Nyhetsbrev från din medietränare 200325

Just nu befinner vi oss i en medial flodvåg som svämmas över av ett virus. Svårt att hitta något annat att reflektera över. Här kommer några dopp i floden.
MSB:s kommunikationsdirektör Morgan Olofsson sade några kloka ord på presskonferensen, att nu när vi inte har något vaccin, är det bara kommunikation vi har för att bekämpa viruset. Låt oss då kommunicera klokt. 

 

Hur slår du ihjäl myggan?
Vi hör allt oftare krav på att politiker ska ta till mer krafttag mot oss, så som man gör i andra länder. En klok person i min närhet påpekade att de radikala åtgärderna vi ser i andra länder kan bero på att det där är vanligare med ministerstyre – något som vi i Sverige inte tillåter. Politikerna där förväntas agera, vilket leder till kortsiktiga panikåtgärder mot viruset, som i själva verket förvärrar samhällets totala plåga. Det är som att slå ihjäl myggan på ditt ben med en slägga.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministerstyre 

Collateral damage*
AP-fondens VD Kerstin Hessius blev ganska illa åtgången i SVTs Agenda då hon försökte förklara sin debattartikel i SvD (19/3-20). Agendas Anna Hedenmo avbröt och debatterade istället för att lyssna på vad Hessius ville ha sagt. En journalists uppgift bör vara att undersöka och förklara komplicerade ämnen och sammanhang. Här fick vi bara höra hur Hedenmo inte ville förstå vad Hessius menade. Hessius intressanta poäng var att åtgärderna mot smittan skadar fler människor än vad smittan skulle orsaka. Och allt leder till en ännu större belastning på sjukvården.
https://www.svtplay.se/video/25731480/agenda/agenda-22-mars-21-15 (ca 23 minuter in i programmet)
* På svenska: (oavsiktliga) sidoskador, militär term för skadeverkningar som uppstår av misstag.

Statsministerns tal till nationen
Fem-minuters talet som Statsminister Stefan Löfven höll under söndagskvällen är troligen en av de mest omdiskuterade minuterna i svensk TV på sistone. Dels för att det var förinspelat och ingen journalist kunde ställa frågor. Dels för att det var en svensk flagga i bakgrunden. Göran Greider (som exponeras mer i SR/SVT än svenska flaggor) har tröttnat på de svenska flaggorna. Vilken flagga han föredrar istället, är okänt. Att Löfvens tal var inspelat gör ju ingen skillnad för publiken – t.o.m kanske bättre – liksom det mesta vi ser på TV. Att journalistiska frågor skulle höja informationsvärdet har jag svårt att förstå. De senaste veckornas pressträffar ger tydliga bevis på att journalisternas frågor knappt tillför någon kvalitetshöjning av informationsvärdet.

En generaldirektör försvarar de sina
På ett, i mitt tycke, föredömligt sätt kunde vi se hur Folkhälsomyndighetens (FOHM) generaldirektör Johan Carlsson tog sin statsepidemiolog Anders Tegnell i kraftfullt försvar. Tegnell har stått pall för en ständig skur av nästintill illvilliga frågor från media och därpå följande hat och hot. ”Tegnell har fått kritik som om det var en liten firma som han och några till driver. Det är närmast ovärdigt det han utsatts för”, sade FOHM:s generaldirektör. Sådana generaler hade vi nog önskat oss fler av, som så kraftigt tar sin personal i försvar.

Uppdrag Granskning på gång?
Noterade att en av Uppdrag Gransknings grävare, Petter Ljunggren, var på plats under en av Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Något nytt gräv på gång, kanske?

Vetenskap, sannolikhet mot skräck och oro
De senaste veckorna har vi sett en kollision mellan vetenskap, statistik och oro/skräck/hot. FOHM står på sin sida och bekräftar eller resonerar i vetenskapliga termer. Medan media ser experternas resonemang som inkompetens.  Oro, skräck och hot är mäktiga känslor som media gärna utnyttjar för att fånga vår uppmärksamhet. Media beskriver verkligheten på ett tillspetsat sätt. Vi har sett en serie av sådana rapporter som avlöst varandra: HIV-AIDS, akrylamid, strålande mobiltelefoner, Ebola, galna kosjukan, fågel- och svininfluensan, sars och nu den aktuella corona-pandemin. Ofta när jag passerar kvällstidningarnas löpsedlar, känner jag att jag har en livsfarlig sjukdom: Andfådd i trappor – jag har kol. Hostar – jag har cancer. Jag hostar inte – jag har dold cancer. Vi i medias publik älskar att bli skrämda. Varför skulle vi annars gilla skräckfilmer, thrillers och våldsamma kriminalromaner?

