Sveriges Radio bestämmer vem som ska uttala sig, men sätter inte munkavle på sin personal… ehh?

På ett personalmöte gav chefen följande information: ”Ingen medarbetare får ha kontakt med press, inklusive SR, utan all presskontakt hänvisas till XX.” Detta tolkades av personalen som ett förbud mot att prata med journalister. Bakgrunden var att en medarbetare medverkade i ett nyhetsinslag som handlade om överbelastningsattacken mot media för ett tag sedan.

Chefen säger att det inte handlar om munkavle utan att de vid varje tillfälle bestämmer vem som ska vara talesperson. Tja; ”jag bestämmer att jag ska tala med pressen, inte du.” Jag skulle nog kalla det för munkavle för alla andra, än den som blivit utsedd.

Dessutom är det ett bra tips för dem som möter en journalist från Sveriges Radio att säga just detta: ”Jag har ingen munkavle, men den som är utsedd att svara på frågor är XX”

http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/04/06/anstallda-pa-sr-tystas/

Ska de vara stolta eller ska de skämmas?

Politiker inom riksdag, kommun och landsting har listat de bästa politiska journalisterna. Högst upp ligger SR/SVTs Tomas Ramberg, följt av Mats Knutson och Margit Silberstein. I bedömningen av den bästa redaktionen, så ligger även här SR och SVT i topp.  Frågan är om det är bra eller dåligt att public service ligger så högt på en sådan lista och vara gillad av dem som man är satt att bevaka? Hur nyttig för den politiska granskningen är det att det föreligger en slags symbios mellan politiken och public service? Politiken skyddar public service genom lagar och myndighetsbeslut som ger dem 7 miljarder kronor om året från licenspengarna. Priset för detta kan ju vara alltför inställsamma journalister som är alltför mesiga i relationen till den politiska klassen?

http://www.resume.se/nyheter/media/2015/06/29/politikerna-han-ar-bast/

SR bäst på politik | Journalisten