UG:s björntjänst till Aftonbladet-profilen

UGs ambition från början sägs ha varit att granska medias hantering av #metoo och hur journalisterna blev aktivister och kastade flera publicistiska principer överbord. Media struntade i reglerna för namnpublicering eller inget normalt ifrågasättande av kvinnornas berättelser. Detta skedde troligen för att man ville undvika att hamna på de utpekade förövarnas sida. Nu hamnade UG snett, enligt min mening. Det granskade uppdraget kvarstår och har inte gjorts än.

En fördel för UGs program har sagts att ”Aftonbladet-profilen” fick ge sin version. Nu tycker jag inte att han bemötte anklagelserna, utan gav oss istället berättelsen om ett vilt liv med droger, raggningar, sex och sin egen maktberusning. Allt detta var ju inte direkt till hans fördel, det var en björntjänst.

Har trovärdigheten för Aftonbladet någon betydelse?

Många röster i media (SvD) oroar sig för medias trovärdighet. Senast riktas nu oron speciellt mot Aftonbladet där en mycket profilerad medarbetare anklagas för sexbrott mot flera kvinnor. Att sedan Aftonbladet undvikit frågan och undvikit namnpublicering och själv agerat annorlunda nu än i tidigare liknande fall – där den utpekade inte varit journalist – och namngivit denne pga ett allmänintresse.

Nu får alla de som anser att media mörkar fakta och att journalistskrået håller ihop, de får vatten på sin kvarn. Igen säger något. Trovärdigheten minskar för media.

Men borde vi inte fråga oss om ”media” nu längre verkligen är ett sammanhållet begrepp i samma bransch? Köper vi inte olika publikationer i olika syften? Djuplodande och analyserade tidskrifter för den avancerade debatten. Morgontidningar i papper och på nätet för att få veta vad som hänt det senaste dygnet. Kvällstidningar för att få underhållning i form av kändisskvaller och skandaler, hur man går ner i vikt och vem som rök ihop i den senaste TV-soffan? Är en morgontidning ens i samma bransch som en kvällstidning? Behöver Expressen och Aftonbladet samma grad av trovärdighet som SvD och DN? Trots att både Aftonbladet och Expressen kommer långt ner i mätningar av trovärdighet – har de en miljonhövdad publik varje dag.

Det är därför meningslöst att försöka hävda trovärdighetens betydelse för all media.

Det är som att mäta förtroendet för ”Harry Potter”? – It’s entertainment, stupid. Det är kvällspressen också.

Stor händelse – men vem behöver lååånga direktsändningar?

När något stort händer, som på Drottninggatan, har vi vant oss vid direktsändningar i alla kanaler. Förutom SVT och TV4 har även tidningarna ständigt pågående tv-sändningar. Visst får vi veta saker direkt, men för det mesta går sändningarna på tomgång.

De flesta inslagen bygger på frågan ”hur känns det” och rykten/spekulationer – men mycket lite fakta. Vad tusan ska en person svara på hur det känns när men precis sett blod och död? I det läget önskar jag att personen lite ouppfostrat svarar: ”Var tror du, var är det för djävla fråga?” Dessutom såg vi hur journalister jagar personer som sagt att de verkligen inte vill vara med på tv. Men här jagas det stora journalistpriset!

Det verkar ligga en ära i att ha låååånga direktsändningar. Men frågan är om det är det bästa vi i publiken vill ha. Vore det inte bättre att ha täta koncentrerade nyhetssändningar? Jag vill ha bra redigerade med eftertanke – istället för att koka soppa på en spik, sprida sådant som helt enkelt inte var sant, rena rykten.

