Nyhetsbrev från din medietränare 5 maj 2020

Den senaste månadens medieflöde har mest handlat om Covid-19 med allt från faktaförvanskningar, fultolkningar, deep fake, cheep fake till argument om kinesiska virusodlingar. https://www.expressen.se/ledare/varlden-maste-stoppa-kinas-virusodlingar/  Här några nedslag och lite intervju- och PR-tips.

Sex på distans?

Hört i ”Ring P1” där inringaren frågar om corona-viruset kan spridas vid sexuell kontakt, varpå programledaren Janne Josefsson svarar: ”Det är ju svårt att ha sex om man ska hålla två meters avstånd!”

”SVT agerar statstelevision i krisen”

I en debattartikel i DN 4/4-20 beskriver Björn Rosengren skillnaden mellan SVTs och TV4:as nyhetsrapportering om Covid-19. SVT förmedlar det budskap som statsmakten, regeringskansliet och etablissemanget vill nå ut med till medborgarna. Alltmedan TV4 låter fristående experter och medborgare komma till tals med kritik mot regeringens beslut och strategialternativ. TV4 var också spetsigare (hårdare) än det som sändes från SVT. När det gäller drabbade fokuserade SVT mer på personalen i den offentliga vården medan TV4 valde att fokusera på patienter och privata aktörer inom vård och äldreomsorg. Rosengrens slutsats är att SVT i tider av kris mer återgår till sin gamla roll av statstelevision som förmedlar statsmaktens budskap, medan TV4 har ett mer ifrågasättande utifrånperspektiv.

https://www.dn.se/debatt/svt-agerar-statstelevision-i-krisen-da-behovs-oppet-tv4/

 

MSB – Myndigheten för Skräck och Bekymmer?

En liten panik utbröt efter att en enhetschef på MSB började spekulera om framtida risker för dricksvattenbrist i Sverige. Detta hände på Folkhälsans presskonferens om Corona. Jag kan verkligen inte förstå MSB, som kommer med otydliga, spekulativa och alarmistiska påståenden, som skrämmer skiten ur befolkningen. MSBs enhetschef har inte synts till efter detta, utan ersatts av en dementimaskin om att faran med vattenbristen inte är aktuell, utan är en signal från myndigheten om framtida faror och hot.

 

Kan du garantera…?

Kategoriska intervjufrågor om du kan ”garantera” något, lurar in dig i en fälla, vilket oftast är journalistens avsikt. En sådan fråga ställdes av journalisten Therese Bergstedt på SVT Rapport (10/4) till en representant från Läkemedelsverket och handlade om narkosmedlet garanterat skulle räcka till alla som läggs i respirator. Givetvis kom det förväntade svaret: ”Jag kan inte garantera …” Frågan sätter den svaranden i en nästintill omöjlig situation. Min rekommendation vid den typen av omöjliga frågor är att svara: ”Jag kan garantera att vi kommer att göra vårt yttersta för att hitta säkra narkosmedel för de patienter som så behöver.” Du kan alltid garantera dina insatser – medan resultatet nästan alltid är omöjligt att garantera.

 

”Jag vet inte” – är ett bra svar

När en intervjuad inte kan svaret, brukar de använda två metoder: att undvika ge ett relevant svar, fly iväg och tala om något helt annat. Den andra (och farligare) metoden är att gissa svaret – och riskera att bli en lögnare.

Under Folkhälsans presskonferenser hör vi allt oftare svaret: ”Jag vet inte” – följt av: det är för tidigt, siffrorna är inte klara än, det finns en eftersläpning i rapporteringen, forskningsläget är osäkert … Det är alltid bättre att säga som det är: Jag vet inte – och lägga till vari osäkerheten ligger.

”Inte” är inget vidare

Drottning Elizabeth, 94: ”Vi vet att coronaviruset inte kommer att besegra oss”, sade hon i sitt tal till sin nation. Hade nog rekommenderat henne säga: ”Vi vet att vi kommer att besegra coronaviruset”, vilket visar vilken väg vi kommer att gå – inte vilken väg viruset inte kommer att gå.