Är det bra eller dåligt att medieträna?

SvDs Birgitta Forsberg skriver i en krönika (SvD Premium) om att medieträningen tagit över och att vi därför får se mer slätstrukna personer intervjuas i media. De duktiga medietränarna lyckas slipa bort nästan alla vassa kanter. De dåliga tränarna får vd:arna att låta som papegojor. Likt politikerna vill de få ut ett budskap och upprepar samma inlärda fraser i det oändliga. Hon citerar pr-byrån Westander: ”Försök alltid att börja med huvudbudskapet. Återkom gärna till ditt budskap flera gånger under intervjun, men utan att upprepa det ordagrant.” Från min sida vill jag bara citera SvDs ledarskribent Maria Ludvigsson: ”Bra medieträningar syns inte, bara de dåliga.” Men oftast när medieträningar beskrivs, så är det en beskrivning av journalistens förutfattande mening om vad det är. Oftast tas det som ett otyg, men jag tror att det är ganska få journalister som verkligen vet vad de talar om och som deltagit och förstått vad det går ut på. Visst – jag talar i egen sak. Men det gör ju kritiska journalister också. En bra medieträning kan göra journalistens jobb svårare. Kan det vara så enkelt? Troligen. En illa förberedd och otränad person blir ett mycket enklare ”intervjuoffer”. Journalistens poäng är klar och offret faller ner i pinsamhetens brunn.

Jag har aldrig förstått journalisters önskan om att den intervjuade ska vara oförberedd. Samtidigt som journalisten förbereder sig noga – oftast genom ett rollspel som liknar medieträningen. SVTs Mats Knutsson har beskrivit hur Agendas redaktion tränar inför partiledardebatterna – där partiledarna spelas av andra redaktionsmedlemmar.

Även journalisten Björn Häger beskriver hur noga en ”ansvarsutkrävande” intervju ska vara förberedd för att uppnå full effekt. Oftast finns också ett inslag av överraskning i spelet. Den intervjuade ska tappa hakan, det blir liksom lite bättre tv-dramatik då…

Anna Kinberg Batra, Peter Rawet och Sean Spicer

Anna Kinberg Batra

”Det är svårt att känna entusiasm för en politisk ledare som konsekvent låter bli att svara på frågor från journalister. När Anna Kinberg Batra ställs inför besvärliga frågor, är det snarare regel än undantag att hon att pratar runt med svårbegripliga fraser i stället för att ge ett rakt svar”. Detta skriver Gabriel Romanus i en debattare i Expressen: http://www.expressen.se/debatt/lat-en-liberal-leda-alliansen-i-stallet/

Moderatledaren Anna Kinberg Batras svarsteknik lämnar mycket övrigt att önska. Även om hon till slut kommer fram till ett relevant intervjusvar – irrar hon först runt i retoriken vilket gör att lyssnaren ändå får intrycket att hon flyr frågan. I Agenda (22/1) blev faktiskt Camilla Kvarfort till slut förbannad på AKB: ”Varför vill du inte svara på frågan?!”

Men det är klart, det är ju svårt att svara enkelt på sådana här frågor:

– Är det inte längre viktigt att isolera SD, pga deras människosyn?http://www.svtplay.se/video/11935042/agenda/agenda-22-jan-21-15?start=auto

 

Peter Rawet

Det är inte bara svårt att svara på intervjufrågor – minst lika svårt är det att ställa frågorna. Det visade SVT:s Peter Rawet i samband med Trumps ”inauguration” där han ställde de mest märkliga frågorna som var så långt man kunde komma från SVTs ledord: ”opartiskhet och saklighet”. Även om jag inte gillar Trump – så känns frågorna fel… Och engelskan ska vi inte tala om. Skicka mannen på intervjukurs och varför inte en nybörjarkurs i engelska

https://www.youtube.com/watch?v=267O8jmwtsU

 

Sean Spicer och Vita Husets ”alternativa fakta”

