Uppdrag Granskning klipper och klistrar igen

Under Uppdrag Gransknings historia har vi sett olika metoder att berätta sin story. Ibland har de haft offensiva metoder med dolda kameror och manipulerat sitt material genom att klippa och klistra. De har haft en tes och programmet går ut på att bevisa tesen. Allt som talar emot tesen, klipps bort. Detta har lett till en allmänt spridd rädsla för journalister och intervjuer. Under mina medieträningar diskuterar vi ofta hur ett svar ska vara formulerat för att det inte ska kunna klippas ihop till något annat. Deltagarna undviker att bara ge ett ”Ja” för de är rädda att just detta ”ja” ska kunna klippas ihop med en helt annan fråga. Jag vet inte hur ofta detta förekommer eller om rädslan ens är befogad.

UG har under senare år blivit rakare och öppnare i sin journalistiska stil, säkert efter all kritik. De har lagt ut bakgrundsmaterial till sina sändningar på sin web. En bra och förtroendeskapande åtgärd som säkert höjt förtroendet för UG och SVT.

Men i och med det senaste programmet om #metoo, verkar de ha återfallit i ett gammalt beteende. I vart fall om jag ska tro den ”prao-ande 14-åringen” som skriver på sin blogg: http://indiepopochskit.blogg.se/2018/may/tror-du-att-det-finns-nagot-okant-darute-som-mirakulost-forblev-oupptackt-2.html

Här ser vi hur frågor och intervjuer ryckts ur sitt sammanhang och hur UG klipp-o-klistrar för att bevisa sin tes. De visar en skev bild av vad som sagts/skrivits. Syftet är uppenbart: att misskreditera 14-åringens uppgifter och samtidigt bygga upp medieprofilens trovärdighet.

Det enda skydd du har är att göra egna inspelningar och spara alla gamla mail, så kan du ha en chans mot hemslöjdande klipp-o-klistra journalister från UG.

Schermans blinda fläck

Jan Schermans tredelade serie ”Länge leve demokratin” på SVT är intressant. Speciellt andra avsnittet, där han försökte intervjua partiernas pressekreterare. Dessa var dock mycket ovilliga.

Att pressisrana var så återhållsamma, beror troligen på att de vet vad felsteg i media kan kosta. Dessutom har Scherman själv ett rykte som grävare, vilket spär på misstänksamheten, men som förvånar Scherman (vilket förvånar mig). Den mycket aggressiva journalistik som utvecklats under det senaste decenniet, har skapat försiktiga politiker – som ju granskas ner till minsta stavelse – och varje ”fel” formulering kan leda till flera dygns skandal – ja, då är resultatet hariga politiker. Tänk på AKB:s ”dumma lantisar” eller Juholts alla frispråkiga uttalanden. Alla är försiktiga för att journalisterna har tvingat dem till det.

Journalisternas avgörande roll är Schermans blinda fläck – i en annars mycket intressant och sevärd serie. Kolla på SVTplay.

Dessutom undrar jag varför ingen Vänsterpartist hade något att säga om demokratin. Men, det är klart, demokrati har ju historiskt inte varit deras starkaste gren.

https://www.svtplay.se/video/17478294/lange-leve-demokratin/lange-leve-demokratin-det-osynliga-folket-sasong-1-det-osynliga-folket

Strömstedts fördomar och otränade proffsfruar

”Playmakers” i TV4 visar kvinnor som alla är partners till idrottsproffs. Josefin Lustig och Elin Wass blev intervjuade av Jenny Strömstedt i Nyhetsmorgon. Första frågan var: … ”ni sitter här för att ni är någons flickvän eller fru, det har inte ni några problem med? Är jag fördomsfull?”

Lustig bloggar om saken: ”Det kändes verkligen som att hon förminskade oss direkt. Det här var första intervjun live någonsin. Så känns det som att man bara får sitta och försvara sig.”

Det är två saker som slår mig i detta.

För det första hur lättvindigt Lustig och Wass tar på sin första intervju och att de inte alls var förberedda. Givetvis ska de vara beredda och tränade för intervjuer i sin roll att vara med i sina mäns team, vare sig de vill eller inte. Det gäller för dem att göra en noggrann inventering av jobbiga frågor som de kan tänkas få och vara beredda på det mesta. Precis som deras män tränar hela tiden för att kunna och orka hantera olika spelsituationer. I intervjun är det likadant: hur ska jag parera, dribbla och för att kunna ge den målgivande passningen eller göra mål själv. Träna, träna, träna.

