Varför hånar Wolodarski de statliga bolagen för att de är statliga?

DNs chefredaktör Peter Wolodarski skriver följande i sin Söndagskrönika:” Skäms han (Adaktusson) inte en aning när hans partiledare (Ebba Bush Thor) använder nedsättande och felaktiga uttryck som statstelevision och statsradio?” På vilket sätt är prefixet stats- nedsättande och felaktigt när det gäller SVT/SR?

Visserligen ägs SVT/SR av en stiftelse, men både finansiering, sändningstillstånd som tillsättande av styrelse beslutas av regeringen. Alltså helt under statlig kontroll. Vad annars kan dessa bolag kallas för? Och om vi skulle kalla dem för ”stats-” så anser alltså Wolodarski att det skulle vara nedsättande.

Fråga följande företag, där det statliga ägandet är 100%, vad de anser om saken: Akademiska Hus, Almi Företagspartner, Apotek Produktion & Laboratorier, Arlandabanan Infrastructure, Bilprovningen, Dramaten, Green Cargo, Göta kanalbolag, Infranord, Jernhusen, Lernia, Metria, Miljömärkning Sverige, Operan, Orio, RISE, Research Institutes of Sweden, Samhall, Saminvest, SBAB, Svensk Exportkredit, Specialfastigheter, Svenska rymdaktiebolaget, Statens Bostadsomvandling, Sveaskog, Svedab, Svenska Skeppshypotek, Svenska Spel, Svevia, Swedavia, Swedesurvey, Swedfund International, Teracom Group, Vasallen, VisitSweden, Voksenåsen.

Skulle det vara nedsättande att kalla dem för statliga, Wolodarski?

https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-journalisten-adaktusson-hade-aldrig-accepterat-detta/

Sedan är det ju en helt annan sak om det är sunt att regering (och stat) har ett så stort inflytande över mediehusen SVT och SR. En fråga som jag tänker återkomma till.

Att inte svara borde vara brott mot offentlighetsprincipen

DN avslöjade ett upprop från 261 opolitiska tjänstemän, som oroade sig för att regeringskansliets värdegrund skulle hotas efter att Stefan Löfven röstats bort som statsminister. UD-chefen som organiserade uppropet ville inte kommentera saken. Vilket ju är en ganska märklig inställning till sitt uppdrag och sina uppdragsgivare – oss skattebetalare. På något sätt borde ju en tjänstemans svar i en intervju vara en del i offentlighetsprincipen. Såhär såg det alltså se ut när en tjänsteman i den offentliga förvaltningen intervjuas av DN (2018-10-12):

I er mejlkonversation framstår det som att du är initiativtagare, eller i alla fall leder det här arbetet. Hur ser du på det?

– Det vill jag inte svara på.

Du skriver i ett mejl till initiativtagarna där du kallar er för ”förtruppen”. Vad menar du med det?

– Det vill jag inte svara på.

När ni går igenom vilka personer som ska kontaktas så skriver du att det på listan finns en del ”influencers”. Vilka menade ni då?

– Det vill jag inte svara på.

Hur ser du på anklagelserna om att det här skulle röra sig om en socialdemokratisk kampanj?

– Det är befängt och underligt. Av det enkla skälet att alla är opolitiska tjänstemän som har undertecknat det.

Vad har du själv för kopplingar till Socialdemokraterna?

– Det tänker jag inte svara på.

Skulle det inte vara lättare för dig att resonera eller bemöta den bilden som ges? Man säger att det här är ett helt opolitiskt brev som skrivs av opolitiska tjänstemän. Men så som det framstår så leds arbetet med utskicket av dig, som har nära band till Socialdemokraterna?

– Nej, jag tänker inte svara på det.

https://www.dn.se/nyheter/politik/ud-chefen-som-ledde-namninsamlingen-det-var-inget-upprop/

Briljante Croneman bedömer och berömmer intervjuare

DN:s krönikör Johan Croneman klassificerar, bedömer och berömmer  olika intervjuares stil:
Anna Hedenmo: frågor som säger något om hennes eget intellekt.
Fredrik Skavlan: skarpa frågor för att förklara sin egen förträfflighet.
Jane Björk & Co: ställer de frågor som de (felaktigt) tror att tittarna vill ha svar på.
Croneman berömmer däremot Jessika Gedin som frågar om sånt som hon själv vill veta. Dessutom utnyttjar hon tystnaden där hon har både modet och vettet att hålla käft och vänta – de flesta av oss skyr tystnaden under ett samtal, det gör oss nervösa och osäkra, Jessika Gedin utnyttjar den skräcken för att återta initiativet.
https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-jessika-gedin-ar-sveriges-basta-programledare/

Har trovärdigheten för Aftonbladet någon betydelse?

