Mediehusen – amatörer på krishantering

#metoo har riktat strålen mot flera mediehus. Medierna är ju byggda för att granska och vara kritiska mot andra – men de har ingen beredskap mot den omvända situationen. Medierna har tagits på sängen och agerandet känns igen från när medierna jagat andra; företag och organisationer. Vi kan konstatera att det hela skötts taffligt som troligen beror på ovana att hantera kritik som riktas mot dem själva. Mediernas tro att vara ”ofelbar och höjd över alla andra” har invaggat dem i en falsk trygghet.

Vi kunde se samma handfallenhet när plötsligt Miljöpartiet drabbades av kritik. De hade haft en skyddad tillvaro, där medierna undvikit kritik och istället favoriserat dem. Men när vändningen kom med konstiga (påstådda) flygresor ARN-BMA, giftig båtfärg, olaglig diesel – så stod partiet helt handlingsförlamat. Samma sak nu – när mediehusen kritiseras för sitt snaskiga inre liv – så blottas obeslutsamhet och amatörism i att hantera krissituationer.

Det är inte bara mediehusen som haft sextrakasserier. Det har andra också haft, bara att de kunnat hantera dem skickligare och utan att det märks utåt. Min erfarenhet är att andra mer krisvana organisationer kunnat hantera #metoo-läget skickligare. Jag är säker på att landets HR-avdelningar kunnat avskilja åtskilliga personer från jobbet de senaste veckorna. Utan att det märkts utåt eller dragit på sig intern kritik så som det varit inom Aftonbladet (se länk nedan).

Slutsatsen? Träna för kris – men hoppas att den inte kommer.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/03/mitt-i-mediestormen-internt-missnoje-mot-sofia-oos-franvaro-pa-aftonbladet/?utm_campaign=Resume_171103_Username&utm_medium=email&utm_source=Eloqua&elqTrackId=29ce33d4f82746ff87f08cbbff5dd6eb&elq=c10048bcfba744b6a7d19345c58cad04&elqaid=11745&elqat=1&elqCampaignId=8238

 

Kors i taket, Wallström!

Käbbel, elakheter och käftsmällar, det är så vi är vana (och trötta på) att se politiker av olika läger i debatterna. Men när en politiker talar väl om andra politiker – det är sensationellt, inget jag kan påminna mig ha hört tidigare. Men det hände när Margot Wallström läste upp regeringens Utrikesdeklaration i Riksdagen den 15/2 2017:

”Därför vill jag avsluta årets utrikesdeklaration genom att tacka Vänsterpartiet för att ni ständigt påminner om den oroande utvecklingen i Turkiet. Att Sverige i sina kontakter med omvärlden ska framhålla de mänskliga rättigheterna är något som Liberalerna aldrig låter oss glömma. I kampen mot vad som kan vara det värsta som mänskligheten har kommit på – kärnvapen – är Centern att lita på. Moderaterna är och har varit en pådrivande kraft när Sverige står upp för frihandel. Det svenska biståndet har under åren haft en pålitlig vän i Kristdemokraterna. Regeringen delar inte värdegrund eller syn på världen med Sverigedemokraterna och ett samarbete är uteslutet, men vi respekterar er plats i riksdagen.”

Hela utrikesdeklarationen: http://www.regeringen.se/49191f/contentassets/d4049eaec589487bb22b253ab7888639/utrikesdeklarationen-2017-svenska.pdf

Ny trend: Hellre avböja medverkan än att diskutera jobbiga frågor

Regeringen vill inte låta BRÅ ta fram ny statistik över brottslighet och ursprung. När Agenda i SVT ville ha en debatt i frågan, avböjde S, MP och V att diskutera med SD.

Saken är den att den senaste officiella rapporten som undersökt hur stor andel av antalet brottsmisstänkta som är utlandsfödda är 12 år gammal.

I stället för politiker var det Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, som fick ta debatten med SD. Han ansåg inte att en ny undersökning skulle ge någon ny information, vilket ju är sensationellt ställningstagande från en vetenskapsman!

Här blev det istället öppet mål för SD, som lätt vann denna debatt.

