Kategori: Affärslogik

Hur har du det med oron idag?

På samma sätt som Sven Melander i sketchen ”Fred på jorden” tjatar om den lilla flickans högsta önskan om fred, frågar journalister idag om hur oroliga vi är. ”Men lite orolig är du väl ändå …?” Till slut ger intervjuoffret med sig: ”OK, lite orolig kanske jag känner mig ibland …”

Det hela beror på att media har sin alldeles egna logik, som skiljer sig kraftigt från resten av samhället. Tydligast blir skillnaden mellan media och näringsliv/affärsvärld. Det är två helt motsatta logiska system, kanske helt olika språk där man egentligen inte förstår varandra.

När vi andra professioner talar om risker, farligheter och olyckor – görs det rationellt och sakligt. Oftast ses det som statistiska avvikelser från normer. Kvalitetsbrister hanteras normalt och ingår i business as usual.

Media däremot, ser det tvärtom: helst som ett breaking news, det oväntade och farliga som sker överraskande. För de vet att publiken vill bli överraskad. Hela vårt intellekt är uppbyggt på att vara vaksamma för faror – som sätter oss i larmberedskap för att kämpa eller fly.

Denna skillnad i logik gör att det är så svårt att förklara risker och farligheter för journalister. Här talar man om gränsvärden, kvalitetstermer, säkerhetssystem, certifieringar och allt har ett slags statistiskt synsätt. När tex 1 matförpackning av 10000 innehåller en metallflisa – kan detta tas som ett mått på god kvalitet. Eller när sjukvården berättar att risken för att drabbas av senaste influensan endast är marginell, nästan försumbar. Det gäller bara att tvätta händerna och inte hosta andra i ansiktet – ja, då är det inte så farligt. Men media klarar inte denna riskbedömning ”inte så farligt” ”liten och försumbar risk” innebär ju ändå att det finns en risk, om än så liten.

Media vet att publiken vill bli skrämd. Vi gillar ju skräckfilmer och våra barn älskar att bli skrämda av elaka häxor och Halloween-spöken.

Media kan alltså inte hantera en eventuell risk. Om det bara finns en promilles risk – så är det ett hot mot folkhälsan och kanske en pandemi. Hur många dödliga sjukdomar har vi om vi ska tro kvällstidningarnas löpsedlar? ”Hosta – kan vara cancer”. ”Ingen hosta – kan vara dold cancer!” Så därför ser vi detta evinnerliga tjat om oro.

”Är du inte liiiite orolig i alla fall? Det kan ju vara farligt…”

”Okejdå, lite orolig är jag kanske …”

Löpsedeln blir då: ORO, CHOCK OCH LIVSFARA….

Det säljer. Och vi köper.

Affärslogik mot medielogik – beräknad sannolikhet mot skräck, oro och hot

I den verkliga verkligheten (alltså utanför media) styrs vi av kvalitetsmått och gränsvärden, inom felmarginalen. Hustaken hållfasthet beräknas efter ”100-års-stormen” eller ett fall på miljonen att det kan finnas en glasbit i en barnmatsburk. Affärslogiken hanterar osäkerhet och faror med ett statistiskt synsätt. Det är för att skapa en känsla av säkerhet.

Media gör precis tvärtom. Den kan inte hantera detta, utan blåser på med livsfara och skräck direkt. Det går inte att som myndighet tala om förhöjda nivåer av hälsofarliga ämnen som håller sig inom gränsvärdet. Media tolkar det giftiga som livsfarligt. Minns ni akrylamiden som Livsmedelsverket larmade om 2002? Då kom det omtumlande beskedet från forskare att chips och en lång rad andra stärkelserika matvaror innehåller höga halter av ett ämne som kan orsaka cancer. Mycket av publiciteten riktade sig mot chips och pommes fritt, men också havregrynsgröt och kaffe fick sin beskärda del. Senare tog Livsmedelsverket tillbaka ”larmet”. Med detta visade tydligt att media går i spinn och kan inte hantera sådan materia med förnuft. Samma sak är det med de återkommande sjukdomarna: fågelinfluensan, svininfluensan och nu ebola.

