Media anpassar sig till ministrarnas regi

”Vi har ju självklart försökt få hit någon från den svenska regeringen, men tyvärr har ingen velat komma” sade Agendas programledare häromkvällen. Regeringen sitter och velar på sin kammare, får vi anta. Och de kommer undan med det.

Men när en minister åker ut till ett utanförskapsområde efter skjutningar – finns en svärm av journalister där för att föreviga detta välregisserade fototillfälle. Borde inte medias representanter reagera som politikerna – genom att inte följa ministerns regi och svara på inbjudan med: tyvärr har ingen journalist velat komma” #svpol #agenda #journalistik #svt

Skattesvindlare stjäl från skola och vård

Skattesvindeln som nu avslöjats i media beskriver hur man stulit skattebetalarnas pengar. Pengar som kunde gått till vård och skola. Detta meddelar TT. De har inte svindlat pengar som går till byråkratisk statlig och kommunal administration, militär upprustning, lyxiga representationsmiddagar, spritnotor, korrupta upphandlingar eller bistånd till stater med ett demokratiskt underskott. Svindlarna har alltså riktat in sig på just de pengar som var avsedda för skola och vård. Undrar just hur de burit sig åt? TT kanske vet.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7092962

UG:s björntjänst till Aftonbladet-profilen

UGs ambition från början sägs ha varit att granska medias hantering av #metoo och hur journalisterna blev aktivister och kastade flera publicistiska principer överbord. Media struntade i reglerna för namnpublicering eller inget normalt ifrågasättande av kvinnornas berättelser. Detta skedde troligen för att man ville undvika att hamna på de utpekade förövarnas sida. Nu hamnade UG snett, enligt min mening. Det granskade uppdraget kvarstår och har inte gjorts än.

En fördel för UGs program har sagts att ”Aftonbladet-profilen” fick ge sin version. Nu tycker jag inte att han bemötte anklagelserna, utan gav oss istället berättelsen om ett vilt liv med droger, raggningar, sex och sin egen maktberusning. Allt detta var ju inte direkt till hans fördel, det var en björntjänst.

Upprörd Granskning ser misstänkt förövare som offer

Om Uppdrag Granskning om #metoo https://www.svtplay.se/video/18177558/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-metoo-och-fredrik-virtanen-metoo-och-fredrik-virtanen

Det var uppenbarligen en stökig tid för medieprofilen, där han inte bara var berusad av sin egen framgång utan av andra substanser också. Nu fick vi inte möta en förövare, utan ett offer, en ångerfull person, utan arbete som skriver en bok för att försörja sig och oroar sig för tiden när barnen växer upp och lär sig googla.

Visst påverkas vi av speakern/reporterns tonfall och de märkliga antydningarna. UG målar skickligt upp sin egen bild för att känslomässigt påverka oss.

”Skäringer vill inte vara med på en intervju, istället kontaktats vi av hennes pr-agent” – bara det visar ju att det är något skumt med Skäringer. PR-agent!

Att så många journalister inte vill vara med i UG, är troligen för de vet vad UG kan ställa till med och att man är nästintill chanslös i programmet. Men UGs tolkning är att de som inte vill vara med – har givetvis något att dölja.

Den enda poäng där UG har rätt, enligt min mening, är att alltför många i media skippade sin kritiskt ifrågasättande roll – i rädslan att hamna på fel sida i #metoo-debatten. Men att #metoo nu granskas på detta sätt av UG och kasta sin skugga på alla kvinnor som trätt fram, tja vad ska man säga?

UG avslutar med ”En publicering som krossade en människas liv”. Undrar vad de människor säger som blivit jagade och uthängda i UG under årens lopp? Dessutom tycks UG ha bestämt att det var den misstänkte förövaren som var offret, inte den anmälande kvinnan!

Hade Cissi Wallins motfilmning någon effekt som hon publicerade för några dagar sedan? Vi får ju aldrig veta om det hade någon påverkan på programmets redigering. Men för egen del hade det en effekt, jag gick in i programmet med Wallins bild där hon skapat sympati för sin person och hennes sak. Jag har ju ingen aning om vad som är rätt eller fel i sakfrågan, eftersom ord står mot ord (som också UG ständigt påpekar – samtidigt som de försöker misstänkliggöra Wallin mer än medieprofilen).

Men det är ju uppenbart att medieprofilen levde runt och festade hårt, sade och gjorde ett och annat mot/med kvinnor. Som juristerna säger: det ligger i farans riktning…

Så min rekommendation kvarstår: om du blir intervjuad, se till att du gör en egen inspelning. Det jämnar ut oddsen något, journalisten skärper sig och du har bevis för vad som klippts och klistrats. Och att du kan sätta scenen innan media sätter sin.