I samma Agenda togs ett annat fenomen upp, nämligen att politiker helt enkelt vägrar att ställa upp i media. Just detta hände med BRÅ-inslaget där ingen ansvarig politiker ville ställa upp mot Mattias Karlsson från SD.

När Expressen ville höra kommentar från S och MP till sitt uteblivande, uteblev även detta svar …

Hur har MP, S och V (och de andra partierna, för den delen) tänkt sig hantera SD – genom att tiga ihjäl dem, eller?

Läste Lars Lindströms (Expressen) tweet: Tragikomiskt att SD inte kunde ställa upp i Agenda med sin rättsexpert Kent Ekeroth då han är delgiven misstanke om brott.

Aktuella länkar:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/darfor-gor-agenda-inslaget-om-invandrare-och-brottslighet

http://www.expressen.se/nyheter/s-mp-och-v-vagrade-att-debattera-med-sd/

http://www.svt.se/agenda/invandrare-och-brottslighet-behovs-ny-statistik

Journalisterna måste ställa de rätta frågorna

Det är helt rätt att vi är trötta på slingriga politiker som inte vill svara på medias frågor. Wilhem Behrman tar upp problemet i en debattare i (Expressen 30/8) http://www.expressen.se/debatt/politiker-maste-borja-svara-pa-fragorna/

Men är verkligen frågorna möjliga att besvara? Frågeställningen som aktualiserat detta är när Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Anna Kinberg Batra i Agenda nyligen, av följande art: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna?” AKB svarade ungefär: ”Det är inte aktuellt.” Vilket då tolkats som undvikande och att ett sådant samarbete kan vara möjligt, om det blir ”aktuellt”.

Men hur kunde ett rimligt svar varit på en sådan fråga? Hur hade Hedenmo själv besvarat följande fråga: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta eller jobba för en annan arbetsgivare?” Troligen hade svaret blivit: ”Det är inte aktuellt!”

Visst hade AKB kunnat säga: ”Jag kommer aldrig att samarbeta eller göra mig beroende av SD”. Då hade hon visserligen sluppit frågeställningen ett tag, men det hade också satt sin egen position som partiledare i pant.

Det är dock lite sorgligt att det undvikande beteendet skylls på resultatet av medieträning. Jag vet inte om de som påstår detta, verkligen varit med om en medieträning eller om det är en vanlig missuppfattning vad det hela skulle gå ut på. Minns att SvDs Maria Ludvigsson skrivit något i stil med: ”God medieträning märks inte” – vilket är något de flesta medietränare eftersträvar under sina övningar.

Det viktigaste med svar är att de ska tillmötesgå journalistens nyhetskriterier: Sant, intressant och relevant. Det är relevansen som kan vara det svåraste att uppnå om frågorna är ledande, elaka eller insinuanta. Vi märker genast när en politiker slingrar sig och undviker att svara. Svaret kan visserligen vara sant och intressant, men innehållet har inget med frågan att göra – dvs ha ett underskott av relevans.

Men det kan finnas andra skäl: Minns ett exempel från i våras där Gustaf Fridolin och Isabella Lövin fick frågan om regeringen redan ett halvår tidigare beslutat om att Vattenfalls brunkol skulle säljas. Detta var givetvis en fråga som Miljöpartiet absolut inte ville svara på. Dessutom ville de inte säga att de inte ville svara. De försökte med olika krumbukter ta sig ur situationen, dock utan framgång.

Om rädslan för journalister. Visst finns en sådan. Vid nästan varje av mina medieträningar brukar någon deltagare vilja tala om hur det skulle kännas att hamna framför Janne Josefssons kamera och mikrofon. Även om risken är mycket liten, är det något som de flesta tänker på och är rädda för. Så visst har journalistkåren med JJ och hans granskare skrämt upp alla som riskerar att intervjuas.