”Vi oroar oss för fel saker”

17 % av amerikanarna tror att ebola är det mest akuta hälsoproblemet, efter att en (1) amerikan avlidit av sjukdomen! Alltså inte cancer, som dödar 600 000 amerikaner i år! Givetvis är detta en effekt av medias överdrivna rapportering som jagar skräck i befolkningen. Vilket leder till helt fel slutsatser och folk oroar sig för fel saker, istället för att äta mindre fet mat och sluta röka. Om detta skrev Erik Helmerson i pappers-DN (18/11-14).

Media kan alltså inte komma med det balanserade rådet: var lite försiktig, ät mindre fett och socker, sluta röka, tvätta händerna, hosta inte andra i ansiktet…

Och allt detta beror på att vi, i publiken, gillar att bli skrämda. Alla dessa vampyr- och skräckfilmer som vi älskar, när vi som barn gillat ett ”BUH” och så hoppar vi till.

Men varje vecka har jag minst en dödlig sjukdom, om jag nu ska tro på Expressens löpsedel. Om jag hostar – har jag cancer. Om jag inte hostar – har jag cancer …

Cancerlarmen passar in i medielogikens jakt på dramatik, säger en professor i medie- och kommunikationsvetenskap (Gunilla Jarlbo i Metro 29/10-14). Andra självklara risker rapporteras inte, som rökning, för de passar inte in. Sedan verkar forskarvärlden motsägelsefull. Den ena veckan skadligt, den andra veckan nyttigt. Professorn säger att det är tur att vi har ett så kort minne, för annars hade vi inte ens vågat gå upp ur sängen efter alla larm.

http://www.metro.se/nyheter/cancerlarmen-sa-gick-det-sedan/EVHnjB!ux1u41vreWeM/

Affärslogik mot medielogik: Konsensus mot konflikt

Ansvarskännande ledarskribenter manar partierna till förnuft om den kommande budgeten. Ingen bör vara intresserad av en regeringskris som skulle leda till nyval. Alla skulle vara förlorare, heter det. Här intar mediernas representanter en hållning som inte är genuin. Låt mig utveckla det lite.

Ofta får vi (på vår kommunikationsbyrå) höra näringslivet beklaga sig om att de så ofta blir missförstådda i media. Förklaringen kan ligga i att näringslivet och media arbetar i helt olika logiska system. När näringslivet betonar: ”Undvik konflikt, uppnå konsensus, kom till en överenskommelse” så drar media åt det motsatta hållet med att blåsa upp konflikter och ställer till ett riktigt bråk mellan meningsmotståndare.

Kanske är ett av Stefan Löfvens problem att han i hela sitt tidigare liv varit fokuserad på att ro avtal i hamn, att man sätter sig ner runt bordet, gör kompromisser och kommer till slut fram till en överenskommelse. Nu är det tvärtom för Löfven, för politikens näringstillskott (och medias) är just konflikten, bråket och fighten.

Visst kan man vara osams i näringslivet, men då har alla misslyckats. Först hårda förhandlingar, men där alla har ett gemensamt mål: att hitta en win-win.

Även om ett företag tycker att en affärspart är omöjlig, så är det inget som kommuniceras offentligt utanför de slutna sammanträdesrummen. Utåt strävar alla att alltid bli överens och att motstående intressen kan bekräftas med underskrifter i ett avtal.

Detta gäller även i andra relationer med omvärlden, tex om man tycker att en politiker är ett pucko, är det något man inte kommunicerar, utan visar alltid god min utåt.

Hur är det i politik och media? Här är det helt andra regler som gäller. Här är det istället konflikten som är livsluften för att det är den dramaturgiska grunden till den bästa berättelsen. Här är det helt OK att säga att motståndaren är ett pucko. Det är något som publiken älskar och tar till sig. Ju större publik desto bättre (större intäkter, större berömmelse och bättre opinionssiffror). Här är det konflikten som gäller. Mellan stor och liten, mellan höger och vänster, mellan fattig och rik. Här är den klassiska sagan förebild. Och vi älskar dessa historier! Media provocerar och tussar ihop motståndare, fighten blir bättre till publikens gillande.

Så vi får väl se om det är opinionsbildarna på ledarsidorna eller nyhetsjagande reportrarna som vinner i de kommande budgetprocesserna. Och om politikerna vill ha en fight eller om de ”tar ansvar”.