Många röster i media (SvD) oroar sig för medias trovärdighet. Senast riktas nu oron speciellt mot Aftonbladet där en mycket profilerad medarbetare anklagas för sexbrott mot flera kvinnor. Att sedan Aftonbladet undvikit frågan och undvikit namnpublicering och själv agerat annorlunda nu än i tidigare liknande fall – där den utpekade inte varit journalist – och namngivit denne pga ett allmänintresse.

Nu får alla de som anser att media mörkar fakta och att journalistskrået håller ihop, de får vatten på sin kvarn. Igen säger något. Trovärdigheten minskar för media.

Men borde vi inte fråga oss om ”media” nu längre verkligen är ett sammanhållet begrepp i samma bransch? Köper vi inte olika publikationer i olika syften? Djuplodande och analyserade tidskrifter för den avancerade debatten. Morgontidningar i papper och på nätet för att få veta vad som hänt det senaste dygnet. Kvällstidningar för att få underhållning i form av kändisskvaller och skandaler, hur man går ner i vikt och vem som rök ihop i den senaste TV-soffan? Är en morgontidning ens i samma bransch som en kvällstidning? Behöver Expressen och Aftonbladet samma grad av trovärdighet som SvD och DN? Trots att både Aftonbladet och Expressen kommer långt ner i mätningar av trovärdighet – har de en miljonhövdad publik varje dag.

Det är därför meningslöst att försöka hävda trovärdighetens betydelse för all media.

Det är som att mäta förtroendet för ”Harry Potter”? – It’s entertainment, stupid. Det är kvällspressen också.

#TSgate, berättelsen utan slut

Ann Linde och hennes stab har under två månader undvikit DN:s frågor om Transportstyrelsen. Ibland med motivet att det inte kan vara intressant för läsarna(!?). Ministerns pressekreterare ville påverka DN att överge TSgate. Regeringen säger sig vilja verka för öppenhet och transparens, men ägnar sig istället åt enligt DN åt ett smutsigt spel. Är det Trumpismen som kryper in i relationen mellan makt och media? Nu har Ann Linde ändå ställt upp för ett kortare samtal med DN och besvarat en del frågor. När jag läser svaren, undrar jag, varför kunde hon inte sagt detta tidigare?

När hon under två månader ägnat sig åt ”undanhållning” måste ju varje dag varit en ny plåga för ministern, där varje möte med en journalist innebar en risk att få frågor om TS. Detta kan också inneburit att ministern undvikit alla journalistkontakter. Det är som att ha en sten i skon, det gör ont för varje steg. Onödigt, för det har inneburit att även de bra saker hon gjort, förblivit okända för oss. Varför inte: Rensa ut, säg som det är, ta konsekvenserna och gå vidare?

Jag vet inte vilka frågor som fortfarande ligger obesvarade. Men nog tycks det vara något märkligt med kommunikationskulturen inom Rosenbad. Personer med egen erfarenhet från den byggnaden svarar med bekymrade miner och huvudskakningar. Att högste chefen varken hör eller ser något. Hör han inget skvaller vid kaffebryggaren eller i korridorerna? Något måste vara fel i statsministerns omgivning. Hoppas nu att journalisterna fortsätter att göra sitt jobb – vi i publiken har inte tröttnat än.

Får vi veta det vi ska om EU i våra media?

De svenska journalisterna sviker sitt demokratiska uppdrag. Svenska journalister är bland de sämre i Europa om att rapportera om EU. Får vi som väljare tillräcklig och adekvat information om EU för att vi ska kunna medverka i den demokratiska processen? Vad pysslar de svenska journalisterna med? Varför struntar de i sitt grundlagsskyddade uppdrag?

Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L), skriver följande på DN-Debatt 9/7-2017):

”Frånvaron av relevant EU-kunskap är inte bara ett problem i sig, utan skapar också en nedåtgående spiral, där journalister inte känner sig rustade att rapportera om lagförslag eller liknande eftersom andra medier inte heller gör det. I slutändan är det medborgarna som blir lidande, eftersom man inte får ta del av den nödvändiga samhällsrapportering som beskriver den politiska utvecklingen i EU.

