befolkningen har svarat. Hur det egentligen ligger till med verklig konsumtion av narkotiska preparat, har BRÅ inga uppgifter om.

En person får frågan om sina narkotikavanor – hur sanningsenligt är svaret? Svaret kan vara allt från en underdrift till en överdrift. Minns själv hur en liknande undersökning genomfördes under min gymnasietid på 1960-talet. Vi satt samlade i skolans aula, trångt och jag delade skrivbord med en klasskompis. Visst hade vi blivit erbjudna knark, massor. Det var liksom tuffare så. Och jag ljög, ville ju inte framstå som mammas gosse. Minns också när resultatet presenterades senare och hur upprörda myndigheterna blev över att knarket var så spritt. Sanningen för egen del var att jag aldrig blivit erbjuden några narkotiska preparat – aldrig – fast jag rört mig i alla slags miljöer i olika svenska städer. Tydligen en mammas gosse, ända upp i pensionsåldern.

  • Statsministern utgår från BRÅs svar som fakta och dra slutsatser att överklassens barn knarkar mest och därigenom finansierar den organiserade brottsligheten i utsatta förorter.
  • Dessutom har han lyckats flytta fokus från tillkortakommanden hos de myndigheter som statsministern ansvarar för – och flytta över skulden och orsakerna till överklassens Danderyd.
  • Och vi för en meta-diskussionen om något helt annat än knarkandet i samhället, skjutningar och organiserad knarkhandel.

Löfven sparkar en till

Krishanteringens tre gyllene regler är att säga det snabbt, säga allt och säga det själv. Löfvens regering har brutit mot alla tre regler. De har dröjt så länge de kunnat, kanske med hopp om att sanningen aldrig skulle komma fram. ”Största möjliga tyssssstnad” har varit TS-cirkusens huvudtema. Då något sagts – har det skett på direkta frågor och minimala svar på endast på de frågor som ställts. Inga utvidgningar eller förklaringar, utan det juridiska sättet att svara, exakt på frågan. (Typ: ”Vet du hur mycket klockan är”. Svar: ”Ja” – alltså inget som ligger i frågans förlängning om vad klockan är.)

Att säga det själv. Här har ju regeringen i det längsta försökt låta ”underhuggare” ge svaren. Det tog ett tag innan statsministern själv gick ut. Vissa statssekreterare har svarat bristfälligt eller inte alls. Har vi sett någon intervju med Anna Johanssons statssekreterare Erik Bromander som tycks ha gått under jorden?

Men nu har alltså Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson fått sparken, beslutet togs en söndag eftermiddag av ett extrainkallat regeringssammanträde. Varför har det dröjt tills nu? Lennartsson säger att hon fick information för länge sedan, långt före hon sagt tidigare. Att hon då inte insett allvaret i frågan och hon begick ett misstag. Alltså: saken har ju diskuterats i media under minst en månad. När upptäckte hon att hon begått ett misstag? I lördags? Så att hon kunde få sparken dagen efter? När?

Sedan har hon gått med på en intervju.  En. Sedan största möjliga tysssstnad och avböjt ytterligare intervjuer.

Vem styr landet?

När Dagens Nyheter ville veta vem som styrde landet när Löfven var utslagen. Tidningen fick vänta på svaret i ett dygn. Statsrådsberedningens förklaring till fördröjningen var att det var viktigt att formulera sig på ett korrekt sätt. Samtidigt sades att ingen ställföreträdare hade utsetts vid regeringsbildningen. I mina öron låter det dock en aning motsägelsefullt.

Åsa Romson är vice statsminister, men tydligen inte ersättare för Stefan Löfven. Det är Margot Wallström som är Löfvens ersättare. Samtidigt får vi veta att Löfven inte utsett någon ersättare, men att det råder ett slags senioritetsprincip (längst i tjänst) i styrandet av landet.

