Nyhetsbrev från din medietränare 200217

Denna gång tar jag upp några exempel som har att göra med yttrandefriheten – en vacker lag som vi tar för given. Jag vill, som du vet, hjälpa dig att utnyttja din yttrandefrihet så att dina budskap landar rätt. Hör gärna av dig om du behöver hjälp med medieträningar, föreläsningar eller krisrådgivning genom att maila till mart@maandi.se. Det hör nyhetsbrevet går ut direkt till dem som jag medietränat eller till dem som vill ha det. 

Diktatur och diplomati

Ambassadören för Folkrepubliken Kina har flera gånger gått över gränsen när ambassaden försökt påverka svensk media. Nu får han, med rätta, bannor för detta och har uppkallats till UD. Vanligtvis är dessa möten omgärdade av ”tyst diplomati”. Nu sker detta helt öppet, vilket kan vara överraskande för diktaturens folk som är vana att jobba i censurens skugga. Att bringa ljus över deras agerande är nog det bästa motmedlet på deras påverkansförsök.
SVT Nyheter

I Kina stänger man ner…

För många år sedan hade jag en svensk kund som hade tillverkning i Kina och deras produkter fick (obefogad) kritik av ett svensk mediehus. Fick då en del frågor från kinesiska myndigheter (sic!), där de inte förstod sig på svensk media.
– Can’t you just shut them down?
– No, we have freedom of speech …
– What?

Kinesisk mjuk journalistik

Kina utövar sin ”soft power” genom att utbilda andra länders journalister. I senaste ”Journalisten” beskrivs hur nigerianska journalister får lära sig ”konstruktiv journalistik” – vilket innebär en mer lösningsorienterad positiv bild. Alltså i motsats till den västerländska synen på Afrika som handlar om svält, katastrofer, krig, terror och utrotningshotade djur. Det är det kinesiska kommunistpartiets syn på saken som man lär ut till afrikanska journalister. Soft power kan ju betyda att man är mjuk mot de styrande …
Journalisten (dessvärre en låst artikel)

Licenspengar till propaganda 1

Public servicebolaget UR köpte in en ”dokumentärfilm” om Tibet som sprider kommunistpartiets propaganda rakt av i Kunskapskanalen. UR sägs ha sett filmen som oproblematisk. UR:s inköpare tycks dock ha en problematisk syn på det demokratiska underskottet i Folkrepubliken Kina. Inköpet av filmen sätter återigen fokus på public service’s ifrågasatta oberoende. Efter kritiken i radioprogrammet ”Medierna” har dock filmen tagits bort från SVTplay.
SR Medierna

Licenspengar till propaganda 2

”Medierna” fortsätter sin granskning av UR och hittar en film om Hare Krishna, producerad av Hare Krishna. Och återigen ska URs rutiner ses över… Jag förstår inte att UR slarvar och tar sådana risker som leder till kritik…
SR Medierna

Ett vanligt slaskord

”Hur tänker du” är den vanligaste frågan i en intervju – och detta smittar även av svaret som fylls av ”jag tänker…” I ”Lundströms Bokradio” tappade jag räkningen…
SR Lundströms Bokradio

Von oben

Förra veckans snofsigaste överklass-svar kommer från professorn, genus- och teatervetaren, hbtq-ikonen och grundaren av Feministiskt Initiativ, Tiina Rosenberg: ”Jag tillbringar ju mycket tid på en anspråkslös och stenig liten ö i den grekiska arkipelagen, med 225 pers grekisk arbetarklass som bor där. Och så är vi några stycken pensionärer, folk i sina bästa år skulle man kunna säga … lite avdankade kulturarbetare och akademiker som vandrar i bergen och yogar …”
Allt medan en storögd grekisk arbetarklass förvånat ser på, antar jag …
SR Söndagsintervju 9 februari 2020

 Tro inte på oss, ni är smartare än så

”Jag tror att P4.s lyssnare är mycket smartare än att de bara för att de läser en sådan rubrik, tänker: Jahapp, nu slutar jag med min medicinering … jag tror att folk förstår att det här inte är nåt som gäller för allt…”

Inslaget fanns i det eminenta och mediekritiska programmet Medierna i P1 handlade om de överdrifter som sker i media när det gäller medicinsk rapportering. Det var märkligt att höra kanalchefen på P4 Kristianstad, som spelar ner kanalens trovärdighet, med att deras publik är så smarta att de inte tror på allt vad P4 rapporterar om!