UG har ju som metod att locka in en person i en intervjusituation i ett allmänt ämne, för att sedan klippa till med helt nya och överraskande fakta och frågor. Och vi älskar det! Jag har inget problem alls med själva grävet, det som är fel, korrupt, omdömeslöst, ofta slöseri med skattemedel och maktmissbruk. Det är en sak, där media och UG gör verklig nytta. Men det som stör mig är programmets dramaturgi, där ett intervjuoffer utsätts för överraskande fakta och vi se hur personen börjar fundera över livets mening och undra varför hen ställde upp. Den här delen är ren underhållning. Själva det granskande grävet hade ju varit illa nog och ansvar kunde utkrävas. Visst, inte alls lika spännande (med lika höga tittarsiffror) men mer humant. Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken – där råder fortfarande en medeltida rättsskipning med skampåle.

Så min slutsats är att vi får de svar som media förtjänar. Om det är elaka, ledande och insinuanta frågor kommer vi alltid att få undvikande svar.

Anna Hedenmos lilla lustmord på slingrande politiker

Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Isabella Lövin och Gustav Fridolin i SVT Agenda 15/5-16. Här är Hedenmos frågor. Jag har utelämnat MPs svar, eftersom de inte gav svar på frågorna:

– Stämmer det att MP redan i höstas gjorde upp med S om att pröva Vattenfalls försäljning av brunkolsverksamheten på affärsmässig grund och inte klimatmässig?

– Finns det en uppgörelse med S?

– Är det redan avgjort med S, gav ni upp kampen mot den här försäljningen redan i höstas genom en uppgörelse med S?

– Det fanns alltså en uppgörelse…

– Kan jag bara få ett ja eller ett nej – fanns det en uppgörelse i höstas med S?

– Betyder det ett nej eller ja?

– Jag tolkar det som ett nej…

– Är svaret nej?

(Här bryter Fridolin in …)

– Men var det en uppgörelse mellan S och MP i höstas om det här?

– Det finns alltså en uppgörelse, tolkar jag det som.

– OK, har ni kastat in handduken här när det gäller brunkolet?

– OK, jag tror inte att vi kommer längre på det här spåret just nu …

Vad skulle de då ha sagt? Jag kan inte ge något råd om detta, eftersom jag faktiskt inte vet vad som är sant. Fanns det en uppgörelse i höstas eller inte? Det är fortfarande höljt i dunkel. Uppenbarligen ville språkrören inte tala om som det var och försökte istället dölja sanningen.

I dagens DN skriver Johan Hilton: ”Det medietränade samhället håller på att förvandlas till ett hot mot demokratin. I tv-sända partiledarutfrågningar svarar politiker på allt utom frågorna” http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-hilton-har-stod-en-ung-politiker-och-lat-som-en-aderforkalkad-papegoja/

Jag ger Johan Hilton rätt i att beteendet är ett hot mot demokratin. Men han har fel om att det skulle vara ett resultat av medieträning. De viktigaste punkterna under en sådan träning är att alla svar ska innehålla tre ingredienser: det ska vara sant, relevant och intressant. I språkrörens fall undvek de sanningen genom att tala om irrelevanta saker i förhållande till den fråga som ställdes.

Det är inte resultatet av medieträning, det är dålig mediehantering.

Mitt vanligaste råd som medietränare är: Säg som det är. Säg ja till ett beslut och stå för det. Säg nej till ett beslut och stå för det. Något mellanting finns inte.

Se Anna Hedenmos citerade frågor kan ses mellan 2:26 och 5:55. Sevärda minuter.

http://www.svtplay.se/video/8318097/agenda/agenda-svt

 

(Nästan) synd om Åsa Romson och medias ofelbarhet

Rent mänskligt tycker jag synd om Åsa Romson just nu. Vad hon än gör, så anses det vara fel. En person med politisk position ska tåla sådant, sägs det. Men måste man det?

Kungen likaså, som i en intervju säger att han tycker att det är jobbigt att bli förlöjligad i media. Svensk Damtidnings redaktör säger: det ska man tåla som kung. Måste han det?

När sedan Romson har fräckheten att ifrågasätta uppgifter i media (se länk nedan), uppfattas det som kritik av media. Hon bryter emot givna order eftersom Fridolins ord är: – ”Vi ska aldrig skylla på media, nej. Det är inte ett partis uppgift att recensera media. Medias uppgift är att ställa frågor till politiker, och ett partis eller en politikers uppgift är att svara på det frågorna. Den principen måste vara tydlig” sa Fridolin.

