UG:s björntjänst till Aftonbladet-profilen

UGs ambition från början sägs ha varit att granska medias hantering av #metoo och hur journalisterna blev aktivister och kastade flera publicistiska principer överbord. Media struntade i reglerna för namnpublicering eller inget normalt ifrågasättande av kvinnornas berättelser. Detta skedde troligen för att man ville undvika att hamna på de utpekade förövarnas sida. Nu hamnade UG snett, enligt min mening. Det granskade uppdraget kvarstår och har inte gjorts än.

En fördel för UGs program har sagts att ”Aftonbladet-profilen” fick ge sin version. Nu tycker jag inte att han bemötte anklagelserna, utan gav oss istället berättelsen om ett vilt liv med droger, raggningar, sex och sin egen maktberusning. Allt detta var ju inte direkt till hans fördel, det var en björntjänst.

Upprörd Granskning ser misstänkt förövare som offer

Om Uppdrag Granskning om #metoo https://www.svtplay.se/video/18177558/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-metoo-och-fredrik-virtanen-metoo-och-fredrik-virtanen

Det var uppenbarligen en stökig tid för medieprofilen, där han inte bara var berusad av sin egen framgång utan av andra substanser också. Nu fick vi inte möta en förövare, utan ett offer, en ångerfull person, utan arbete som skriver en bok för att försörja sig och oroar sig för tiden när barnen växer upp och lär sig googla.

Visst påverkas vi av speakern/reporterns tonfall och de märkliga antydningarna. UG målar skickligt upp sin egen bild för att känslomässigt påverka oss.

”Skäringer vill inte vara med på en intervju, istället kontaktats vi av hennes pr-agent” – bara det visar ju att det är något skumt med Skäringer. PR-agent!

Att så många journalister inte vill vara med i UG, är troligen för de vet vad UG kan ställa till med och att man är nästintill chanslös i programmet. Men UGs tolkning är att de som inte vill vara med – har givetvis något att dölja.

Den enda poäng där UG har rätt, enligt min mening, är att alltför många i media skippade sin kritiskt ifrågasättande roll – i rädslan att hamna på fel sida i #metoo-debatten. Men att #metoo nu granskas på detta sätt av UG och kasta sin skugga på alla kvinnor som trätt fram, tja vad ska man säga?

UG avslutar med ”En publicering som krossade en människas liv”. Undrar vad de människor säger som blivit jagade och uthängda i UG under årens lopp? Dessutom tycks UG ha bestämt att det var den misstänkte förövaren som var offret, inte den anmälande kvinnan!

Hade Cissi Wallins motfilmning någon effekt som hon publicerade för några dagar sedan? Vi får ju aldrig veta om det hade någon påverkan på programmets redigering. Men för egen del hade det en effekt, jag gick in i programmet med Wallins bild där hon skapat sympati för sin person och hennes sak. Jag har ju ingen aning om vad som är rätt eller fel i sakfrågan, eftersom ord står mot ord (som också UG ständigt påpekar – samtidigt som de försöker misstänkliggöra Wallin mer än medieprofilen).

Men det är ju uppenbart att medieprofilen levde runt och festade hårt, sade och gjorde ett och annat mot/med kvinnor. Som juristerna säger: det ligger i farans riktning…

Så min rekommendation kvarstår: om du blir intervjuad, se till att du gör en egen inspelning. Det jämnar ut oddsen något, journalisten skärper sig och du har bevis för vad som klippts och klistrats. Och att du kan sätta scenen innan media sätter sin.

UG tar upp en del vänskapsband som påverkat rapporteringen. I ett litet land med en liten journalistkår kan vara besvärande med att journalister känner varandra kors och tvärs, har barn ihop och går på samma fester eller bor grannar. Om SVT/UGs redaktionsmedlemmar skulle granskas kunde vi säkert hitta intressanta kopplingar där också.