 

Fem tips för bättre intervjuer via mobilen

I dessa corona-tider görs många intervjuer via mobilen. Under Folkhälsans pressträffar ser vi alltför många ”ful”-bilder på journalister som ställer sina frågor via länk med sina mobiler. Här kommer några förbättringstips för alla som syns via sin mobil:

  1. Ljuset. Sitt så att ljuset faller i ditt ansikte, undvik motljuset från fönster i din bakgrund. Komplettera med någon lampa mot ditt ansikte.
  2. Ljudet. Tänk på akustiken. Undvik eko i kala rum, hitta ställen med mycket textil eller bokhyllor som dämpar ekon. Ersätt gärna datorns, paddans eller mobilens mikrofon med en extern ”mygga” vilket kan ge ett bättre ljud istället för de inbyggda mikrofonerna.
  3. Filmningsvinkeln. Ofta får vi se lågt placerade kameror där näsborrar och dubbelhakor får en alltför stor roll. Ha istället kameran i höjd med, eller lite högre, än ögonen.
  4. Bakgrunden. Vad har du bakom dig, tavlor på sned, ostädade rum? Konstiga tapetmönster? Miljön är viktig för att ge dig rätt inramning. Här är en välfylld bokhylla en bra bakgrund och som ger en bra akustik. Tänk igenom vilka boktitlar som syns…
  5. Formatet. Placera mobilen så den filmar i liggande format. Många filmar med mobilen i stående format, vilket inte utnyttjar hela bildytan. Uppspelat på TV blir formatet smalt där den fulla bredden inte utnyttjas.

 

Flamma stolt mot dunkla …

Under flera decennier har den svenska flaggan varit en lite skämmig symbol och sågs som en unken nationalistisk symbol som ofta ersattes av parti- eller internationella flaggor. När den svenska flaggan övergavs, erövrades den istället av ”Sverigevännerna” på SD-kanten. Och när KD-ledaren lät sig flankeras av stora svenska flaggor i Almedalen, anklagades hon att ”fiska i grumliga vatten”.

Nu under covid-19, så har det plötsligt vänt: S-rosen byttes ut mot en liten svensk flagga på statsministerns kavajuppslag och presskonferenserna pryddes av en ståtlig blå-gul fanborg. Nu var det enighet av annat och där etablissemanget har återerövrat den svenska nationalsymbolen. Rätt så!

Att motfilma Uppdrag Granskning

Cissi Wallin satte upp en egen kamera under intervjun med Uppdrag Granskning och lade sedan ut det i sociala media innan sändning. För ett tag sedan gjorde Özz Nujen samma sak efter Janne Josefssons intervju för UG. Blir reportaget mildare eller håller de sig till den ursprungliga idén? Kommer UG låta sig påverkas i hur de klipper den slutliga versionen av programmet om Cissi Wallin. Det lär vi aldrig få veta.

Cissi Wallin vann i mina ögon, genom sitt sakliga resonemang i en känslig fråga. När reportern Lina Makboul frågar om Cissi Wallin tänkte på den anklagades familj och barn när hon gjorde sin anmälan, sjönk UG under all anständighet. Kändes lite 1800-tal. Väntade mig nästan frågan: ”Vad hade du på dig vid tillfället? Borde du inte skylla dig själv ..?”

Men Cissi Wallins svar var: ”Han borde ha tänkt på sin familj – inte jag” Helt lysande!

Trots att Özz Nujen ju hade delvis rätt i att han rimligen inte kunde ha kontroll om underleverantörer och vem som gjorde renoveringsjobbet på hans Gotlandshus – som hans svåger hade ansvar för. Här var ju själva grejen att det var Akilov som gjorde jobbet och att Özz Nujen är kändis. Där fanns UG:s drivkraft. Men att som Özz Nujen gå till attack med motfrågor, kombinerat med att upprepa Janne Josefssons namn i varje mening – i mina ögon förlorar Nujen på sitt aggressiva beteende.