Det andra är hur Jenny Strömstedt ser på saken. Jag förstår helt enkelt hur hon kunde ställa frågan. Givetvis är svaret på hennes fråga: Ja, du är fördomsfull!

Tänk om Strömstedt själv fått en intervjufråga av typen: ”Hur mycket har det hjälpt dig i din karriär att du är gift med en person nära lierad till den svenska medie- och pop-eliten?” Tror inte hon varit särskilt förtjust i frågeställningen. Och varför i herrans namn tänker hon ändå i de banorna när det gäller andra? Inte egna meriter, utan det man gift sig till? Läs mer

Är det bra eller dåligt att medieträna?

SvDs Birgitta Forsberg skriver i en krönika (SvD Premium) om att medieträningen tagit över och att vi därför får se mer slätstrukna personer intervjuas i media. De duktiga medietränarna lyckas slipa bort nästan alla vassa kanter. De dåliga tränarna får vd:arna att låta som papegojor. Likt politikerna vill de få ut ett budskap och upprepar samma inlärda fraser i det oändliga. Hon citerar pr-byrån Westander: ”Försök alltid att börja med huvudbudskapet. Återkom gärna till ditt budskap flera gånger under intervjun, men utan att upprepa det ordagrant.” Från min sida vill jag bara citera SvDs ledarskribent Maria Ludvigsson: ”Bra medieträningar syns inte, bara de dåliga.” Men oftast när medieträningar beskrivs, så är det en beskrivning av journalistens förutfattande mening om vad det är. Oftast tas det som ett otyg, men jag tror att det är ganska få journalister som verkligen vet vad de talar om och som deltagit och förstått vad det går ut på. Visst – jag talar i egen sak. Men det gör ju kritiska journalister också. En bra medieträning kan göra journalistens jobb svårare. Kan det vara så enkelt? Troligen. En illa förberedd och otränad person blir ett mycket enklare ”intervjuoffer”. Journalistens poäng är klar och offret faller ner i pinsamhetens brunn.

Jag har aldrig förstått journalisters önskan om att den intervjuade ska vara oförberedd. Samtidigt som journalisten förbereder sig noga – oftast genom ett rollspel som liknar medieträningen. SVTs Mats Knutsson har beskrivit hur Agendas redaktion tränar inför partiledardebatterna – där partiledarna spelas av andra redaktionsmedlemmar.

Även journalisten Björn Häger beskriver hur noga en ”ansvarsutkrävande” intervju ska vara förberedd för att uppnå full effekt. Oftast finns också ett inslag av överraskning i spelet. Den intervjuade ska tappa hakan, det blir liksom lite bättre tv-dramatik då…

Tjatiga frågor fyller ut långa direktsändningar. Tragedin på Drottninggatan

Snabbt ändrades våra dagordningar inför det oförutsedda, även för oss som befann oss långt ifrån Drottninggatan. Men de som har som jobb att ta hand om sådana situationer är hela tiden övade för just det oförutsedda. Sjukvården, räddningstjänsten och polisen. En som övat var polisens presstalesperson Lars Byström, som hade ett otal variationer på ”inga kommentarer”:

  • Vi kan varken bekräfta eller dementera
  • Vi uttalar oss inte om beslag som görs under en förundersökning
  • Jag har inga uppgifter om det i nuläget
  • Det är för tidigt att säga något om detta

Några av svaren känns jobbiga när de kommer i en lång rad. Är det svararens fel, eller är det frågeställarens? Min fundering här är om det är alla de långa direktsändningarna som tvingar reportrarna att dra ut på tiden genom att ställa oändliga frågor – till en polis som varken kan eller får ge fler detaljer. Jag anser att polisen visar transparens och öppenhet så långt det går– men talespersonerna är skyldiga att hela tiden hålla sig inom ramen för vad förundersökningssekretessen medger. Här gör Byström ett bra jobb.

Men det hela ledde också till en ordväxling där Byström till sist sade: ”Det är inte för att jag vill vara elak som jag inte ger fler detaljer.”

Där journalisten svarade: ”Vi är inte heller elaka, utan ställer de frågor som oroliga medborgare vill ha svar på.”

Nja, var det så? Vi som inte var inom de närmaste kvarteren kände väl en viss oro, men min oro handlade om hur mina anhöriga, släkt och vänner var i säkerhet. Alltså inte de detaljer som journalisterna frågade om.

Här gjorde Facebook fantastiska insatser där vi kunde kolla om våra vänner var i säkerhet. Facebook visade verkligen hur sociala media kan nyttjas i krissituationer.