Visst kan hånet mot Vita husets uttalande vara befogat. Just att ordet ”fakta” nu fått en relativ betydelse är ju något nytt. Annars har vi ju hört uttryck som ”min utgångspunkt är…” eller ”min syn på saken är…” – vilket ju kan vara helt legitimt och beror ju på vilken roll man har, tex synen på rikets budget och skattenivåer – vilket ju beror på vilken ideologi man företräder. Får mig att tänka på Jack Nicholsons rollfigur säger i filmen ”Galen i Kärlek”: ”Jag har aldrig ljugit för dig. Det har alltid varit en version av sanningen”. Men om det handlar om antal personer som deltagit på ett evenemang är det ju lite svårt att se det som ”alternativa fakta”.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/vita-huset-om-publiken-vi-gav-alternativa-fakta/

Visst ska man säga ifrån mot pressens korkade, insinuanta och elaka frågor. Men att vara tuff mot media är inte samma sak som att vara fientlig, något som Vita husets pressisar tycks anse. Vi får väl se om uppförandet kommer att smitta av sig till hur svenska politiker hanterar pressen. Alltför kamratliga relationer är inte bra – men heller inte rent fientliga. Vi får väl se hur lång presschefen Sean Spicers period blir. Period.

https://www.youtube.com/watch?v=r2ewy0uNmgQ

 

Ny trend: Hellre avböja medverkan än att diskutera jobbiga frågor

Regeringen vill inte låta BRÅ ta fram ny statistik över brottslighet och ursprung. När Agenda i SVT ville ha en debatt i frågan, avböjde S, MP och V att diskutera med SD.

Saken är den att den senaste officiella rapporten som undersökt hur stor andel av antalet brottsmisstänkta som är utlandsfödda är 12 år gammal.

I stället för politiker var det Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, som fick ta debatten med SD. Han ansåg inte att en ny undersökning skulle ge någon ny information, vilket ju är sensationellt ställningstagande från en vetenskapsman!

Här blev det istället öppet mål för SD, som lätt vann denna debatt.

I samma Agenda togs ett annat fenomen upp, nämligen att politiker helt enkelt vägrar att ställa upp i media. Just detta hände med BRÅ-inslaget där ingen ansvarig politiker ville ställa upp mot Mattias Karlsson från SD.

När Expressen ville höra kommentar från S och MP till sitt uteblivande, uteblev även detta svar …

Hur har MP, S och V (och de andra partierna, för den delen) tänkt sig hantera SD – genom att tiga ihjäl dem, eller?

Läste Lars Lindströms (Expressen) tweet: Tragikomiskt att SD inte kunde ställa upp i Agenda med sin rättsexpert Kent Ekeroth då han är delgiven misstanke om brott.

Aktuella länkar:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/darfor-gor-agenda-inslaget-om-invandrare-och-brottslighet

http://www.expressen.se/nyheter/s-mp-och-v-vagrade-att-debattera-med-sd/

http://www.svt.se/agenda/invandrare-och-brottslighet-behovs-ny-statistik

Journalisterna måste ställa de rätta frågorna

Det är helt rätt att vi är trötta på slingriga politiker som inte vill svara på medias frågor. Wilhem Behrman tar upp problemet i en debattare i (Expressen 30/8) http://www.expressen.se/debatt/politiker-maste-borja-svara-pa-fragorna/

Men är verkligen frågorna möjliga att besvara? Frågeställningen som aktualiserat detta är när Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Anna Kinberg Batra i Agenda nyligen, av följande art: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna?” AKB svarade ungefär: ”Det är inte aktuellt.” Vilket då tolkats som undvikande och att ett sådant samarbete kan vara möjligt, om det blir ”aktuellt”.

Men hur kunde ett rimligt svar varit på en sådan fråga? Hur hade Hedenmo själv besvarat följande fråga: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta eller jobba för en annan arbetsgivare?” Troligen hade svaret blivit: ”Det är inte aktuellt!”

Visst hade AKB kunnat säga: ”Jag kommer aldrig att samarbeta eller göra mig beroende av SD”. Då hade hon visserligen sluppit frågeställningen ett tag, men det hade också satt sin egen position som partiledare i pant.

Det är dock lite sorgligt att det undvikande beteendet skylls på resultatet av medieträning. Jag vet inte om de som påstår detta, verkligen varit med om en medieträning eller om det är en vanlig missuppfattning vad det hela skulle gå ut på. Minns att SvDs Maria Ludvigsson skrivit något i stil med: ”God medieträning märks inte” – vilket är något de flesta medietränare eftersträvar under sina övningar.