Tänk om någon företagare sagt något liknande: ”Våra kunder är smarta nog att inte tro på allt vi säger …”

Lyssna på inslaget https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=7077338

Att motfilma Uppdrag Granskning

Cissi Wallin satte upp en egen kamera under intervjun med Uppdrag Granskning och lade sedan ut det i sociala media innan sändning. För ett tag sedan gjorde Özz Nujen samma sak efter Janne Josefssons intervju för UG. Blir reportaget mildare eller håller de sig till den ursprungliga idén? Kommer UG låta sig påverkas i hur de klipper den slutliga versionen av programmet om Cissi Wallin. Det lär vi aldrig få veta.

Cissi Wallin vann i mina ögon, genom sitt sakliga resonemang i en känslig fråga. När reportern Lina Makboul frågar om Cissi Wallin tänkte på den anklagades familj och barn när hon gjorde sin anmälan, sjönk UG under all anständighet. Kändes lite 1800-tal. Väntade mig nästan frågan: ”Vad hade du på dig vid tillfället? Borde du inte skylla dig själv ..?”

Men Cissi Wallins svar var: ”Han borde ha tänkt på sin familj – inte jag” Helt lysande!

Trots att Özz Nujen ju hade delvis rätt i att han rimligen inte kunde ha kontroll om underleverantörer och vem som gjorde renoveringsjobbet på hans Gotlandshus – som hans svåger hade ansvar för. Här var ju själva grejen att det var Akilov som gjorde jobbet och att Özz Nujen är kändis. Där fanns UG:s drivkraft. Men att som Özz Nujen gå till attack med motfrågor, kombinerat med att upprepa Janne Josefssons namn i varje mening – i mina ögon förlorar Nujen på sitt aggressiva beteende.

Ska man motfilma? Ja, det är ett bra sätt desarmera UGs scoop, övertag och ensamrätt över berättelsen. Förr var det inte möjligt, nu är det det. Men det viktiga är ju att man själv uppträder så att man vinner publiken. Cissi Wallin gjorde det, Özz Nujen gjorde det inte.

Cissi Wallins film från UG-intervjun:

 

Plausible deniability – de teg för att skydda Löfven

Varför hemlighöll flera ministrar och tjänstemän viktig information från statsminister Stefan Löfven? Kan det vara för att skydda högre chefer?

I amerikansk litteratur kallas ett liknande förhållningssätt för ”plausible deniability” – trovärdigt förnekande. Det var ett begrepp som CIA använde under president Kennedy för att skydda högre tjänstemän från obehagliga fakta om olagliga operationer. Metoden byggde på att ledningen överlät ansvaret för klandervärda operationer på underställd personal. Och om dessa olagliga och hemliga aktiviteter ändå skulle bli kända, kunde alltså ledningen helt sanningsenligt förneka all kännedom och därmed även slippa ta ansvar.

Är det detta vi har sett exempel på från Rosenbad när flera personer hade information om IT-haveriet på Transportstyrelsen – utan att meddela högste chefen? De teg.

Konsten att stjäla sig ett medieutrymme

När teamet runt Stefan Löfven bestämde att statsministern inte skulle delta i Almedalen, visste de troligen att en turné i landet skulle ge ökad publicitet under en hel vecka. Almedalens vecka är ju uppdelad i partidagar, en dag per parti under åtta dagar. Det är relativt tyst runt ett parti under sju dagar, allt fokus under en dag. Men genom att befinna sig på olika orter under en veckas tid, får team Löfven publicitet varje dag och stjäl sig ett medieutrymme. Lokaltidningarna toppar varje dag på sin ort och riksmedia rapporterar dagligen. En ytterligare poäng var ju att Löfven kunde distansera sig från Almedalens ”elit” och få en mer folklig färg. Smart tänkt

Grandios personlighet – någon?

Googlade på begreppet ”Grandios personlighet” och hamnade på Psykologiguiden, som drivs av Sveriges Psykologförbund. Under rubriken ”Narcissism” fanns en beskrivning som kusligt nära hamnar på en nyvald president.

”Narcissism

Det dominerande draget är en uppblåst självbild, där personen uppfattar sig själv som storartad, upphöjd och framgångsrik. Eftersom grunden för den upphöjda självbilden är väldigt bräcklig kommer personen också att vara mycket känslig för kritik. Till detta kommer också en påtagligt bristande inlevelseförmåga.