DNs Croneman har förstått vitsen med medieträning

DNs sportkrönikör Johan Croneman frågar sig varför svenska fotbollsspelare är så starkt misstänksamma mot media och verkar tro att reportern är ute för att döda och säger helst ingenting. De har tydligen fostrats av sina agenter till att inte säga flaska för då får man bara taskiga rubriker och dålig publicitet vilket stör imagen och det påverkar sponsorerna och reklamintäkterna och lönen. Däremot konstaterar Croneman att NHL-spelare verkar vara extremt medietränade, proffsiga och duktiga på att hantera media och har fattat att kontakten med fansen och publiken i stor utsträckning går via press, radio, tv, och alla typer av sociala medier, och att man därför visar journalister rätt stor respekt.

Det är glädjande att Croneman upptäckt vitsen med god medieträning. Den är till nytta för publiken, för media och för den tränade. Tack för det!

http://www.dn.se/sport/johan-croneman-henrik-lundqvist-rena-drommen-att-intervjua/

Journalisterna måste ställa de rätta frågorna

Det är helt rätt att vi är trötta på slingriga politiker som inte vill svara på medias frågor. Wilhem Behrman tar upp problemet i en debattare i (Expressen 30/8) http://www.expressen.se/debatt/politiker-maste-borja-svara-pa-fragorna/

Men är verkligen frågorna möjliga att besvara? Frågeställningen som aktualiserat detta är när Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Anna Kinberg Batra i Agenda nyligen, av följande art: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna?” AKB svarade ungefär: ”Det är inte aktuellt.” Vilket då tolkats som undvikande och att ett sådant samarbete kan vara möjligt, om det blir ”aktuellt”.

Men hur kunde ett rimligt svar varit på en sådan fråga? Hur hade Hedenmo själv besvarat följande fråga: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta eller jobba för en annan arbetsgivare?” Troligen hade svaret blivit: ”Det är inte aktuellt!”

Visst hade AKB kunnat säga: ”Jag kommer aldrig att samarbeta eller göra mig beroende av SD”. Då hade hon visserligen sluppit frågeställningen ett tag, men det hade också satt sin egen position som partiledare i pant.

Det är dock lite sorgligt att det undvikande beteendet skylls på resultatet av medieträning. Jag vet inte om de som påstår detta, verkligen varit med om en medieträning eller om det är en vanlig missuppfattning vad det hela skulle gå ut på. Minns att SvDs Maria Ludvigsson skrivit något i stil med: ”God medieträning märks inte” – vilket är något de flesta medietränare eftersträvar under sina övningar.

Det viktigaste med svar är att de ska tillmötesgå journalistens nyhetskriterier: Sant, intressant och relevant. Det är relevansen som kan vara det svåraste att uppnå om frågorna är ledande, elaka eller insinuanta. Vi märker genast när en politiker slingrar sig och undviker att svara. Svaret kan visserligen vara sant och intressant, men innehållet har inget med frågan att göra – dvs ha ett underskott av relevans.

Men det kan finnas andra skäl: Minns ett exempel från i våras där Gustaf Fridolin och Isabella Lövin fick frågan om regeringen redan ett halvår tidigare beslutat om att Vattenfalls brunkol skulle säljas. Detta var givetvis en fråga som Miljöpartiet absolut inte ville svara på. Dessutom ville de inte säga att de inte ville svara. De försökte med olika krumbukter ta sig ur situationen, dock utan framgång.

Om rädslan för journalister. Visst finns en sådan. Vid nästan varje av mina medieträningar brukar någon deltagare vilja tala om hur det skulle kännas att hamna framför Janne Josefssons kamera och mikrofon. Även om risken är mycket liten, är det något som de flesta tänker på och är rädda för. Så visst har journalistkåren med JJ och hans granskare skrämt upp alla som riskerar att intervjuas.

UG har ju som metod att locka in en person i en intervjusituation i ett allmänt ämne, för att sedan klippa till med helt nya och överraskande fakta och frågor. Och vi älskar det! Jag har inget problem alls med själva grävet, det som är fel, korrupt, omdömeslöst, ofta slöseri med skattemedel och maktmissbruk. Det är en sak, där media och UG gör verklig nytta. Men det som stör mig är programmets dramaturgi, där ett intervjuoffer utsätts för överraskande fakta och vi se hur personen börjar fundera över livets mening och undra varför hen ställde upp. Den här delen är ren underhållning. Själva det granskande grävet hade ju varit illa nog och ansvar kunde utkrävas. Visst, inte alls lika spännande (med lika höga tittarsiffror) men mer humant. Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken – där råder fortfarande en medeltida rättsskipning med skampåle.