Det viktigaste med svar är att de ska tillmötesgå journalistens nyhetskriterier: Sant, intressant och relevant. Det är relevansen som kan vara det svåraste att uppnå om frågorna är ledande, elaka eller insinuanta. Vi märker genast när en politiker slingrar sig och undviker att svara. Svaret kan visserligen vara sant och intressant, men innehållet har inget med frågan att göra – dvs ha ett underskott av relevans.

Men det kan finnas andra skäl: Minns ett exempel från i våras där Gustaf Fridolin och Isabella Lövin fick frågan om regeringen redan ett halvår tidigare beslutat om att Vattenfalls brunkol skulle säljas. Detta var givetvis en fråga som Miljöpartiet absolut inte ville svara på. Dessutom ville de inte säga att de inte ville svara. De försökte med olika krumbukter ta sig ur situationen, dock utan framgång.

Om rädslan för journalister. Visst finns en sådan. Vid nästan varje av mina medieträningar brukar någon deltagare vilja tala om hur det skulle kännas att hamna framför Janne Josefssons kamera och mikrofon. Även om risken är mycket liten, är det något som de flesta tänker på och är rädda för. Så visst har journalistkåren med JJ och hans granskare skrämt upp alla som riskerar att intervjuas.

UG har ju som metod att locka in en person i en intervjusituation i ett allmänt ämne, för att sedan klippa till med helt nya och överraskande fakta och frågor. Och vi älskar det! Jag har inget problem alls med själva grävet, det som är fel, korrupt, omdömeslöst, ofta slöseri med skattemedel och maktmissbruk. Det är en sak, där media och UG gör verklig nytta. Men det som stör mig är programmets dramaturgi, där ett intervjuoffer utsätts för överraskande fakta och vi se hur personen börjar fundera över livets mening och undra varför hen ställde upp. Den här delen är ren underhållning. Själva det granskande grävet hade ju varit illa nog och ansvar kunde utkrävas. Visst, inte alls lika spännande (med lika höga tittarsiffror) men mer humant. Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken – där råder fortfarande en medeltida rättsskipning med skampåle.

Så min slutsats är att vi får de svar som media förtjänar. Om det är elaka, ledande och insinuanta frågor kommer vi alltid att få undvikande svar.

Vad ville Kalibers producent uppnå med sitt samtal till Mediernas producent?

I mitt favoritprogram Medierna i P1 får vi veta ett och annat. Medierna är i mitt tycke att av de viktigaste programmen på den svenska mediescenen idag. Mediernas granskning av ”det egna skrået” förekommer ingen annanstans än just här.

I senaste programmet granskades SR Kalibers program om biståndsorganisationen ”Hjärta till hjärta” och deras verksamhet bland romer i Rumänien. Enligt Medierna så for Kaliber med halvsanningar och osanna påståenden. Jag går inte in på det här, lyssna: http://t.sr.se/1NYycZd

Men som en intressant passus i programmet refereras till ett samtal från Kalibers producent till Mediernas producent med en upplysning om att Mediernas granskande reporter har frikyrkliga rötter … och kanske därför inte helt opartisk i sitt rapporterande om ”Hjärta till hjärta”. OK, kanske en viktig information, eller var det så att Kaliber ville stoppa granskningen av det egna programmet? Vad var syftet?

När sådant förekommit på andra håll har det blivit ett väldigt hallå. Nu senast MPs pressis som försökte köpslå med SVT Agenda om att ”steka” ett inslag om Kaplan i utbyte mot något annat. Dvs att påverka redaktionen att ändra inriktning/stoppa sin nyhet.

Nu när samma sak händer inom samma public service-koncern, tycks ingen uppröra sig. Vore kul om Medierna gräver vidare i denna fråga. Vad ville Kalibers producent uppnå med sitt samtal?

Anna Hedenmos lilla lustmord på slingrande politiker

Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Isabella Lövin och Gustav Fridolin i SVT Agenda 15/5-16. Här är Hedenmos frågor. Jag har utelämnat MPs svar, eftersom de inte gav svar på frågorna:

– Stämmer det att MP redan i höstas gjorde upp med S om att pröva Vattenfalls försäljning av brunkolsverksamheten på affärsmässig grund och inte klimatmässig?

– Finns det en uppgörelse med S?

– Är det redan avgjort med S, gav ni upp kampen mot den här försäljningen redan i höstas genom en uppgörelse med S?