UG tar upp en del vänskapsband som påverkat rapporteringen. I ett litet land med en liten journalistkår kan vara besvärande med att journalister känner varandra kors och tvärs, har barn ihop och går på samma fester eller bor grannar. Om SVT/UGs redaktionsmedlemmar skulle granskas kunde vi säkert hitta intressanta kopplingar där också.

Ekots trovärdighet havererar

På fredagseftermiddagen beskrev Ekot M-politikern Ulf Kristerssons politiska karriär med betoning på hans misslyckanden. Efter att Ekot kritiserats för detta, tog de bort inlägget och motiverade det med att den varit felaktigt formulerad och inte kollats tillräckligt av redaktörerna. Vidare sade de att det fanns skäl att ifrågasätta ordvalet och urvalet av fakta i publiceringen och därför tog de bort den så snart det gick.

Problemet med Ekots attityd är att de saknar självinsikt och förminskar frågan till att texten varit felaktigt formulerad, ett litet stavfel som inte kollats tillräckligt och att de ifrågasätter sitt eget ordval och urval av fakta. Om de bara tar bort texten, så är problemet ur världen. De inser tydligen inte att de faktiskt uppför sig helt tvärtom mot deras egna ledord: ”Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.”

Intressant att se hur Ekots agerande försvarades från vänsterkanten – är det ju sådana vänner som Ekot minst av allt behöver just nu.

Läs Ekots förklaring

 

SR Ekots fladdrande är ryggradslös journalistik

När Stefan Löfven skulle bli partiordförande presenterade Ekot en lista över hans meriter och egenskaper, uteslutande positivt. När Moderaternas kandidat till partiledarposten, Ulf Kristersson, presenterades av Ekot blev det mest negativa saker som listades. Efter en del protester beklagade Ekot sin publicering och tog bort listan.

Men Löfven hade ju inte haft någon ren politisk karriär bakom sig – och hade inte granskats på samma sätt som Kristersson, som varit med i politiken länge.

Var listan verkligen fel? Kan vi verkligen jämföra dessa två personers ”CV” på detta sätt. Det är klart att vi måste ställa frågorna:

Varför publicerar Ekot en sådan lista?

Varför tar de bort listan efter kritik?

Det ska alltså löna sig att klaga – är det så vi ska tolka saken?

Var finns den publicistiska ryggraden?

Tjocka gravida får missbildade barn!

”Överviktiga gravida riskerar föda barn med missbildningar”, inte bara tjocka, utan även de med lätt övervikt. Det får vi veta som en av de första nyheterna på Ekot häromdagen. Det är alltså farligare än vad vi trodde från början!

Men vänta lite nu … Vad är det jag läser på Dagens Medicin, där bloggar Mats Reimer följande: ”Men nu blev det väldigt fel när Dagens Eko skrämde blivande föräldrar med kvällstidningsrubriken Även lätt övervikt kan ge missbildningar hos fosterSå många saker blev fel här.. .Sannolikheten att få ett barn utan missbildning minskar alltså från 96,6 % till 96,5 % om modern är överviktig istället för smal. Var verkligen en promilles absolut riskökning värt att göra ett nationellt Eko-inslag om? Och sedan spreds detta vidare i andra medier med okritiska rewrites i sommarvikariernas och nyhetstorkans tid.”

Detta är återigen ett exempel på hur media är helt oförmögna att kunna hantera risk och farligheter. Det som endast är liiite farligt eller att man ska vara försiktig och när risken inte helt kan uteslutas, beskrivs med stora bokstäver som LIVSFARLIGT.

Men varför kritiskt kolla, när media vet att vi lockas till det som är farligt. Det verkar vara så att vi faktiskt VILL BLI SKRÄMDA. Varför skulle vi annars vara så förtjusta i thrillers, skräckfilmer med vampyrer och odöda zombies? Denna vetskap är något som media profiterar på. Visst minns vi alla livsfarliga fågel- och svininfluensor, cancerlarm från akrylamid (chips och havregrynsgröt!)

Vad ska då Ekots reportrar och dennes kollegor bli bättre på? Jag pockar ur Mats Reimers artikel:

  1. Kolla om forskarna kan visa att det finns en verklig korrelation och ett äkta orsakssamband.
  2. Har resultaten bekräftats av andra forskare?
  3. Är den observerade riskökningen tillräckligt stor med andra risker? ( I detta fall bara en promille!)