Mediehusen – amatörer på krishantering

#metoo har riktat strålen mot flera mediehus. Medierna är ju byggda för att granska och vara kritiska mot andra – men de har ingen beredskap mot den omvända situationen. Medierna har tagits på sängen och agerandet känns igen från när medierna jagat andra; företag och organisationer. Vi kan konstatera att det hela skötts taffligt som troligen beror på ovana att hantera kritik som riktas mot dem själva. Mediernas tro att vara ”ofelbar och höjd över alla andra” har invaggat dem i en falsk trygghet.

Vi kunde se samma handfallenhet när plötsligt Miljöpartiet drabbades av kritik. De hade haft en skyddad tillvaro, där medierna undvikit kritik och istället favoriserat dem. Men när vändningen kom med konstiga (påstådda) flygresor ARN-BMA, giftig båtfärg, olaglig diesel – så stod partiet helt handlingsförlamat. Samma sak nu – när mediehusen kritiseras för sitt snaskiga inre liv – så blottas obeslutsamhet och amatörism i att hantera krissituationer.

Det är inte bara mediehusen som haft sextrakasserier. Det har andra också haft, bara att de kunnat hantera dem skickligare och utan att det märks utåt. Min erfarenhet är att andra mer krisvana organisationer kunnat hantera #metoo-läget skickligare. Jag är säker på att landets HR-avdelningar kunnat avskilja åtskilliga personer från jobbet de senaste veckorna. Utan att det märkts utåt eller dragit på sig intern kritik så som det varit inom Aftonbladet (se länk nedan).

Slutsatsen? Träna för kris – men hoppas att den inte kommer.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/03/mitt-i-mediestormen-internt-missnoje-mot-sofia-oos-franvaro-pa-aftonbladet/?utm_campaign=Resume_171103_Username&utm_medium=email&utm_source=Eloqua&elqTrackId=29ce33d4f82746ff87f08cbbff5dd6eb&elq=c10048bcfba744b6a7d19345c58cad04&elqaid=11745&elqat=1&elqCampaignId=8238

 

Har trovärdigheten för Aftonbladet någon betydelse?

Många röster i media (SvD) oroar sig för medias trovärdighet. Senast riktas nu oron speciellt mot Aftonbladet där en mycket profilerad medarbetare anklagas för sexbrott mot flera kvinnor. Att sedan Aftonbladet undvikit frågan och undvikit namnpublicering och själv agerat annorlunda nu än i tidigare liknande fall – där den utpekade inte varit journalist – och namngivit denne pga ett allmänintresse.

Nu får alla de som anser att media mörkar fakta och att journalistskrået håller ihop, de får vatten på sin kvarn. Igen säger något. Trovärdigheten minskar för media.

Men borde vi inte fråga oss om ”media” nu längre verkligen är ett sammanhållet begrepp i samma bransch? Köper vi inte olika publikationer i olika syften? Djuplodande och analyserade tidskrifter för den avancerade debatten. Morgontidningar i papper och på nätet för att få veta vad som hänt det senaste dygnet. Kvällstidningar för att få underhållning i form av kändisskvaller och skandaler, hur man går ner i vikt och vem som rök ihop i den senaste TV-soffan? Är en morgontidning ens i samma bransch som en kvällstidning? Behöver Expressen och Aftonbladet samma grad av trovärdighet som SvD och DN? Trots att både Aftonbladet och Expressen kommer långt ner i mätningar av trovärdighet – har de en miljonhövdad publik varje dag.

Det är därför meningslöst att försöka hävda trovärdighetens betydelse för all media.

Det är som att mäta förtroendet för ”Harry Potter”? – It’s entertainment, stupid. Det är kvällspressen också.

Stor händelse – men vem behöver lååånga direktsändningar?

När något stort händer, som på Drottninggatan, har vi vant oss vid direktsändningar i alla kanaler. Förutom SVT och TV4 har även tidningarna ständigt pågående tv-sändningar. Visst får vi veta saker direkt, men för det mesta går sändningarna på tomgång.