Och detta tog det alltså ett dygn för statsrådsberedningen att kommunicera. Troligen visste de inte vad de skulle säga, därför måste de fundera ett tag.

Den som inte förberett sig, är oförberedd. Känns lite darrigt, måste jag säga.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/s-krav-romson-far-inte-ersatta-lofven/

Löfvens krafttag sensationellt

Nyhetsvärdering är en svår sport, allt ska vägas mot varann. En dags stora nyhet skulle vara en liten notis när det dyker upp något annat. Hörde talas om ett gifttåg som spårade ut och hamnade i en villaträdgård där familjen och de närboende var i omedelbar livsfara. Inte ett ord om detta i media, för samtidigt sjönk en färja med 1000 passagerare på Östersjön. Eller direkt efter attacken mot tvillingtornen 11 september – försökte engelske premiärministerns pressis att släppa impopulära beslut i skuggan av händelserna i New York för att få så lite uppmärksamhet som möjligt.

Men att statsminister Stefan Löfvens uttalande om att det nu ska tas krafttag skolelevernas mobiler, för att dessa stör undervisningen. Alltså: är detta verkligen en fråga för en statsminister?

Men det viktigaste: Är detta verkligen den största nyheten för dagen? Sveriges Radios Ekot, TV4, SvD och SVTs nyheter väljer att lägga denna nyhet först och högst.

Har det verkligen inte hänt något som är viktigare?

Eller är det sensationellt att statsministern äntligen har något konkret att komma med? Det var det som var nyheten!

http://www.svd.se/lofven-vill-ta-mobiler-fran-elever/om/sverige

Besvikelsernas val

Alliansröstare förlorade regeringsinflytandet och M förlorade sin partiledare. Stor besvikelse. Sosseröstarna ville ha en s-ledd regering, men lockade inte så många fler. Men de måste nu känna besvikelse när Löfven tvingas samarbeta med fienden i Allianspartierna. Vänsterpartister fick inga ministrar, trots förvalssnacket om ett röd-grönt regeringssamarbete. Mp måste nog också vara besvikna, de fick färre röster än tidigare, men får trots detta ett visst inflytande i s-regeringen. Men MP måste räkna med att S gör eftergifter till Alliansen. MP måste väl också fråga sig vad S ska ha dem till. SD:are måste också vara besvikna, som trots sin dubblering i antalet röster inte släpps in till makten när alla andra partier vill låsa dem ute från inflytande.

Ett besvikelsernas val, där jublet på valnatten fastnade i halsen…

Veckorna innan valet uppmärksammandes att Miljöpartiet inte granskades lika hårt som andra partier, och att journalisternas sympatier troligen sken igenom i rapporteringen. Därför måste MP:s tillbakagång ha kommit som en stor överraskning för många redaktioner. Likaså måste det ha svidit att SD fördubblades, trots den hårda mediebevakning de utsattes för.

Nu gäller det för alla aktörer att hantera SD:s position, det räcker inte med att blåsa i saxofon, snacka om momsfiffel eller järnrör.

Jag har inget svar på vad som ska göras. Har du?

Varför maktskifte?

”Väljarna har givit oss ett tydligt mandat”, sade Löfven och kickade ut V som fått 21000 fler röster sedan förra valet. Löfven inledde istället ett samarbete med MP som tappat 8600 röster.

Reinfeldt tackade för sig och avgick. M hade visserligen tappat 330.000 röster, men hade fortfarande 1,4 miljoner väljare kvar! Så min enkla fråga är: varför ska de väljare som rör sig ha större inflytande, än de som är kvar?

Om rörligheten bland väljarna nu tycks betyda så mycket … så har ju S + MP fått lika många mandat som i förra valet. Här jhar det inte hänt nåt.

S+MP får 137 mandat, mot Alliansens 149. Detta förstår jag inte heller. Har Alliansens väljare blivit lurade?

Så: Varifrån kommer det tydliga mandatet för Löfven?