Beskrivningen av antalet kommunala kommunikatörer är en ensidig svartmålning

Både Slöseriombudsmannen och SVT uppmärksammar antalet kommunikatörer anställda i Göteborgs kommun, se länkarna nedan. Är inte den beskrivningen av antalet kommunala kommunikatörer alltför ensidig och partisk? Gör inte kommunikatörerna någon nytta? Varför får vi inte höra något om de tillfällen där journalister fått hjälp av goda kommunikatörer? Det är många journalister som fått hjälp med att ta fram handlingar, hitta rätt expert eller tjänsteman att intervjua – något som snabbar på medias rapportering och sparar tid åt hårt nedskurna redaktioner. Kan man inte se det stora antalet kommunikatörer som en vilja från kommunen att öka kommunikationen till sina finansiärer/skattebetalare? Visst kan det finnas en poäng i Slöseriombudsmannens granskning att det finns alltför många kommunikatörer – men att därifrån dra slutsatsen att alla jobbar med att skönmåla – när det kanske gäller att försöka balansera medias svartmålning? Är det vettigt att dra ekonomiska slutsatser, att det kostar lika mycket som ett antal barns skolgång? En alltför enkel poäng, enligt min mening.

Hur många gånger har inte granskande journalister haft en bestämd agenda klar för sig, innan de gått in på företag och organisationer och varit fast beslutna att ”bevisa” en tes som faktiskt inte stämmer med verkligheten? Hur ska kommunikatörer då agera, ska de lägga sig platt? Eller ska de försöka balansera bilden?

Att sedan se kommunikatörernas uppgift som att hindra journalisternas granskning, är nog en myt som journalisterna själva driver för att bygga upp sin egen hjälteroll.

https://www.expressen.se/gt/debatt-gt/kommunikatorer-ska-inte-motarbeta-granskningar-/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/skattebetalarnas-nota-nastan-en-halv-miljon-om-dagen