Kategori: Propaganda

Ekots trovärdighet havererar

På fredagseftermiddagen beskrev Ekot M-politikern Ulf Kristerssons politiska karriär med betoning på hans misslyckanden. Efter att Ekot kritiserats för detta, tog de bort inlägget och motiverade det med att den varit felaktigt formulerad och inte kollats tillräckligt av redaktörerna. Vidare sade de att det fanns skäl att ifrågasätta ordvalet och urvalet av fakta i publiceringen och därför tog de bort den så snart det gick.

Problemet med Ekots attityd är att de saknar självinsikt och förminskar frågan till att texten varit felaktigt formulerad, ett litet stavfel som inte kollats tillräckligt och att de ifrågasätter sitt eget ordval och urval av fakta. Om de bara tar bort texten, så är problemet ur världen. De inser tydligen inte att de faktiskt uppför sig helt tvärtom mot deras egna ledord: ”Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.”

Intressant att se hur Ekots agerande försvarades från vänsterkanten – är det ju sådana vänner som Ekot minst av allt behöver just nu.

Läs Ekots förklaring

 

Vem sätter Sverigebilden? Vem ger mig bilden av världen?

Donald Trumps uttalande om att något hemskt hänt i Sverige har upprört oss i Sverige. Trump hade tittat på Fox tv-kanal och där sett ett inslag med journalisten Ami Horowitz där han intervjuades om läget i Sverige. Kärnan av fakta fanns där, men eftersom urvalet var så ensidigt – känner vi (i Sverige) inte igen oss av den återgivna bilden. Fox-inslaget tog upp våldtäkter, skjutningar, brinnande flykting- och asylboenden – där slutsatsen var att den stora flyktingvågen skapat ett land i totalt kaos. Dessutom hävdas att misslyckandet mörkas av svenska media och myndigheter. Argumentationer ligger nära den som förs av ”Sverigevänner”.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/02/20/tv-inslaget-som-fick-donald-trump-att–insinuera-om-en-terrorattack-i-sverige/

Men låt oss vända på perspektivet: hur ser bilden ut av andra länder i Sverige, vilken bild förmedlas av våra utsända korrespondenser till den svenska publiken? Vad har vi för uppfattning om vår omvärld. Hans Rosling visade ju många gånger hur föråldrad vår bild av världen var och att den var på samma nivå som kunskapstest av chimpanser!

För flera år sedan turistade jag i Sydafrika. Då slogs jag av vilket välordnat land det var. Visst fanns kåkstäderna – det hade jag ju sett på tv i årtionden. Men att Kapstaden var vackert, välordnat och trevligt – hade jag aldrig sett. Den bilden finns där också. Vem har fivit mig den föråldrade och sneda bilden av Sydafrika? Kan jag lita på att svenska korrespondenter förmedlar en rättvisande bild?

Jag har estniska rötter och tillbringar mycket tid i Estland. I Sverige får jag ofta frågan om hur det står till med brottsligheten, diskrimineringen av ryssar och fattigdomen i Estland. Hur har då svenskarna fått denna bild? Givetvis via media. Men samma sak gäller i det omvända fallet; för när jag ser hur Sverige beskrivs i estnisk media (inte så ofta) men då är det alltid det allra ”värstaste” av just våldtäkter, skjutningar, brinnande flykting- och asylboenden. Mina estniska släktingar beklagar oss att vi måste bo i detta otrygga land …

Jag hade länge min arbetsplats i hörnet av Kungsgatan/Sveavägen. Dvs mitt emellan de punkter där Olof Palme mördades, Anna Lindh mördades och Bryggargatan där en självmordsbombare sprängde sig själv. Om man bara skulle gå på medias rapportering, var det en fullständigt livsfarlig plats att befinna sig på. Det är sant att allt detta hände – men urvalet är fel där det vardagsnära och naturliga inte fanns med i nyhetsrapporteringen.

Men om nu USAs president tydligen förlitar sig på vad en inkrökt tv-kanal rapporterar kan det bara gå illa. Undrar just vad hans ambassad i Stockholm rapporterar hem. Och om han överhuvudtaget bryr sig om analyser, rapporter och rådgivare.

Poängen med detta resonemang är: Hur ska jag skaffa mig en uppfattning om världen – om jag inte åker dit och ser efter själv. Kan jag lita på att medias bild är den riktiga, eller vad är det de ger mig? Mediebilden behöver ju inte vara skev av någon slags illvilja, utan helt enkelt att vi som publik väljer de lätta nyheterna – inte de komplexa och komplicerade. Men här ligger det primära ansvaret hos journalister och mediehus och i deras urval av nyheter.