Skulle alltså media vara ”ofelbara” likt den katolska kyrkan? Det känns lite märkligt att media och journalisterna skulle stå helt vid sidan av samhället, utan att precis som alla andra ifrågasättas och ställas till svars. Politiker är i alla fall folkvalda. Vilka demokratiska processer har lett fram till de journalister i media som tar på sig ofelbarhetens prästskrud? http://www.expressen.se/nyheter/romson-ifragasatte-medier-pa-twitter/

”Stek storyn om Kaplan…”

I ett öppet brev till Miljöpartiets medlemmar och sympatisörer skriver språkrören Romson och Fridolin bland annat följande:

”Alltför många miljöpartister har de senaste dagarna uttryckt kritik mot de pågående granskningarna av partiets företrädare och ifrågasatt ”orättfärdiga” frågor. …Vi ska aldrig köpslå med medier för att försöka påverka vad de väljer att granska.”

Kan det vara så att just ett sådan köpslående/beteende varit vanligt i MPs relation till media? Och att detta nu för första gången blivit öppet och känt – för att en journalist (Anders Holmberg på SVT) inte spelade med.

Trots att MP genomgått ganska många mediala kriser (båtfärg, Bromma-flygningar…) under sin regeringstid verkar relationerna med media fortfarande ligga på amatörmässig nivå. Kanske för att partiet helt enkelt inte behövt ha någon professionalitet i utövandet. Man har helt enkelt hela tiden omgetts av en välvilligt inställd mediekår. Journalisternas sympatier till MP ju skiljer sig dramatiskt från folkets (enligt Kent Asps undersökning där allmänhetens sympatier för MP ligger på 12%, medan journalisters sympatier ligger på 41% och över 50% för journalister inom SR/SVT).

Nu för första gången, tvingas alltså, partiledningen ta till hårdare ord om vilka värderingar och policys som ska gälla.

Hela brevet http://www.mp.se/just-nu/oppet-brev-till-medlemmar-och-sympatisorer

”Nej”, var svaret som vi inte fick höra på frågan: – ”Ska du förbjuda svenska banker att göra affärer med skatteparadis?”

Camilla Kvartoft är en bra intervjuare som inte ger sig i första taget. När hon intervjuade finansmarknadsminister Per Bolund (MP) i SVT:s Agenda, frågade hon fem gånger innan hon gav upp och utan att vi fått något svar om  han ville ha ett förbud för svenska banker att göra affärer med skatteparadis. Här fick vi istället se en minister som balanserade i en opinionsstorm, och försökte signalera krafttag – utan att svara ”nej” på frågan. Inslaget sänt den 10/4 -16 och handlade om förtroendet för bankerna efter Panama­läckan. (Min kursivering nedan)

CAMILLA: Är du beredd att förbjuda svenska banker att göra finansiella affärer med svartlistade skatteparadis?

PER: Till att börja med har ju svenska regeringen jobbat väldigt intensivt och hårt, och också lyckats med att faktiskt sluta informationsutbytesavtal med väldigt många länder som förut har varit ovilliga att dela med sig av information. Och därmed har man kunnat gömma undan skattepengar där. Så att nu har vi börjat få mer ett generellt regelverk där vi faktiskt ser till att vi hittar de här pengarna, att de faktiskt går att få fram. Och därför har vi också skjutit till mer pengar till Skatteverket för att kunna använda all den nya informationen som de får till sig så att vi kan hitta de här pengarna.

CAMILLA: Men det har ju inte räckt. Är du beredd att gå längre och faktiskt förbjuda svenska banker att göra affärer just till exempel i Panama?

PER: Nu tycker jag ju, i första hand så ska vi använda oss av den här informationen som vi nu får fram genom de här avtalen. Men det är klart, är det länder som verkligen sticker ut och vägrar ta något som helst ansvar. Ja, då får vi fundera på om det finns möjligheter att gå vidare på andra sätt.