Tobés SJ-kort

Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé använde bonuspoäng intjänade på SJ med att lösa in dem mot vin och chips. Vet inte vilket som upprörde mest – om det var vindrickandet, chipsen eller att nyttja ”skattebetalarnas” poäng. Men tilltaget resulterade i anklagelser i media om fiffel, brott mot riksdagens regler samt krav på hans avgång. Men nu har en chefsåklagare beslutat lägga ner förundersökningen om brott eftersom Riksdagen inte lidit någon ekonomisk skada. Det är långt mellan ”folkets moraliska domstol” och lagen. Men nog har politiker i allmänhet och möjligen Tobés lever lidit skada av det hela.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6665737

Anna Kinberg Batra, Peter Rawet och Sean Spicer

Anna Kinberg Batra

”Det är svårt att känna entusiasm för en politisk ledare som konsekvent låter bli att svara på frågor från journalister. När Anna Kinberg Batra ställs inför besvärliga frågor, är det snarare regel än undantag att hon att pratar runt med svårbegripliga fraser i stället för att ge ett rakt svar”. Detta skriver Gabriel Romanus i en debattare i Expressen: http://www.expressen.se/debatt/lat-en-liberal-leda-alliansen-i-stallet/

Moderatledaren Anna Kinberg Batras svarsteknik lämnar mycket övrigt att önska. Även om hon till slut kommer fram till ett relevant intervjusvar – irrar hon först runt i retoriken vilket gör att lyssnaren ändå får intrycket att hon flyr frågan. I Agenda (22/1) blev faktiskt Camilla Kvarfort till slut förbannad på AKB: ”Varför vill du inte svara på frågan?!”

Men det är klart, det är ju svårt att svara enkelt på sådana här frågor:

– Är det inte längre viktigt att isolera SD, pga deras människosyn?http://www.svtplay.se/video/11935042/agenda/agenda-22-jan-21-15?start=auto

 

Peter Rawet

Det är inte bara svårt att svara på intervjufrågor – minst lika svårt är det att ställa frågorna. Det visade SVT:s Peter Rawet i samband med Trumps ”inauguration” där han ställde de mest märkliga frågorna som var så långt man kunde komma från SVTs ledord: ”opartiskhet och saklighet”. Även om jag inte gillar Trump – så känns frågorna fel… Och engelskan ska vi inte tala om. Skicka mannen på intervjukurs och varför inte en nybörjarkurs i engelska

https://www.youtube.com/watch?v=267O8jmwtsU

 

Sean Spicer och Vita Husets ”alternativa fakta”

Visst kan hånet mot Vita husets uttalande vara befogat. Just att ordet ”fakta” nu fått en relativ betydelse är ju något nytt. Annars har vi ju hört uttryck som ”min utgångspunkt är…” eller ”min syn på saken är…” – vilket ju kan vara helt legitimt och beror ju på vilken roll man har, tex synen på rikets budget och skattenivåer – vilket ju beror på vilken ideologi man företräder. Får mig att tänka på Jack Nicholsons rollfigur säger i filmen ”Galen i Kärlek”: ”Jag har aldrig ljugit för dig. Det har alltid varit en version av sanningen”. Men om det handlar om antal personer som deltagit på ett evenemang är det ju lite svårt att se det som ”alternativa fakta”.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/vita-huset-om-publiken-vi-gav-alternativa-fakta/

Visst ska man säga ifrån mot pressens korkade, insinuanta och elaka frågor. Men att vara tuff mot media är inte samma sak som att vara fientlig, något som Vita husets pressisar tycks anse. Vi får väl se om uppförandet kommer att smitta av sig till hur svenska politiker hanterar pressen. Alltför kamratliga relationer är inte bra – men heller inte rent fientliga. Vi får väl se hur lång presschefen Sean Spicers period blir. Period.

https://www.youtube.com/watch?v=r2ewy0uNmgQ

 

Ny trend: Hellre avböja medverkan än att diskutera jobbiga frågor

Regeringen vill inte låta BRÅ ta fram ny statistik över brottslighet och ursprung. När Agenda i SVT ville ha en debatt i frågan, avböjde S, MP och V att diskutera med SD.

