Att motfilma Uppdrag Granskning

Cissi Wallin satte upp en egen kamera under intervjun med Uppdrag Granskning och lade sedan ut det i sociala media innan sändning. För ett tag sedan gjorde Özz Nujen samma sak efter Janne Josefssons intervju för UG. Blir reportaget mildare eller håller de sig till den ursprungliga idén? Kommer UG låta sig påverkas i hur de klipper den slutliga versionen av programmet om Cissi Wallin. Det lär vi aldrig få veta.

Cissi Wallin vann i mina ögon, genom sitt sakliga resonemang i en känslig fråga. När reportern Lina Makboul frågar om Cissi Wallin tänkte på den anklagades familj och barn när hon gjorde sin anmälan, sjönk UG under all anständighet. Kändes lite 1800-tal. Väntade mig nästan frågan: ”Vad hade du på dig vid tillfället? Borde du inte skylla dig själv ..?”

Men Cissi Wallins svar var: ”Han borde ha tänkt på sin familj – inte jag” Helt lysande!

Trots att Özz Nujen ju hade delvis rätt i att han rimligen inte kunde ha kontroll om underleverantörer och vem som gjorde renoveringsjobbet på hans Gotlandshus – som hans svåger hade ansvar för. Här var ju själva grejen att det var Akilov som gjorde jobbet och att Özz Nujen är kändis. Där fanns UG:s drivkraft. Men att som Özz Nujen gå till attack med motfrågor, kombinerat med att upprepa Janne Josefssons namn i varje mening – i mina ögon förlorar Nujen på sitt aggressiva beteende.

Ska man motfilma? Ja, det är ett bra sätt desarmera UGs scoop, övertag och ensamrätt över berättelsen. Förr var det inte möjligt, nu är det det. Men det viktiga är ju att man själv uppträder så att man vinner publiken. Cissi Wallin gjorde det, Özz Nujen gjorde det inte.

Cissi Wallins film från UG-intervjun:

 

Journalisterna måste ställa de rätta frågorna

Det är helt rätt att vi är trötta på slingriga politiker som inte vill svara på medias frågor. Wilhem Behrman tar upp problemet i en debattare i (Expressen 30/8) http://www.expressen.se/debatt/politiker-maste-borja-svara-pa-fragorna/

Men är verkligen frågorna möjliga att besvara? Frågeställningen som aktualiserat detta är när Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Anna Kinberg Batra i Agenda nyligen, av följande art: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna?” AKB svarade ungefär: ”Det är inte aktuellt.” Vilket då tolkats som undvikande och att ett sådant samarbete kan vara möjligt, om det blir ”aktuellt”.

Men hur kunde ett rimligt svar varit på en sådan fråga? Hur hade Hedenmo själv besvarat följande fråga: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta eller jobba för en annan arbetsgivare?” Troligen hade svaret blivit: ”Det är inte aktuellt!”

Visst hade AKB kunnat säga: ”Jag kommer aldrig att samarbeta eller göra mig beroende av SD”. Då hade hon visserligen sluppit frågeställningen ett tag, men det hade också satt sin egen position som partiledare i pant.

Det är dock lite sorgligt att det undvikande beteendet skylls på resultatet av medieträning. Jag vet inte om de som påstår detta, verkligen varit med om en medieträning eller om det är en vanlig missuppfattning vad det hela skulle gå ut på. Minns att SvDs Maria Ludvigsson skrivit något i stil med: ”God medieträning märks inte” – vilket är något de flesta medietränare eftersträvar under sina övningar.

Det viktigaste med svar är att de ska tillmötesgå journalistens nyhetskriterier: Sant, intressant och relevant. Det är relevansen som kan vara det svåraste att uppnå om frågorna är ledande, elaka eller insinuanta. Vi märker genast när en politiker slingrar sig och undviker att svara. Svaret kan visserligen vara sant och intressant, men innehållet har inget med frågan att göra – dvs ha ett underskott av relevans.

Men det kan finnas andra skäl: Minns ett exempel från i våras där Gustaf Fridolin och Isabella Lövin fick frågan om regeringen redan ett halvår tidigare beslutat om att Vattenfalls brunkol skulle säljas. Detta var givetvis en fråga som Miljöpartiet absolut inte ville svara på. Dessutom ville de inte säga att de inte ville svara. De försökte med olika krumbukter ta sig ur situationen, dock utan framgång.

Om rädslan för journalister. Visst finns en sådan. Vid nästan varje av mina medieträningar brukar någon deltagare vilja tala om hur det skulle kännas att hamna framför Janne Josefssons kamera och mikrofon. Även om risken är mycket liten, är det något som de flesta tänker på och är rädda för. Så visst har journalistkåren med JJ och hans granskare skrämt upp alla som riskerar att intervjuas.

UG har ju som metod att locka in en person i en intervjusituation i ett allmänt ämne, för att sedan klippa till med helt nya och överraskande fakta och frågor. Och vi älskar det! Jag har inget problem alls med själva grävet, det som är fel, korrupt, omdömeslöst, ofta slöseri med skattemedel och maktmissbruk. Det är en sak, där media och UG gör verklig nytta. Men det som stör mig är programmets dramaturgi, där ett intervjuoffer utsätts för överraskande fakta och vi se hur personen börjar fundera över livets mening och undra varför hen ställde upp. Den här delen är ren underhållning. Själva det granskande grävet hade ju varit illa nog och ansvar kunde utkrävas. Visst, inte alls lika spännande (med lika höga tittarsiffror) men mer humant. Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken – där råder fortfarande en medeltida rättsskipning med skampåle.

Så min slutsats är att vi får de svar som media förtjänar. Om det är elaka, ledande och insinuanta frågor kommer vi alltid att få undvikande svar.