Så min slutsats är att vi får de svar som media förtjänar. Om det är elaka, ledande och insinuanta frågor kommer vi alltid att få undvikande svar.

Anna Hedenmos lilla lustmord på slingrande politiker

Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Isabella Lövin och Gustav Fridolin i SVT Agenda 15/5-16. Här är Hedenmos frågor. Jag har utelämnat MPs svar, eftersom de inte gav svar på frågorna:

– Stämmer det att MP redan i höstas gjorde upp med S om att pröva Vattenfalls försäljning av brunkolsverksamheten på affärsmässig grund och inte klimatmässig?

– Finns det en uppgörelse med S?

– Är det redan avgjort med S, gav ni upp kampen mot den här försäljningen redan i höstas genom en uppgörelse med S?

– Det fanns alltså en uppgörelse…

– Kan jag bara få ett ja eller ett nej – fanns det en uppgörelse i höstas med S?

– Betyder det ett nej eller ja?

– Jag tolkar det som ett nej…

– Är svaret nej?

(Här bryter Fridolin in …)

– Men var det en uppgörelse mellan S och MP i höstas om det här?

– Det finns alltså en uppgörelse, tolkar jag det som.

– OK, har ni kastat in handduken här när det gäller brunkolet?

– OK, jag tror inte att vi kommer längre på det här spåret just nu …

Vad skulle de då ha sagt? Jag kan inte ge något råd om detta, eftersom jag faktiskt inte vet vad som är sant. Fanns det en uppgörelse i höstas eller inte? Det är fortfarande höljt i dunkel. Uppenbarligen ville språkrören inte tala om som det var och försökte istället dölja sanningen.

I dagens DN skriver Johan Hilton: ”Det medietränade samhället håller på att förvandlas till ett hot mot demokratin. I tv-sända partiledarutfrågningar svarar politiker på allt utom frågorna” http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-hilton-har-stod-en-ung-politiker-och-lat-som-en-aderforkalkad-papegoja/

Jag ger Johan Hilton rätt i att beteendet är ett hot mot demokratin. Men han har fel om att det skulle vara ett resultat av medieträning. De viktigaste punkterna under en sådan träning är att alla svar ska innehålla tre ingredienser: det ska vara sant, relevant och intressant. I språkrörens fall undvek de sanningen genom att tala om irrelevanta saker i förhållande till den fråga som ställdes.

Det är inte resultatet av medieträning, det är dålig mediehantering.

Mitt vanligaste råd som medietränare är: Säg som det är. Säg ja till ett beslut och stå för det. Säg nej till ett beslut och stå för det. Något mellanting finns inte.

Se Anna Hedenmos citerade frågor kan ses mellan 2:26 och 5:55. Sevärda minuter.

http://www.svtplay.se/video/8318097/agenda/agenda-svt

 

Hur förebygga kris och mediedrev?

Som krishanterare har jag mött olika slags svårigheter som mina kunder och uppdragsgivare har att hantera. Det handlar givetvis om att i första hand ta hand om det som är fel och som är föremål för en medial granskning. Det är då branden ska släckas. I det andra skedet när den ansvarsutkrävande intervjun ska genomföras är det frågan om hur pudlar ska göras, vilka personer som ska medietränas och ta ansvar, avgå eller be om ursäkt. Det tredje steget är att förebygga att sådant inte kan hända igen. Det gäller att skapa policys, robusta system som är enkla och lätta för alla att följa.

Vid några tillfällen har jag förvånats över vilka sköra system som riskutsatta personer omger sig med. Några exempel: Mona Sahlins användande av regeringens kreditkort (”Toblerone-affären”) eller Yvonne Ruwaida som slarvade med sina taxikvitton (förklarade det med ”kvittoångest” och hade allt oordnat i en skokartong).

I bägge fallen fanns ett skört och osäkert system för hur kort och utlägg skulle hanteras. Det hade varit mycket säkrare att ha ett robust system, som att personen själv personligen ansvarar för sitt användande av kort och kvitton. Alla utlägg betalas själv, kvitton som har med tjänsten att göra lämnas in och beloppet kommer på nästa lönebesked. Det hade varit ett robust system för skulle vara ”drevfria”. Om sedan personen lämnar in privata kvitton och låter arbetsgivaren betala det, är det ju en aktiv hanlig i ett bedrägligt syfte. Här handlar det ju också om personer med höga löner, så några cash-problem bör inte föreligga.

Jag är förvånad att politiker utsätter sig för den här typen av risker. Varför har riksdagen och regeringskansliet inte sett till att de riskutsatta politikerna omges av mer robusta system?