Saken är den att den senaste officiella rapporten som undersökt hur stor andel av antalet brottsmisstänkta som är utlandsfödda är 12 år gammal.

I stället för politiker var det Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, som fick ta debatten med SD. Han ansåg inte att en ny undersökning skulle ge någon ny information, vilket ju är sensationellt ställningstagande från en vetenskapsman!

Här blev det istället öppet mål för SD, som lätt vann denna debatt.

I samma Agenda togs ett annat fenomen upp, nämligen att politiker helt enkelt vägrar att ställa upp i media. Just detta hände med BRÅ-inslaget där ingen ansvarig politiker ville ställa upp mot Mattias Karlsson från SD.

När Expressen ville höra kommentar från S och MP till sitt uteblivande, uteblev även detta svar …

Hur har MP, S och V (och de andra partierna, för den delen) tänkt sig hantera SD – genom att tiga ihjäl dem, eller?

Läste Lars Lindströms (Expressen) tweet: Tragikomiskt att SD inte kunde ställa upp i Agenda med sin rättsexpert Kent Ekeroth då han är delgiven misstanke om brott.

Aktuella länkar:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/darfor-gor-agenda-inslaget-om-invandrare-och-brottslighet

http://www.expressen.se/nyheter/s-mp-och-v-vagrade-att-debattera-med-sd/

http://www.svt.se/agenda/invandrare-och-brottslighet-behovs-ny-statistik

Journalisterna måste ställa de rätta frågorna

Det är helt rätt att vi är trötta på slingriga politiker som inte vill svara på medias frågor. Wilhem Behrman tar upp problemet i en debattare i (Expressen 30/8) http://www.expressen.se/debatt/politiker-maste-borja-svara-pa-fragorna/

Men är verkligen frågorna möjliga att besvara? Frågeställningen som aktualiserat detta är när Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Anna Kinberg Batra i Agenda nyligen, av följande art: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna?” AKB svarade ungefär: ”Det är inte aktuellt.” Vilket då tolkats som undvikande och att ett sådant samarbete kan vara möjligt, om det blir ”aktuellt”.

Men hur kunde ett rimligt svar varit på en sådan fråga? Hur hade Hedenmo själv besvarat följande fråga: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta eller jobba för en annan arbetsgivare?” Troligen hade svaret blivit: ”Det är inte aktuellt!”

Visst hade AKB kunnat säga: ”Jag kommer aldrig att samarbeta eller göra mig beroende av SD”. Då hade hon visserligen sluppit frågeställningen ett tag, men det hade också satt sin egen position som partiledare i pant.

Det är dock lite sorgligt att det undvikande beteendet skylls på resultatet av medieträning. Jag vet inte om de som påstår detta, verkligen varit med om en medieträning eller om det är en vanlig missuppfattning vad det hela skulle gå ut på. Minns att SvDs Maria Ludvigsson skrivit något i stil med: ”God medieträning märks inte” – vilket är något de flesta medietränare eftersträvar under sina övningar.

Det viktigaste med svar är att de ska tillmötesgå journalistens nyhetskriterier: Sant, intressant och relevant. Det är relevansen som kan vara det svåraste att uppnå om frågorna är ledande, elaka eller insinuanta. Vi märker genast när en politiker slingrar sig och undviker att svara. Svaret kan visserligen vara sant och intressant, men innehållet har inget med frågan att göra – dvs ha ett underskott av relevans.

Men det kan finnas andra skäl: Minns ett exempel från i våras där Gustaf Fridolin och Isabella Lövin fick frågan om regeringen redan ett halvår tidigare beslutat om att Vattenfalls brunkol skulle säljas. Detta var givetvis en fråga som Miljöpartiet absolut inte ville svara på. Dessutom ville de inte säga att de inte ville svara. De försökte med olika krumbukter ta sig ur situationen, dock utan framgång.