Grandiositeten och självöverskattningen leder lätt till ensamhet och rentav depression eftersom man inte kan få de höga tankarna om sig själv bekräftade av andra.”

http://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/personlighetsstorningar/narcissism

Tjatiga frågor fyller ut långa direktsändningar. Tragedin på Drottninggatan

Snabbt ändrades våra dagordningar inför det oförutsedda, även för oss som befann oss långt ifrån Drottninggatan. Men de som har som jobb att ta hand om sådana situationer är hela tiden övade för just det oförutsedda. Sjukvården, räddningstjänsten och polisen. En som övat var polisens presstalesperson Lars Byström, som hade ett otal variationer på ”inga kommentarer”:

  • Vi kan varken bekräfta eller dementera
  • Vi uttalar oss inte om beslag som görs under en förundersökning
  • Jag har inga uppgifter om det i nuläget
  • Det är för tidigt att säga något om detta

Några av svaren känns jobbiga när de kommer i en lång rad. Är det svararens fel, eller är det frågeställarens? Min fundering här är om det är alla de långa direktsändningarna som tvingar reportrarna att dra ut på tiden genom att ställa oändliga frågor – till en polis som varken kan eller får ge fler detaljer. Jag anser att polisen visar transparens och öppenhet så långt det går– men talespersonerna är skyldiga att hela tiden hålla sig inom ramen för vad förundersökningssekretessen medger. Här gör Byström ett bra jobb.

Men det hela ledde också till en ordväxling där Byström till sist sade: ”Det är inte för att jag vill vara elak som jag inte ger fler detaljer.”

Där journalisten svarade: ”Vi är inte heller elaka, utan ställer de frågor som oroliga medborgare vill ha svar på.”

Nja, var det så? Vi som inte var inom de närmaste kvarteren kände väl en viss oro, men min oro handlade om hur mina anhöriga, släkt och vänner var i säkerhet. Alltså inte de detaljer som journalisterna frågade om.

Här gjorde Facebook fantastiska insatser där vi kunde kolla om våra vänner var i säkerhet. Facebook visade verkligen hur sociala media kan nyttjas i krissituationer.

Stor händelse – men vem behöver lååånga direktsändningar?

När något stort händer, som på Drottninggatan, har vi vant oss vid direktsändningar i alla kanaler. Förutom SVT och TV4 har även tidningarna ständigt pågående tv-sändningar. Visst får vi veta saker direkt, men för det mesta går sändningarna på tomgång.

De flesta inslagen bygger på frågan ”hur känns det” och rykten/spekulationer – men mycket lite fakta. Vad tusan ska en person svara på hur det känns när men precis sett blod och död? I det läget önskar jag att personen lite ouppfostrat svarar: ”Var tror du, var är det för djävla fråga?” Dessutom såg vi hur journalister jagar personer som sagt att de verkligen inte vill vara med på tv. Men här jagas det stora journalistpriset!

Det verkar ligga en ära i att ha låååånga direktsändningar. Men frågan är om det är det bästa vi i publiken vill ha. Vore det inte bättre att ha täta koncentrerade nyhetssändningar? Jag vill ha bra redigerade med eftertanke – istället för att koka soppa på en spik, sprida sådant som helt enkelt inte var sant, rena rykten.

Varför trodde jag att Hillary skulle vinna?

Just nu ser vi syndabocksjakten i full fart. Varför gick det så snett i rapporteringen och publiciteten kring USA-valet? Det verkar som att alla tidigare så kloka journalister (som nu haft fel) jobbar hårt med att skylla all felaktig publicitet på opinionsinstituten. Varför fick vi uppfattningen om att Hillary Clinton hade segern i sin hand? Var det journalisterna, inkallade experter, USA-kännare, statsvetare eller opinionsinstituten som inte visste vad de talade om?

I vart fall har medias trovärdighet fått sig en törn, eftersom de återgett allt detta.

Om nu media verkligen vill göra något för att hitta sanningen (och höja sin trovärdighet), kan ju media själva vara mer kritiska och återhållsamma med att publicera dessa undersökningar. Det är alltså inte opinionsinstitutens fel – det är medias fel som inte varit tillräckligt källkritiska och återgett all typ av opinionssmörja – och därmed struntat i allt grundläggande ifrågasättande som de borde ha lärt sig redan på Journalisthögskolan.

DNs Croneman har förstått vitsen med medieträning

DNs sportkrönikör Johan Croneman frågar sig varför svenska fotbollsspelare är så starkt misstänksamma mot media och verkar tro att reportern är ute för att döda och säger helst ingenting. De har tydligen fostrats av sina agenter till att inte säga flaska för då får man bara taskiga rubriker och dålig publicitet vilket stör imagen och det påverkar sponsorerna och reklamintäkterna och lönen. Däremot konstaterar Croneman att NHL-spelare verkar vara extremt medietränade, proffsiga och duktiga på att hantera media och har fattat att kontakten med fansen och publiken i stor utsträckning går via press, radio, tv, och alla typer av sociala medier, och att man därför visar journalister rätt stor respekt.

Det är glädjande att Croneman upptäckt vitsen med god medieträning. Den är till nytta för publiken, för media och för den tränade. Tack för det!

http://www.dn.se/sport/johan-croneman-henrik-lundqvist-rena-drommen-att-intervjua/