Som Europaparlamentariker upplever jag dagligen det svala intresset för politiska frågor som behandlas på EU-nivå. Viktiga händelser i Europaparlamentets arbete reduceras ofta till näst intill noll i de flesta medier. Det som rapporteras är när Sveriges statsminister stiger ur en svart bil, kliver ut på en röd matta och går in genom en dörr till EU-toppmöten. Det riktiga arbetet sker dock inte här utan i Europaparlamentet, EU-kommissionen och Ministerrådet, men detta återges nästan aldrig.

Självklart har politiker själva ett stort ansvar att kommunicera med journalister i hemlandet. Men som den tredje statsmakten har den svenska journalistkåren ett stort ansvar att i allt högre utsträckning bevaka vad som händer i EU för att fullfölja sitt demokratiska uppdrag.

Jämför vi med andra EU-länders EU-bevakning så ligger Sverige exceptionellt dåligt till i statistiken. Enligt en undersökning av Europaparlamentet från november 2016 hade Sverige minst tv-rapportering av alla EU-länder. Också i tryckta medier är Sverige tredje sämst i EU när det gäller andelen artiklar om Europaparlamentets arbete i nationella tidningar. Under år 2016 publicerades endast elva artiklar per tidning, jämfört med Tyskland där 36 artiklar per tidning publicerades.

Självklart har politiker själva här ett stort ansvar att faktiskt kommunicera med de journalister som finns i hemlandet. Men som den tredje statsmakten har den svenska journalistkåren ett stort ansvar att i allt högre utsträckning bevaka vad som händer i EU för att fullfölja sitt demokratiska uppdrag.”

DNs Croneman har förstått vitsen med medieträning

DNs sportkrönikör Johan Croneman frågar sig varför svenska fotbollsspelare är så starkt misstänksamma mot media och verkar tro att reportern är ute för att döda och säger helst ingenting. De har tydligen fostrats av sina agenter till att inte säga flaska för då får man bara taskiga rubriker och dålig publicitet vilket stör imagen och det påverkar sponsorerna och reklamintäkterna och lönen. Däremot konstaterar Croneman att NHL-spelare verkar vara extremt medietränade, proffsiga och duktiga på att hantera media och har fattat att kontakten med fansen och publiken i stor utsträckning går via press, radio, tv, och alla typer av sociala medier, och att man därför visar journalister rätt stor respekt.

Det är glädjande att Croneman upptäckt vitsen med god medieträning. Den är till nytta för publiken, för media och för den tränade. Tack för det!

http://www.dn.se/sport/johan-croneman-henrik-lundqvist-rena-drommen-att-intervjua/

Anna Hedenmos lilla lustmord på slingrande politiker

Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Isabella Lövin och Gustav Fridolin i SVT Agenda 15/5-16. Här är Hedenmos frågor. Jag har utelämnat MPs svar, eftersom de inte gav svar på frågorna:

– Stämmer det att MP redan i höstas gjorde upp med S om att pröva Vattenfalls försäljning av brunkolsverksamheten på affärsmässig grund och inte klimatmässig?

– Finns det en uppgörelse med S?

– Är det redan avgjort med S, gav ni upp kampen mot den här försäljningen redan i höstas genom en uppgörelse med S?

– Det fanns alltså en uppgörelse…

– Kan jag bara få ett ja eller ett nej – fanns det en uppgörelse i höstas med S?

– Betyder det ett nej eller ja?

– Jag tolkar det som ett nej…

– Är svaret nej?

(Här bryter Fridolin in …)

– Men var det en uppgörelse mellan S och MP i höstas om det här?

– Det finns alltså en uppgörelse, tolkar jag det som.

– OK, har ni kastat in handduken här när det gäller brunkolet?

– OK, jag tror inte att vi kommer längre på det här spåret just nu …

Vad skulle de då ha sagt? Jag kan inte ge något råd om detta, eftersom jag faktiskt inte vet vad som är sant. Fanns det en uppgörelse i höstas eller inte? Det är fortfarande höljt i dunkel. Uppenbarligen ville språkrören inte tala om som det var och försökte istället dölja sanningen.