Om rädslan för journalister. Visst finns en sådan. Vid nästan varje av mina medieträningar brukar någon deltagare vilja tala om hur det skulle kännas att hamna framför Janne Josefssons kamera och mikrofon. Även om risken är mycket liten, är det något som de flesta tänker på och är rädda för. Så visst har journalistkåren med JJ och hans granskare skrämt upp alla som riskerar att intervjuas.

UG har ju som metod att locka in en person i en intervjusituation i ett allmänt ämne, för att sedan klippa till med helt nya och överraskande fakta och frågor. Och vi älskar det! Jag har inget problem alls med själva grävet, det som är fel, korrupt, omdömeslöst, ofta slöseri med skattemedel och maktmissbruk. Det är en sak, där media och UG gör verklig nytta. Men det som stör mig är programmets dramaturgi, där ett intervjuoffer utsätts för överraskande fakta och vi se hur personen börjar fundera över livets mening och undra varför hen ställde upp. Den här delen är ren underhållning. Själva det granskande grävet hade ju varit illa nog och ansvar kunde utkrävas. Visst, inte alls lika spännande (med lika höga tittarsiffror) men mer humant. Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken – där råder fortfarande en medeltida rättsskipning med skampåle.

Så min slutsats är att vi får de svar som media förtjänar. Om det är elaka, ledande och insinuanta frågor kommer vi alltid att få undvikande svar.

Expressens Thomas Mattsson har rätt med ändå fel

Under rubriken: Politiker vill inskränka tryckfriheten, skriver Expressens Thomas Mattsson i sin blogg och fortsätter:

Det är … skrämmande att så många folkvalda politiker vill försvåra för en oberoende journalistik, samtidigt som vi redan har en mycket restriktiv pressetik.

Som stöd för sitt påstående citerar Mattsson en undersökning som TidningsUtgivarna låtit Opinionsinstitutet TNS göra där de frågat kommunstyrelseordföranden och kommunstyrelseledamöter om deras attityder till tryck- och yttrandefrihet med följande resultat:

  • 82 procent av alla kommunpolitiker anser att poliser inte ska ha rätt till meddelarfrihet för att kunna informera media om förundersökningar om brott.
  • 58 procent tycker att det bör införas en lag om skydd för privatlivet mot medierna.
  • 78 procent vill att pass- och körkortsbilder ska fortsätta att omfattas av sekretess, så att medierna inte kommer åt dem.
  • 61 procent menar att skadestånden i tryck- och yttrandefrihetsmål är löjligt låga och därför bör höjas kraftigt.
  • 74 procent anser att det inte vara tillåtet att publicera namn och bild på den som är misstänkt för brott innan dom fallit.
  • Och 54 procent tycker att företag och organisationer som lider skada av mediepubliceringar bör ha rätt till skadestånd av medierna.

Det är självklart att media alltid ska vara på sin vakt mot sådant som kan inskränka yttrande- och tryckfriheten i samhället. Jag delar helt och fullt behovet av en sådan vaksamhet. Men det finns något som ibland klingar lite illa från media. Det är när media avvisar all kritik mot medias sätt att arbeta skulle hota yttrandefriheten och i sin förlängning demokratin.

Låt oss kika lite på Thomas Mattssons förfäranden …

Vad är det för fel i att höja skadeståndsbeloppen? Om en tidning faktiskt tjänar pengar på att felaktigt kränka någon, så måste det finnas skadeståndsbelopp som verkligen svider – så att ansvarig utgivare inte kallt kan räkna hem en vinst genom att betala några tio-1000 för en upplageökning som kanske ger hundra gånger så mycket? På vilket sätt hotas yttrandefriheten av ett högre skadeståndsbelopp? Om det publicerade är sant – varför skulle då det finnas en rädsla för att betala om det skulle vara fel?