De flesta inslagen bygger på frågan ”hur känns det” och rykten/spekulationer – men mycket lite fakta. Vad tusan ska en person svara på hur det känns när men precis sett blod och död? I det läget önskar jag att personen lite ouppfostrat svarar: ”Var tror du, var är det för djävla fråga?” Dessutom såg vi hur journalister jagar personer som sagt att de verkligen inte vill vara med på tv. Men här jagas det stora journalistpriset!

Det verkar ligga en ära i att ha låååånga direktsändningar. Men frågan är om det är det bästa vi i publiken vill ha. Vore det inte bättre att ha täta koncentrerade nyhetssändningar? Jag vill ha bra redigerade med eftertanke – istället för att koka soppa på en spik, sprida sådant som helt enkelt inte var sant, rena rykten.

Överklassens diskreta charm och SD

Trodde för ett kort tag, mycket kort, att jag befann mig på samma sida som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Hennes rubrik var: ”Det är elitens fel att SD växer” verkade vara en lovande rubrik, här håller jag med. Sedan fortsätter hon: ”Överallt växer misstron mot eliten. Den är mycket större än det sedvanliga politikerföraktet. Eliten är de människor i maktpositioner som talar till oss utan att vidgå vad deras egna aktiviteter betytt för att öka orättvisorna. De snackar som om vi inte skulle fatta att det är deras egna göranden och låtanden som är orsaken till våra problem.”

Här gör Åsa Linderborg en liten glidning och byter perspektiv. Hon vill inte acceptera att hon själv tillhör en elit med makt – hon vill distansera sig från den och vara någon annan. Hon har rätt, men ändå fel. Hon tillhör ju den elit som SD:s sympatisörer har en misstro emot. Hon tillhör samma elit som de förhatliga riskkapitalisterna, men hon vill inte inse det. Det etablissemang hon själv tillhör, hanterar SD som den gamla överklassen gjorde mot den växande arbetarrörelsen. Med översitteri, besserwisseri och förakt skulle den obildade underklassen hållas på plats. Med hennes bakgrund gör det säkert ont att konstatera detta, men strategin måste ändras om SDs sympatisörer ska bli färre.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article1047734.ab

Sponsrade media minskar sin attraktivitet

Trodde aldrig att jag skulle hamna på samma sida som Björn Häger i mediefrågor. Vi har hamnat på samma sida i vår kritik, men av helt olika anledningar.

När Volvo sponsrar Svenska Dagbladets TV-satsning och när Aftonbladet låter Telia betala sin korrespondent i Silicon-Valley så kommer något att hända. Hägers utgångspunkt är att de kritiska frågorna kommer att utebli och grävandet kommer att avta. Det är hans tyngsta invändning.

Min invändning är en annan: Vi som jobbar med PR söker för, våra uppdragsgivares räkning, publicitet i redaktionell text och det gör vi av en speciell anledning: vi vill hitta arenor som har så hög trovärdighet som möjligt. Annonser är ju inte lika effektiva, eftersom någon ju köpt ett utrymme för att tala i egen sak. Det är ju tvärtom med en text som passerat en redaktionell bedömning och det som publiceras har därför en högre trovärdighet än annonsen intill.

Men om nu media i alltför hög grad gör sig beroende av sponsorer, kommer trovärdigheten troligen att sjunka. Därmed försvinner en attraktiv scen för PR. Dessutom kommer de företag som INTE sponsrar att få det mycket svårare, eftersom de står utanför finansierarnas skara.

Att sedan mediehuset (ibland i panik) söker nya finansieringskällor är en helt annan historia.

http://www.journalisten.se/kronika/ingen-guldspade-nar-neurath-aker-volvo

Underhållning från sjukbädden

Ett känt tv-ansikte har råkat ut för en trafikolycka och skadat sig allvarligt – kunde vi konstatera på bägge kvällstidningarnas förstasidor. Allvarliga frakturer och vilket drabbade kändisens framtida tv-framträdanden. Om denna tragiska händelse kunde vi läsa mer om på respektive tidnings sidor för NÖJE. Hur kul är det?

