#TSgate, berättelsen utan slut

Ann Linde och hennes stab har under två månader undvikit DN:s frågor om Transportstyrelsen. Ibland med motivet att det inte kan vara intressant för läsarna(!?). Ministerns pressekreterare ville påverka DN att överge TSgate. Regeringen säger sig vilja verka för öppenhet och transparens, men ägnar sig istället åt enligt DN åt ett smutsigt spel. Är det Trumpismen som kryper in i relationen mellan makt och media? Nu har Ann Linde ändå ställt upp för ett kortare samtal med DN och besvarat en del frågor. När jag läser svaren, undrar jag, varför kunde hon inte sagt detta tidigare?

När hon under två månader ägnat sig åt ”undanhållning” måste ju varje dag varit en ny plåga för ministern, där varje möte med en journalist innebar en risk att få frågor om TS. Detta kan också inneburit att ministern undvikit alla journalistkontakter. Det är som att ha en sten i skon, det gör ont för varje steg. Onödigt, för det har inneburit att även de bra saker hon gjort, förblivit okända för oss. Varför inte: Rensa ut, säg som det är, ta konsekvenserna och gå vidare?

Jag vet inte vilka frågor som fortfarande ligger obesvarade. Men nog tycks det vara något märkligt med kommunikationskulturen inom Rosenbad. Personer med egen erfarenhet från den byggnaden svarar med bekymrade miner och huvudskakningar. Att högste chefen varken hör eller ser något. Hör han inget skvaller vid kaffebryggaren eller i korridorerna? Något måste vara fel i statsministerns omgivning. Hoppas nu att journalisterna fortsätter att göra sitt jobb – vi i publiken har inte tröttnat än.

Rosenbad och ”Fawlty Towers”

Att hantera en kritisk händelse är en sak. En helt annan är att hantera hur hanteringen skötts efteråt. Detta blir allt tydligare i den pågående rapporteringen runt IT-läckan på Transportstyrelsen. Informationen efter att GD fått sparken, sköttes så dåligt att hela regeringen hamnat i en kris. Troligen var orsaken att de inblandade inte insåg konsekvenserna av IT-läckan – eller visste, men höll statsministern utanför – för att han senare helt sanningsenligt kunde förneka all kännedom (deniability).

Men det tycks vara flera osanningar (rentav lögner?) runt hela affären. Vem visste och när fick de veta? Vem i formerades och vilka hölls utanför? Vilka åtgärder vidtogs och när? Varför stoppades inte läckaget? Bristande insikt om konsekvenserna eller var det för att de inblandade ville dölja och mörka det hela?

Det är allt mer klart att hanteringen efteråt har brustit och därmed drabbar regeringen. Om ansvariga för Transportstyrelsen direkt stoppat IT-läckaget och isolerat frågan inom Transportstyrelsen, så hade de efterföljande konsekvenserna inte spridit sig och vuxit till den regeringskris som vi nu ser.

Vi kan se hur ansvariga brutit mot de tre grundregler som gäller vid all slags krishantering:

  1. Säg det så fort du kan

Regeringen och innan dess ansvariga för Transportstyrelsen dröjde in i det längsta med att kommunicera vad som hänt. Flera ansvariga kände till IT-läckan i nästan två år, men teg om saken. Kommunikationen skedde först då media fått tag på nyheten.

  1. Säg som det är

Förklaringarna till GD:ns avgång var kryptiska och inte helt sanningsenliga. IT-läckan doldes in i det längsta. Hela sanningen har vi troligen inte fått veta än.

  1. Säg det själv (den som har ansvaret, inte någon underhuggare)

Statsministern var en av de sista som sade något om saken, långt efter att många av hans ministrar tvingats ut på banan.

Därför har skandalen vuxit och kommer att växa ytterligare.

Skickligt yrkesfolk sätter en ära i ”It’s my job to know” men i Rosenbad tycks det vara tvärtom och tankarna går till ”Fawlty Towers” och Manuel: I do know nothing, I’m from Barzelona”