Vi lever i förvirringens tid

Har ni sett kille på gatan som har en pappersboll som han föser mellan tre tändsticksaskar? Publiken ska gissa under vilken ask bollen ligger och satsa en slant. Killen har sina kompisar bland publiken som satsar och vinner hela tiden. Man när någon annan satsar kommer förlusterna. Ibland låtsas killen klumpigt missa bollen, men det är ett trick. Spelaren tror sig ha sett under vilken ask bollen låg, men si, det var bara ett spel som lurade ögat.

Ryska turister sägs ha åkt runt på Gotland med rysk-registrerade bilar och frågat ut svenska militärer vad de sysslar med och vilka förband de tillhör. Svensk militär rapporterar om händelserna i media. Detta ger upphov till en diskussion om ryskt spioneri och att deras aktiviteter mot Sverige har ökat. Sedan kommer kritiken med förnuftsmässiga argument:

  • Är det rimligt att ryssarna gör så?
  • Vad kan ryssarna vinna på att agera på detta sätt?
  • Vad kan de få fram, som inte redan läst i öppna källor och i svensk press?
  • Inte särskilt troligt att det skulle röra sig om spioneri eller ovänliga aktioner från ett grannland.
  • Är inte militären ute för att öka sin budget (särintresset)?
  • Det måste vara ett utslag av russofobi… (psykiatrisk diagnos)

Ryssland och Sovjet har en lång tradition av att genom vilseledning underminera andra länders myndigheter, militär och media. Deras term för detta är maskirovka. Detta var troligen syftet, från första början, med de ryska bilarna på Gotland = Att agera klumpigt för att ifrågasätta militärens trovärdighet. Vilseledning och förvirring. Trovärdigheten har sjunkit för Sveriges media och myndigheter.

1 – 0 till Ryssland.

Hasse Svens, varför så oärligt om Estland?

I ett reportage i SVT Rapport och Aktuellt tog du upp migrationsfrågan i Estland. Vi fick se hur esterna börjat bygga ett taggtrådsstängsel och du visade ett demonstrationståg med estniska flaggor som var riktat mot invandring.

Hur är det med denna nyhet? Inget var fel, men sammanhanget och slutsatserna var direkt fel.

Det är sant att flyktingströmmen via Ryssland till Estland har ökat i takt med att Finland och Norge stängt sina gränser. Men det viktigaste skälet till att stängslet byggs, är för att säkra Schengens yttre gräns och för att avtalet kräver att Estland ska ha en bevakad gräns. Varför skulle det vara fel att följa Schengens regler?

Sant är också att demonstrationen ägde rum för en månad sedan som en protest mot regeringen. Men den genomfördes partiet EKRE, som har 6 av parlamentets 101 platser. Partiets åsikter ligger nära det svenska SD med främlingsfientlighet och motstånd mot samkönades rättigheter och mot EU. På vilket sätt skulle detta obskyra parti vara representativt för Estland?

Att nu dessa två komponenter binds ihop, framstår bilden av ett nationalistiskt främlingsfientligt land som låser ute folk utifrån genom ett inhumant taggtrådsstängsel!

Ett likande reportage hade kunnat göras om Sverige, som genom ID-kontroller och hårdare gränsbevakning håller migrationen nere. Klipp ihop detta med främlingsfientliga SD-demonstrationer och bilden är klar. Men är det sant och relevant? Vill säga att det är oärligt.

Jag vet att man aldrig bör bråka med en journalist, eftersom de ändå alltid får sista ordet. Men den här gången kunde jag inte låta bli.

http://www.svtplay.se/klipp/7456895/sju-kvotflyktingar-till-estland-som-forstarker-gransen

 

Journalistikens mening och uppdrag

Johanne Hildebrandt skrev en ledarkrönika i SvD (25/1-16) under rubriken ”Journalistiken ska spegla verkligheten”. Ja, det är liksom vitsen med den verksamheten som ju därför skyddas av omfattande grundlagar. Tesen är ju att endast en välinformerad medborgare har tillräcklig klokskap att sticka ner en valsedel i allmänna val. Men om skillnaden mellan den rapporterade och verkliga verkligheten blir för stor – funkar inte det journalistiska verktyget. JH skriver: ”Om mediernas rapportering bara visar en bild, och medvetet eller omedvetet påverkas av politisk hänsyn och rädsla för kollegors åsikter, är det självklart problematiskt. Journalistik ska vara konsekvensneutral och skildra verklighet, inte ideologi. Annars är den inte nyhetsrapportering utan propaganda.”