Dessutom hade en annan kändis ”blivit knäckt” av händelsen… Stackare!

http://www.expressen.se/noje/sjodins-jobb-i-fara–efter-cykelolyckan/

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article20662402.ab

Brutal humor på Twitter

Twittrare reagerar mycket snabbt och fyndigt på alla slags nyheter. Torsdagens udda händelser var Uppsala-vänsterns förbud mot snuslukt inom landstingets verksamheter. Dessutom Expressens avslöjande om att regeringsplanet åkt mellan Arlanda och Bromma för att hämta upp ministrar där. Det pikanta är ju då MPs vilja att lägga ner Bromma, samtidigt som Fridolin tydligen var en sådan upphämtad resenär. På Twitter kallades rutten för #Fridolinjen och hela affären för #Brommagate. Det lades också upp en simulerad 7-mimnuters flygning mellan Arlanda och Bromma. https://www.youtube.com/watch?v=rZQfzhkHqhc

Sådant twitterflöde är det nästan omöjligt att försvara sig mot, för det finns ingen hejd på vad twittrare kan påstå och skoja om. Ingen dementi eller debattartikel rår på en sådan twitterstorm.  Vi får väl se hur krishanteringen fortskrider. Fortsättning följer …

http://www.expressen.se/nyheter/flog-fyra-mil-for-att-hamta-ministrar/

Visst är det historieförfalskning, Guillou

Måste ge den gamla KGB-medarbetaren rätt, att vi är offer för en grov historieförfalskning av Andra Världskriget. Men inte riktigt som han tänkt sig det hela. Vi glömmer nämligen bort att samarbetet mellan Stalin och Hitler gjorde det möjligt för tyskarna att ockupera Europa från Norge ner till Grekland. Stalin gav Hitler fria händer i västra Europa – samtidigt som han själv påbörjade ett krig med Finland, ockuperade de Baltiska staterna, östra Polen, östra Rumänien och krossade därmed de självständiga staterna och mördade stora delar av deras invånare.

När sedan Stalin besegrade Hitler, påbörjades en 45-årig ockupation av Europa som var mer omfattande än det läge som rådde före krigsutbrottet 1939.

Stalins seger krävde gigantiska människooffer – men också hjälp utifrån i form av krigsmateriel från USA och England som fördes in via Archangelsk och Iran.

Från USA skickades bl a följande: 2000 järnvägslok, 11000 järnvägsvagnar, 18700 flygplan, 440000 transportfordon, 35000 motorcyklar, 2 670000 ton bensin och olja, telekabel, kläder och 4480 000 ton livsmedel och en däckfabrik(!). Detta motsvarade materielbehovet för 240 divisioner, motsvaras av ca 2,5 miljoner man.

Även den brittiska hjälpen var omfattande: minst 3000 Hurricanes-plan, 4000 andra flygplan, 5 218 pansarvagnar, mer än 5000 pansarvärnskanoner, 4320 ambulanser, lastbilar och andra lastfordon, 1721 motorcyklar, flygmotorer och 15 miljoner kängor. Ett slagskepp, 9 jagare, 4 u-båtar, 14 minsvepare, över 600 radaranläggningar, 41 u-båtsjaktfartyg, flera hundra marina kanoner och raketbatterier. I september 1941 fanns 500 brittiska piloter och mekaniker på plats i Murmansk för att träna sovjetiska piloter.

Så det är helt rätt att vi haft en ”Dagen D” bild förmedlad av Hollywood och att vi vet mycket lite om att kriget började när Stalin och Hitler var överens om att dela Europa mellan sig. När sedan kriget tog slut hade Stalin lagt beslag på halva Europa, precis så som de kommit överens om före kriget.

Antalet självständiga stater var alltså färre vid krigets slut, än före.

Så visst måste vi lära oss mer om detta, speciellt inför det stundande firandet i Moskva.

www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article20579585.ab