– Det fanns alltså en uppgörelse…

– Kan jag bara få ett ja eller ett nej – fanns det en uppgörelse i höstas med S?

– Betyder det ett nej eller ja?

– Jag tolkar det som ett nej…

– Är svaret nej?

(Här bryter Fridolin in …)

– Men var det en uppgörelse mellan S och MP i höstas om det här?

– Det finns alltså en uppgörelse, tolkar jag det som.

– OK, har ni kastat in handduken här när det gäller brunkolet?

– OK, jag tror inte att vi kommer längre på det här spåret just nu …

Vad skulle de då ha sagt? Jag kan inte ge något råd om detta, eftersom jag faktiskt inte vet vad som är sant. Fanns det en uppgörelse i höstas eller inte? Det är fortfarande höljt i dunkel. Uppenbarligen ville språkrören inte tala om som det var och försökte istället dölja sanningen.

I dagens DN skriver Johan Hilton: ”Det medietränade samhället håller på att förvandlas till ett hot mot demokratin. I tv-sända partiledarutfrågningar svarar politiker på allt utom frågorna” http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-hilton-har-stod-en-ung-politiker-och-lat-som-en-aderforkalkad-papegoja/

Jag ger Johan Hilton rätt i att beteendet är ett hot mot demokratin. Men han har fel om att det skulle vara ett resultat av medieträning. De viktigaste punkterna under en sådan träning är att alla svar ska innehålla tre ingredienser: det ska vara sant, relevant och intressant. I språkrörens fall undvek de sanningen genom att tala om irrelevanta saker i förhållande till den fråga som ställdes.

Det är inte resultatet av medieträning, det är dålig mediehantering.

Mitt vanligaste råd som medietränare är: Säg som det är. Säg ja till ett beslut och stå för det. Säg nej till ett beslut och stå för det. Något mellanting finns inte.

Se Anna Hedenmos citerade frågor kan ses mellan 2:26 och 5:55. Sevärda minuter.

http://www.svtplay.se/video/8318097/agenda/agenda-svt

 

”Nej”, var svaret som vi inte fick höra på frågan: – ”Ska du förbjuda svenska banker att göra affärer med skatteparadis?”

Camilla Kvartoft är en bra intervjuare som inte ger sig i första taget. När hon intervjuade finansmarknadsminister Per Bolund (MP) i SVT:s Agenda, frågade hon fem gånger innan hon gav upp och utan att vi fått något svar om  han ville ha ett förbud för svenska banker att göra affärer med skatteparadis. Här fick vi istället se en minister som balanserade i en opinionsstorm, och försökte signalera krafttag – utan att svara ”nej” på frågan. Inslaget sänt den 10/4 -16 och handlade om förtroendet för bankerna efter Panama­läckan. (Min kursivering nedan)

CAMILLA: Är du beredd att förbjuda svenska banker att göra finansiella affärer med svartlistade skatteparadis?

PER: Till att börja med har ju svenska regeringen jobbat väldigt intensivt och hårt, och också lyckats med att faktiskt sluta informationsutbytesavtal med väldigt många länder som förut har varit ovilliga att dela med sig av information. Och därmed har man kunnat gömma undan skattepengar där. Så att nu har vi börjat få mer ett generellt regelverk där vi faktiskt ser till att vi hittar de här pengarna, att de faktiskt går att få fram. Och därför har vi också skjutit till mer pengar till Skatteverket för att kunna använda all den nya informationen som de får till sig så att vi kan hitta de här pengarna.

CAMILLA: Men det har ju inte räckt. Är du beredd att gå längre och faktiskt förbjuda svenska banker att göra affärer just till exempel i Panama?

PER: Nu tycker jag ju, i första hand så ska vi använda oss av den här informationen som vi nu får fram genom de här avtalen. Men det är klart, är det länder som verkligen sticker ut och vägrar ta något som helst ansvar. Ja, då får vi fundera på om det finns möjligheter att gå vidare på andra sätt.

CAMILLA: Varför bara fundera? Varför inte agera?