Hela resonemanget finns här: http://www.svd.se/journalistiken-ska-spegla-verkligheten/om/ledare-kolumnister

Omöjliga frågor till ÖB

I vissa intervjuer ser och hör vi svar som glider undan. Men är det verkligen svararens fel hur dialogen i intervjun går? Det är ju oftast frågorna som sätter dagordningen. Svararen måste ha ett förhållningssätt, vilka frågor som kan besvaras, hur och vad man vill tillägga själv i dialogen. Vissa fråga går helt enkelt inte att svara på. Ett exempel på detta är intervjun med ÖB Michael Bydén i P1 Morgon den 12 januari 2016. Om ÖB hade svarat rakt på frågorna, hade han röjt försvarshemligheter och begått någon slags tjänstefel. Istället hanterar han frågorna med hövligt undanglidande svar. Så min fråga är: vem bär ansvaret för att ”samtalet” blir som det blir? Är det utfrågaren (som sätter dagordningen) eller den som svarar?

Här är Johar Bendjellouls frågor:

  • Hur länge tror du att försvaret kan stå emot ett främmande angrepp?
  • Ett begränsat angrepp på en bestämd plats, hur länge kan vi stå emot det?
  • Är du nöjd med de pengar som försvaret får?
  • Hur länge räcker ytterligare 2 miljarder, det är ju inga jättepengar i försvarssammanhang?
  • Har Lettlands president rätt när han säger att Gotlands försvar är svagt?
  • Räcker 300 soldater för att försvara Gotland mot ett angrepp?
  • Var finns de främsta militära hoten mot Sverige idag?
  • Hur väl är Sverige rustat för att möta psykologisk krigföring?
  • Vad behöver det svenska försvaret bli bättre på?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6342761

Två mycket intressanta sommarböcker

”Mitt krig mot Putin” av finansmannen Bill Browder. En spännande bild om vad som försiggår i Ryssland och vad som ledde fram till den s.k. Magnitsky-lagen i USA. Där ryska oligarker fick reseförbud samt sina tillgångar frysta. De hade varit medhjälpare till stölder av skattemedel från ryska staten samt medverkat till att Magnitsky mördades i fängelset. Vi får också veta medias kraft, när Browder börjar kriga mot oligarkerna och Putin. Hur fri publicitet via nätet, hur det går att kriga med Youtube-filmer och via kraftfull lobbying få USAs kongress att stifta lagar som riktar sig mot korrupta ryssar. En av de intressantaste böcker jag läst på länge.

”De ska ju ändå dö” av förre underrättelsemannen Gunnar Ekberg. Det är en insiktsfull berättelse från en turbulent period i Sveriges historia, där allt vändes upp och ner. Han avslöjades senare som en av IB:s hemliga agenter av Bengt Bratt och Jan Guillou. Göran Ekbergs uppgift var att infiltrera KFML och olika Palestinagrupper. Där träffade han Jan Guillou, Göran Rosenberg och Staffan Beckman (som var knuten till Sveriges Radio och vars fru Vanna var Mellanösternkorrespondent) SB skröt med att: ”Vanna har god kontroll över radion. Man kan säga att hon dirigerar nyhetsflödet om Israel och Palestina.” Alla rörde sig i marxistiska kretsar som hade kopplingar till både Sovjet, till Maos Kina och palestinska terrororganisationer. En reflektion att göra, när journalister ser sig som demokratins stöttepelare, när de periodvis varit demokratins dödgrävare. Och de har kommit undan med det!

The soft power of love

Den amerikanska filmen ”Ninotchka” (1939) med Greta Garbo i huvudrollen har spelat en mycket viktig del propagandan mot Sovjet. De sovjetiska ledarna har varit mycket bekymrade över filmens framgångar. Senare exempel på ”soft power” är tv-serien ”Dallas” som via de finska sändarna kunde ses längs hela Estlands nordkust under den sovjetiska ockupationen. Den kommunistiska ledningen hade långt gångna planer på att sätta upp stora nät på några öar mellan Finland och Estland, för att hindra tv-vågorna nå den estniska befolkningen. En stor betydelse i propagandakriget var den franska erotiska filmen ”Emanuelle” som finsk tv visade. Det sägs att det var en riktig folkvandring från de södra delarna av Estland till nordkusten inför denna sändning. Kurvan på nativitet fick ett hack uppåt nio månader senare! Make love, not war!