Vad ska vi ha domstolar till – när allt ändå bestäms av media?

Skådespelaren fick en rättslig prövning och dömdes till några års fängelse, villkorligt för bl a misshandel. Flera år senare kommer en film om ärendet – vilket leder till att han förlorar jobbet. Då. Direkt efter domstolsdomen kunde han alltså gå tillbaka till jobbet – han hade fått sin dom och ”straffet” var avtjänat i och med detta. Efter tio år kommer då filmen – vilket leder till konsekvenser – att han förlorar jobbet.

Vad ska vi då ha domstolar till om rättvisan skipas och straffet utdöms av film och media?

Andra fall som lett till fall:

  • Ledamot i EU-parlamentet extraknäcker i bolagsstyrelser. Inget brott, men efter uppståndelsen i media blir hon av med sitt politiska uppdrag.
  • Han som inte kan hålla händerna i sina egna fickor utan på damernas lår. Ingen rättslig prövning, men han förlorar jobbet efter uppmärksamhet i media.
  • Hon som får ersättning från riksdagen när hon hyr sin makes lägenhet. Utreds för misstanke om bedrägeri, men har redan nu fått lämna sitt parti efter uppmärksamhet i media.

Vid andra tillfällen när tingsrätten dömt ut ett alltför milt straff och detta upprört och uppmärksammats i media – så kan du ge dig katten på att hovrätten rättar till domen i opinionens riktning. Så vad ska vi ha domstolar till om ”rättsskipningen” överlåtits åt media där ”olämpligt” alltid slår ”olagligt”?

Vad är då lärdomen av detta? Istället för att lägga pengar på en bra advokat, kanske jag ska anlita en PR-konsult för att få en så bra mediebild som möjligt!

Ska journalister granska journalister?

Det har sagts att Uppdrag Gransknings ursprungliga ambition med att undersöka medias hantering av #metoo och de kastade flera publicistiska principer överbord. Ett mycket lovvärt och nödvändigt initiativ, som dessvärre misslyckades. Media måste granskas, men av vem? SVT:s ansvariga säger: ”Vi har ständiga diskussioner inom redaktionen, vi lär oss ständigt.” Vad de kommit fram till är hemligt. Men är journalister de mest lämpade för att genomföra en sådan granskning? Hittills tycks de inte ha varit speciellt framgångsrika. Att kritiskt granska kollegor (och kompisar?) är inte särskilt trovärdigt. Media har emellanåt kritiserat polisen när poliser granskar poliser, så kan ju samma kritik riktas mot journalister. Vad sägs om att istället låta PR-konsulter granska journalisterna? PR-konsulter har ofta likvärdiga utbildningar, jobbat med samma frågor – från olika håll, har gemensamma men olika erfarenheter från publicistik. Jag ställer gärna upp!