Ska man motfilma? Ja, det är ett bra sätt desarmera UGs scoop, övertag och ensamrätt över berättelsen. Förr var det inte möjligt, nu är det det. Men det viktiga är ju att man själv uppträder så att man vinner publiken. Cissi Wallin gjorde det, Özz Nujen gjorde det inte.

Cissi Wallins film från UG-intervjun:

 

Journalisterna måste ställa de rätta frågorna

Det är helt rätt att vi är trötta på slingriga politiker som inte vill svara på medias frågor. Wilhem Behrman tar upp problemet i en debattare i (Expressen 30/8) http://www.expressen.se/debatt/politiker-maste-borja-svara-pa-fragorna/

Men är verkligen frågorna möjliga att besvara? Frågeställningen som aktualiserat detta är när Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Anna Kinberg Batra i Agenda nyligen, av följande art: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna?” AKB svarade ungefär: ”Det är inte aktuellt.” Vilket då tolkats som undvikande och att ett sådant samarbete kan vara möjligt, om det blir ”aktuellt”.

Men hur kunde ett rimligt svar varit på en sådan fråga? Hur hade Hedenmo själv besvarat följande fråga: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta eller jobba för en annan arbetsgivare?” Troligen hade svaret blivit: ”Det är inte aktuellt!”

Visst hade AKB kunnat säga: ”Jag kommer aldrig att samarbeta eller göra mig beroende av SD”. Då hade hon visserligen sluppit frågeställningen ett tag, men det hade också satt sin egen position som partiledare i pant.

Det är dock lite sorgligt att det undvikande beteendet skylls på resultatet av medieträning. Jag vet inte om de som påstår detta, verkligen varit med om en medieträning eller om det är en vanlig missuppfattning vad det hela skulle gå ut på. Minns att SvDs Maria Ludvigsson skrivit något i stil med: ”God medieträning märks inte” – vilket är något de flesta medietränare eftersträvar under sina övningar.

Det viktigaste med svar är att de ska tillmötesgå journalistens nyhetskriterier: Sant, intressant och relevant. Det är relevansen som kan vara det svåraste att uppnå om frågorna är ledande, elaka eller insinuanta. Vi märker genast när en politiker slingrar sig och undviker att svara. Svaret kan visserligen vara sant och intressant, men innehållet har inget med frågan att göra – dvs ha ett underskott av relevans.

Men det kan finnas andra skäl: Minns ett exempel från i våras där Gustaf Fridolin och Isabella Lövin fick frågan om regeringen redan ett halvår tidigare beslutat om att Vattenfalls brunkol skulle säljas. Detta var givetvis en fråga som Miljöpartiet absolut inte ville svara på. Dessutom ville de inte säga att de inte ville svara. De försökte med olika krumbukter ta sig ur situationen, dock utan framgång.

Om rädslan för journalister. Visst finns en sådan. Vid nästan varje av mina medieträningar brukar någon deltagare vilja tala om hur det skulle kännas att hamna framför Janne Josefssons kamera och mikrofon. Även om risken är mycket liten, är det något som de flesta tänker på och är rädda för. Så visst har journalistkåren med JJ och hans granskare skrämt upp alla som riskerar att intervjuas.

UG har ju som metod att locka in en person i en intervjusituation i ett allmänt ämne, för att sedan klippa till med helt nya och överraskande fakta och frågor. Och vi älskar det! Jag har inget problem alls med själva grävet, det som är fel, korrupt, omdömeslöst, ofta slöseri med skattemedel och maktmissbruk. Det är en sak, där media och UG gör verklig nytta. Men det som stör mig är programmets dramaturgi, där ett intervjuoffer utsätts för överraskande fakta och vi se hur personen börjar fundera över livets mening och undra varför hen ställde upp. Den här delen är ren underhållning. Själva det granskande grävet hade ju varit illa nog och ansvar kunde utkrävas. Visst, inte alls lika spännande (med lika höga tittarsiffror) men mer humant. Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken – där råder fortfarande en medeltida rättsskipning med skampåle.

Så min slutsats är att vi får de svar som media förtjänar. Om det är elaka, ledande och insinuanta frågor kommer vi alltid att få undvikande svar.