PER: Ja, för att jag tycker ju att det allra bästa är ju om vi kan fortsätta att bedriva affärer med andra länder, och det är klart att det är ju det som vi skulle vilja eftersträva. Men det är klart att blir det så att man verkligen använder … Att vissa länder vägrar att medverka, och att man bara uppenbart vill tjäna pengar på grå eller till och med svart verksamhet. Ja, då får vi ju fundera på om det finns andra åtgärder vi kan vidta. Men vi har också vidtagit en hel del åtgärder. Till exempel så har vi ju reglerat när det gäller just personer i politiskt utsatt ställning. Till exempel de statschefer och ministrar som vi har sett har varit inblandade. Där finns det nu särskilda krav som är väldigt strikta i Sverige. Och även så håller vi på att införa en ny penningtvättslag som ska börja gälla 2017. Och i sammanhanget med det så kommer vi också ta in den här informationen som nu har kommit och se om man kan skärpa den lagen ännu mer än vad som var tänkt från början.

CAMILLA: Ja, till exempel, du kritiserade finansminister Anders Borg tidigare för att han hade hårda ord men lam handling då, när det gällde bankerna. Kan du erbjuda någonting mer än lam handling här?

PER: Ja, vi har ju nu fattat beslut om lagar som gör att vi har väldigt hårda sanktioner. Det handlar om att man kan få böter på upp till 10 % av omsättningen i banken så det kan ju mycket väl handla om miljardbelopp. Och är det väldigt, väldigt stora brister som finns, ja då kan man till och med dra in tillståndet för en bank. Så att det är ju verkligen sanktioner som ingen …

CAMILLA: Men du är inte beredd att förbjuda en svensk bank till exempel att faktiskt hjälpa till att sätta upp såna här brevlådeföretag i skatteparadis?

PER: Jo, vi gör ju massor med åtgärder för att förhindra att just det ska inträffa, och att man också ska … Försöker man placera sina pengar utomlands för att undvika skatt så ska den informationen komma till skatteverket. Och dessutom nu 2016 så automatiseras dessutom det här informationsutbytet så att vi automatiskt får den informationen. Och det är precis på det sättet som jag hävdar att vi måste jobba och jobba vidare, att se till så att vi hela tiden skärper reglerna och samarbetar internationellt.

 

Är regeringen vinnare eller förlorare i klaveret?

När utrikesminister Margot Wallström hade ett resonemang i riksdagen tog hon upp Mellanösterns konflikter mellan Palestina och Israel och nämnde ”utomrättsliga avrättningar”. Givetvis tog det hus i helsicke och Israels premiärminister och deras hela diplomatiska maskineri drog igång. MW blev intervjuad i SVTs Agenda av Mats Knutson och hon lyckades slingra sig eftersom intervjufrågorna var snirkliga och invecklade – vilket gav MW möjlighet att vara lika snirklig tillbaka. Det tråkiga var att Mats Knutson aldrig ställde de korta och nödvändiga frågorna: ”Vem utför utomrättsliga avrättningar? När skedde dessa?”

Efter detta kände sig regeringen och Utrikesdepartementet gå ut med en förklaring, med bl a följande stycke:

”Det är mot denna bakgrund olyckligt att svenska regeringsföreträdares uttalanden om situationen i Mellanöstern missuppfattas och ges orimliga proportioner. Den senaste missuppfattningen gäller fredagens interpellationsdebatt i riksdagen. Utrikesministern sa inte, vilket påståtts, att utomrättsliga avrättningar förekommer i Israel, utan förde ett principiellt folkrättsligt resonemang om rätten att försvara sig och om vikten av proportionalitets- och distinktionsprincipen.

Situationen i Mellanöstern är besvärlig nog, utan att behöva tyngas av missförstånd om någons avsikter. Och det är olyckligt när kraftiga reaktioner sker på felaktiga grunder.”

http://www.regeringen.se/uttalanden/2015/12/uttalande-av-statsminister-stefan-lofven-och-utrikesminister-margot-wallstrom-med-anledning-av-utvecklingen-i-israel-och-palestina/

Nåväl. Jag har fått lära mig att en vinnare säger: ”Jag har inte uttryckt mig tillräckligt klart” – medan en förlorare säger ”Du missförstår mig”. Ganska klart vilken kategori vår regering tillhör.

Fortfarande väntar jag på svaret på vilka ägnat sig åt ”utomrättsliga avrättningar”. Vem/vilka och när?

När sedan statsminister Löfven gick ut och sade att knivdåden mot israeler inte är terrorism. Men en stund senare ändrade han sig och sade att det var det…

En gammal lärdom är ju att om du trampat i klaveret, stå kvar! För om du kliver ut låter det lika illa som när du klev i.