CAMILLA: Varför bara fundera? Varför inte agera?

PER: Ja, för att jag tycker ju att det allra bästa är ju om vi kan fortsätta att bedriva affärer med andra länder, och det är klart att det är ju det som vi skulle vilja eftersträva. Men det är klart att blir det så att man verkligen använder … Att vissa länder vägrar att medverka, och att man bara uppenbart vill tjäna pengar på grå eller till och med svart verksamhet. Ja, då får vi ju fundera på om det finns andra åtgärder vi kan vidta. Men vi har också vidtagit en hel del åtgärder. Till exempel så har vi ju reglerat när det gäller just personer i politiskt utsatt ställning. Till exempel de statschefer och ministrar som vi har sett har varit inblandade. Där finns det nu särskilda krav som är väldigt strikta i Sverige. Och även så håller vi på att införa en ny penningtvättslag som ska börja gälla 2017. Och i sammanhanget med det så kommer vi också ta in den här informationen som nu har kommit och se om man kan skärpa den lagen ännu mer än vad som var tänkt från början.

CAMILLA: Ja, till exempel, du kritiserade finansminister Anders Borg tidigare för att han hade hårda ord men lam handling då, när det gällde bankerna. Kan du erbjuda någonting mer än lam handling här?

PER: Ja, vi har ju nu fattat beslut om lagar som gör att vi har väldigt hårda sanktioner. Det handlar om att man kan få böter på upp till 10 % av omsättningen i banken så det kan ju mycket väl handla om miljardbelopp. Och är det väldigt, väldigt stora brister som finns, ja då kan man till och med dra in tillståndet för en bank. Så att det är ju verkligen sanktioner som ingen …

CAMILLA: Men du är inte beredd att förbjuda en svensk bank till exempel att faktiskt hjälpa till att sätta upp såna här brevlådeföretag i skatteparadis?

PER: Jo, vi gör ju massor med åtgärder för att förhindra att just det ska inträffa, och att man också ska … Försöker man placera sina pengar utomlands för att undvika skatt så ska den informationen komma till skatteverket. Och dessutom nu 2016 så automatiseras dessutom det här informationsutbytet så att vi automatiskt får den informationen. Och det är precis på det sättet som jag hävdar att vi måste jobba och jobba vidare, att se till så att vi hela tiden skärper reglerna och samarbetar internationellt.

 

Romson förstår inte medielogiken

Färgen som paret Romsons båt är bottenmålad med är säkert bra för sitt ändamål: att hålla växter borta. Men det innebär ju att om växter ogillar färgen, innehåller det något som är olämpligt för växternas överlevnad. Ofta är det någon form av gift. Att som en av Miljöpartiets främsta företrädare i det läget försöka rättfärdiga sitt val av båtfärg med ett slags juridiskt kryphålsresonemang, känns lite märkligt. Som om växterna skulle bry sig om en paragraf? Mår de illa, så mår de illa. När sedan media (och politiska motståndare) får tag på denna historia, är det ju inte lagparagrafer och juridiska finesser som gäller, utan en helt annan måttstock: den etiskt/moraliska. Lagligt/olagligt, gäller inte här. Frågan som ställs är: Är det lämpligt eller olämpligt: vad är lämpligt för en grön partiledare att göra?

Det räcker alltså inte att det vid ett visst tillfälle juridiskt kanske var tillåtet med att använda giftig båtfärg – det var olämpligt redan då. http://www.svd.se/expert-romson-hakar-upp-sig-pa-fel-sak

Javisst, vice statsministern!

Åsa Romsons beramade uttalande om Auschwitz förklarade hon med att det var i stridens hetta, att hon var trött och att det var en slags kortslutning. Jag fick nog intrycket att hos läste det från ett manus. Sedan var det ursäkten där hon slant ännu en gång och kallade romer för z-ordet. Under debatten om förbud av vapenexport till ”icke-demokratier” presenterade hon en statsvetenskaplig sensation: att enpartistater inte behöver vara en diktatur. Nähä, och vilka skulle det vara?

http://www.op.se/opinion/ledare/alla-pratar-om-romsons-trippelhaveri