Poliser som läcker i skydd av meddelarfriheten. Jag tror inte att det var tanken med yttrandefriheten att media kunde betala tipspengar till poliser – bara för att media ska kunna sälja bättre … Återigen anser jag inte att yttrandefriheten på något sätt hotas för att vi inte skulle få veta att en misstänkt försökt ta livet av sig genom att äta upp sina byxor… (vi minns den förste misstänkte för Anna Lindh-mordet), en uppgift som troligen kom från någon på häktet. Och det hade ju heller inget med yttrandefrihet att göra.

Vilket värde har körkortsbilder, som ofta är pixlade, vilket värde ger det mig ur yttrandefrihetssynpunkt? Eller namn och bild på dömda brottslingar? Vad har det med yttrandefrihet att göra? Snarare är publiceringen den moderna tidens skampåle, som vi inom rättsskipningen slutade med på Medeltiden. (Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken!)

Men Mattsson har helt rätt i att det finns bra avslöjanden där media har en mycket viktig uppgift att fylla i sitt ”renhållningsuppdrag”. Men hur mycket skräp finns det inte i det allmänna nyhetsflödet – som inte har något att göra med den grundlagsskyddade yttrandefriheten? Det kan närmast kallas för underhållning, ett tidsfördriv, som vi helt enkelt tycker är kul att ta del av. Men har det med yttrandefrihet att göra?

Möjligen kan vi kalla det för att media tillmötesgår ett ”allmänintresse” som egentligen handlar om att stilla publikens outtömliga nyfikenhet. Men att detta ska ha ett grundlagsskydd är ingen självklarhet …

Jag ställer mig frågan om varför just denna del av underhållningsbranschen (media) måste ha ett grundlagsskydd? Dessutom tycker jag att media ska ta sig en allvarlig funderare på hur de faktiskt använder sig av sin grundlagsstadgade yttrandefrihet.

Thomas Mattssons blogg ser du här: http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2016/07/politiker-vill-inskranka-tryckfriheten-men-de-har-avslojandena-ar-varda-att-forsvara/

(Nästan) synd om Åsa Romson och medias ofelbarhet

Rent mänskligt tycker jag synd om Åsa Romson just nu. Vad hon än gör, så anses det vara fel. En person med politisk position ska tåla sådant, sägs det. Men måste man det?

Kungen likaså, som i en intervju säger att han tycker att det är jobbigt att bli förlöjligad i media. Svensk Damtidnings redaktör säger: det ska man tåla som kung. Måste han det?

När sedan Romson har fräckheten att ifrågasätta uppgifter i media (se länk nedan), uppfattas det som kritik av media. Hon bryter emot givna order eftersom Fridolins ord är: – ”Vi ska aldrig skylla på media, nej. Det är inte ett partis uppgift att recensera media. Medias uppgift är att ställa frågor till politiker, och ett partis eller en politikers uppgift är att svara på det frågorna. Den principen måste vara tydlig” sa Fridolin.

Skulle alltså media vara ”ofelbara” likt den katolska kyrkan? Det känns lite märkligt att media och journalisterna skulle stå helt vid sidan av samhället, utan att precis som alla andra ifrågasättas och ställas till svars. Politiker är i alla fall folkvalda. Vilka demokratiska processer har lett fram till de journalister i media som tar på sig ofelbarhetens prästskrud? http://www.expressen.se/nyheter/romson-ifragasatte-medier-pa-twitter/

Underhållning från sjukbädden

Ett känt tv-ansikte har råkat ut för en trafikolycka och skadat sig allvarligt – kunde vi konstatera på bägge kvällstidningarnas förstasidor. Allvarliga frakturer och vilket drabbade kändisens framtida tv-framträdanden. Om denna tragiska händelse kunde vi läsa mer om på respektive tidnings sidor för NÖJE. Hur kul är det?

Dessutom hade en annan kändis ”blivit knäckt” av händelsen… Stackare!

http://www.expressen.se/noje/sjodins-jobb-i-fara–efter-cykelolyckan/

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article20662402.ab