Och idag hörde jag förresten att kaffe förlänger livet, enligt en forskarrapport … så jag tar en kopp till och tänker på medias sjunkande trovärdighet

Londonbranden och jakten på syndabockar

Den tragiska branden i Greenfell Tower har knappt kallnat då jakten på syndabockar startar. Att det bodde underpriviligerade och invandrade personer i byggnaden, lägger en grogrund för misstanken om att huset var slarvigt/billigt byggd. Flera byggare och deras underleverantörer misstänks för att ha använt undermåliga material i fasaden. En av underleverantörerna har dessutom gått i konkurs. Här kan det vara frågan om giriga och pengasugna företagare. Saken ser ut att vara klar och det är en lättfunnen poäng.

Men …

Det finns tekniska konstruktörer och andra som vi bör syna noggrannare. Framförallt borde strålen riktas mot kommunen och dess byggnormer, bygglov och brandinspektörer som borde få frågan om de gjort sitt jobb, vad de sett och vad de upptäckt. ”Byggfusk” och andra brister kan bara finnas finns om kommunens och myndigheternas kontroll är bristfällig eller obefintlig. Där ska vi leta efter syndabockarna.

Hur har du det med oron idag?

På samma sätt som Sven Melander i sketchen ”Fred på jorden” tjatar om den lilla flickans högsta önskan om fred, frågar journalister idag om hur oroliga vi är. ”Men lite orolig är du väl ändå …?” Till slut ger intervjuoffret med sig: ”OK, lite orolig kanske jag känner mig ibland …”

Det hela beror på att media har sin alldeles egna logik, som skiljer sig kraftigt från resten av samhället. Tydligast blir skillnaden mellan media och näringsliv/affärsvärld. Det är två helt motsatta logiska system, kanske helt olika språk där man egentligen inte förstår varandra.

När vi andra professioner talar om risker, farligheter och olyckor – görs det rationellt och sakligt. Oftast ses det som statistiska avvikelser från normer. Kvalitetsbrister hanteras normalt och ingår i business as usual.

Media däremot, ser det tvärtom: helst som ett breaking news, det oväntade och farliga som sker överraskande. För de vet att publiken vill bli överraskad. Hela vårt intellekt är uppbyggt på att vara vaksamma för faror – som sätter oss i larmberedskap för att kämpa eller fly.

Denna skillnad i logik gör att det är så svårt att förklara risker och farligheter för journalister. Här talar man om gränsvärden, kvalitetstermer, säkerhetssystem, certifieringar och allt har ett slags statistiskt synsätt. När tex 1 matförpackning av 10000 innehåller en metallflisa – kan detta tas som ett mått på god kvalitet. Eller när sjukvården berättar att risken för att drabbas av senaste influensan endast är marginell, nästan försumbar. Det gäller bara att tvätta händerna och inte hosta andra i ansiktet – ja, då är det inte så farligt. Men media klarar inte denna riskbedömning ”inte så farligt” ”liten och försumbar risk” innebär ju ändå att det finns en risk, om än så liten.

Media vet att publiken vill bli skrämd. Vi gillar ju skräckfilmer och våra barn älskar att bli skrämda av elaka häxor och Halloween-spöken.

Media kan alltså inte hantera en eventuell risk. Om det bara finns en promilles risk – så är det ett hot mot folkhälsan och kanske en pandemi. Hur många dödliga sjukdomar har vi om vi ska tro kvällstidningarnas löpsedlar? ”Hosta – kan vara cancer”. ”Ingen hosta – kan vara dold cancer!” Så därför ser vi detta evinnerliga tjat om oro.

”Är du inte liiiite orolig i alla fall? Det kan ju vara farligt…”

”Okejdå, lite orolig är jag kanske …”

Löpsedeln blir då: ORO, CHOCK OCH LIVSFARA….

Det säljer. Och vi köper.

Stor händelse – men vem behöver lååånga direktsändningar?

När något stort händer, som på Drottninggatan, har vi vant oss vid direktsändningar i alla kanaler. Förutom SVT och TV4 har även tidningarna ständigt pågående tv-sändningar. Visst får vi veta saker direkt, men för det mesta går sändningarna på tomgång.

De flesta inslagen bygger på frågan ”hur känns det” och rykten/spekulationer – men mycket lite fakta. Vad tusan ska en person svara på hur det känns när men precis sett blod och död? I det läget önskar jag att personen lite ouppfostrat svarar: ”Var tror du, var är det för djävla fråga?” Dessutom såg vi hur journalister jagar personer som sagt att de verkligen inte vill vara med på tv. Men här jagas det stora journalistpriset!

Det verkar ligga en ära i att ha låååånga direktsändningar. Men frågan är om det är det bästa vi i publiken vill ha. Vore det inte bättre att ha täta koncentrerade nyhetssändningar? Jag vill ha bra redigerade med eftertanke – istället för att koka soppa på en spik, sprida sådant som helt enkelt inte var sant, rena rykten.