I dagens DN skriver Johan Hilton: ”Det medietränade samhället håller på att förvandlas till ett hot mot demokratin. I tv-sända partiledarutfrågningar svarar politiker på allt utom frågorna” http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-hilton-har-stod-en-ung-politiker-och-lat-som-en-aderforkalkad-papegoja/

Jag ger Johan Hilton rätt i att beteendet är ett hot mot demokratin. Men han har fel om att det skulle vara ett resultat av medieträning. De viktigaste punkterna under en sådan träning är att alla svar ska innehålla tre ingredienser: det ska vara sant, relevant och intressant. I språkrörens fall undvek de sanningen genom att tala om irrelevanta saker i förhållande till den fråga som ställdes.

Det är inte resultatet av medieträning, det är dålig mediehantering.

Mitt vanligaste råd som medietränare är: Säg som det är. Säg ja till ett beslut och stå för det. Säg nej till ett beslut och stå för det. Något mellanting finns inte.

Se Anna Hedenmos citerade frågor kan ses mellan 2:26 och 5:55. Sevärda minuter.

http://www.svtplay.se/video/8318097/agenda/agenda-svt

 

Vem styr landet?

När Dagens Nyheter ville veta vem som styrde landet när Löfven var utslagen. Tidningen fick vänta på svaret i ett dygn. Statsrådsberedningens förklaring till fördröjningen var att det var viktigt att formulera sig på ett korrekt sätt. Samtidigt sades att ingen ställföreträdare hade utsetts vid regeringsbildningen. I mina öron låter det dock en aning motsägelsefullt.

Åsa Romson är vice statsminister, men tydligen inte ersättare för Stefan Löfven. Det är Margot Wallström som är Löfvens ersättare. Samtidigt får vi veta att Löfven inte utsett någon ersättare, men att det råder ett slags senioritetsprincip (längst i tjänst) i styrandet av landet.

Och detta tog det alltså ett dygn för statsrådsberedningen att kommunicera. Troligen visste de inte vad de skulle säga, därför måste de fundera ett tag.

Den som inte förberett sig, är oförberedd. Känns lite darrigt, måste jag säga.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/s-krav-romson-far-inte-ersatta-lofven/

Naivt från DN om lobbying

Artikel

I en analys från Dagens Nyheters Ewa Stenberg får vi läsa om hur risken för korruption ökar när makthavare byter sida och blir maskerade lobbyister.

http://www.dn.se/nyheter/almedalen/ewa-stenberg-sverige-naivt-infor-riskerna-med-lobbying/

Självklart ska en journalist vara utrustad med en rejäl portion av konspirationsmisstankar, det är ju ofta det som driver fram en bra granskning. När det gäller lobbying vill Ewa Stenberg ha mer förbud, karenser och listor. Men när det gäller regeländringar som registrering av kontakter, så ingår de ju i ett större system i olika länder. Att bara plocka några bitar av detta och föra in det i Sverige vore konstigt. Hur kommer detta att passa in i vårt system av källskydd, meddelarfrihet och offentlighetsprincip? Det skulle ju kunna innebära att även politiker-journalistkontakter måste redovisas offentligt. Det står i direkt konflikt med vårt källskydd.

Ewa Stenberg tar upp problemet med ”astroturf” (där någon skapar en folkrörelse för sina syften). Här vore det också intressant att se listan över tillfällen där LO-folket träffar politiska tjänstemän, opolitiska tjänstemän och ministrar. Vilken lagstiftning vill LO ha, som inte gick att få till i avtalsrörelsen? Vad är PRO, hur ofta träffar de socialministern? Vad är egentligen relationen mellan Greenpeace/Naturskyddsföreningen och Miljöpariet? En hel del astroturf, enligt min mening.

Ewa Stenberg tar också upp frågan om karenstid mellan övergången från politik till näringsliv. Borde inte i så fall karensen fungera åt båda hållen, som när en person från näringslivet plockas in som minister? Den går då från affärshemligheter och sekretess in i värld som präglas av offentlighetsprincipen. Hur ska det gå? Kan man bara ena dagen jobba för näringslivet för att nästa dag kliva in på ett departement? Vem ska betala för en karens på ett, två, tre år – den före detta arbetsgivaren i näringslivet eller den kommande arbetsgivaren av skattemedel?

(Vill tacka vännen GS för inspirationen)