Och att sedan bostadsfrågan är så konstigt ordnad är ännu ett mysterium. Statens Fastighetsverk bör ha 20-tal bostäder för ministrar som inte vill köpa sig en bostad. Självklart skulle detta kunna kritiseras, men det är ett transparent system som trots allt är lättare att försvara. Att sedan Margot Wallström, som varande den rikaste ministern, inte köpte sig en lägenhet är fortfarande höljt i dunkel – utan tog risken tillsammans med kompisarna i Kommunal.

Nyhetsbrev från din medietränare

Mitt nyhetsbrev går till dem som jag medietränat eller bara visat intresse. Meddela mig om du vill sätta upp dig på listan eller om du vill sprida brevet i ditt nätverk

Det var ett märkligt år, 2015, där det blivit allt lägre i tak i den offentliga debatten. Hellre konflikt än konsensus – tycks vara ledstjärnan för året. Dessutom såg vi två motsatta trender samtidigt: stort stöd för en gränslös yttrandefrihet (Charlie Hebdo) till att se universitetsstuderande kräva ”triggervarningar” och censur för obehagligt kränkande innehåll i läroböckerna! Inom politiken har det ju svängt rejält från att inte ha murar till ha dem … 

Att svara rakt på sak

Lyssnade på en estnisk radiostation där en polis intervjuades inför nyårshelgen. Det handlade om försiktighet med fyrverkerier och nykterhet i trafiken. På frågan om vad polisen önskade sig inför nyåret var svaret: ”Att folk slipper besöka sina släktingar på sjukhusets akutavdelning och slipper gå på deras begravningar.” Inget tjafs, bara rakt på sak.

Makthavarintervjuer

Årets första ”Medierna” handlade om medietränade makthavare och ansvarsutkrävande intervjuer samt om spelet bakom kulisserna på bägge sidor. Björn Häger berättade om Lars Orups fråga till Tage Erlander om vad ett nygift par skulle göra för att få en bostad. Erlander rekommenderade dema att ställa sig i bostadskö (då väntetiden var 10 år i Stockholm). https://www.youtube.com/watch?v=ZaWD6OhVIVI

Erlanders svar sägs ha lett till (S) nederlag i kommunalvalet 1966. Det var en tid då journalisterna tog över, blev hjältar och politikerna blev skurkar. Det gällde inte att få svar på frågor, utan sätta dit dem och där konfrontation fick ett egenvärde.

Monica Saarinen, som leder Ekots Lördagsintervju, konstaterar att journalisterna kanske är medskyldiga till att de intervjuade är nervösa och inte vill svara på frågorna. Hennes dröm är: ”Jag bjuder in, ställer frågor och de svarar på frågorna, det vore väl fantastiskt.” Mona Sahlin noterar: ”Idag möter man färre journalister som verkligen kan politik, så just nu är det en oerhört farlig tendens i politik och journalistik att det är menlöshet och ytlighet som belönas, på båda sidor om maktsfären.” SVTs Mats Knutson berättar om hur de förbereder sig för de stora partiledarintervjuerna: ”Vi kör rollspel och en person som spelar politikern ifråga och så går vi igenom hela sändningen och så svarar personen som vi tror att politikern kommer att svara…” Så det handlar alltså om en ”kapprustning”, där medieträningen är den intervjuades sätt att förbättra sina odds (Välkommen!). Länken till Medierna:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=6331834

Kontroll över intervjun

Det engelska hovet kräver att medieföretag ingår ett 15 sidigt avtal innan en intervju görs med prins Charles. Alla frågor ska godkännas i förväg, inga spontana följdfrågor får ställas, redigering och slutklippning ska godkännas. Hela programmet kan stoppas av prinsens folk. Är det så klokt att försöka kontrollera media på detta ”nordkoreanska” sätt? Vore det inte bättre att försöka kontrollera det enda som man kan kontrollera: det egna agerandet och ha kontroll över budskapet och alla de ord som passerar ens läppar? Lite träning kanske?

http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/prince-charles-the-15-page-contract-that-reveals-how-the-prince-of-wales-tries-to-control-the-media-a6756541.html

Handgriplig presskontakt

Den engelske prinsen Charles har inte bara livvakter utan också en pressekreterare som handgripligt skyddar prinsen från obehagliga frågor. Här ett exempel på hur Kristina Kyriacou, också kallad för ”The Colonel”, tar hand om en reporters mikrofon.

https://www.youtube.com/watch?v=L-x9MxWOPqU#action=share