Kategori: Aftonbladet

Visst är det historieförfalskning, Guillou

Måste ge den gamla KGB-medarbetaren rätt, att vi är offer för en grov historieförfalskning av Andra Världskriget. Men inte riktigt som han tänkt sig det hela. Vi glömmer nämligen bort att samarbetet mellan Stalin och Hitler gjorde det möjligt för tyskarna att ockupera Europa från Norge ner till Grekland. Stalin gav Hitler fria händer i västra Europa – samtidigt som han själv påbörjade ett krig med Finland, ockuperade de Baltiska staterna, östra Polen, östra Rumänien och krossade därmed de självständiga staterna och mördade stora delar av deras invånare.

När sedan Stalin besegrade Hitler, påbörjades en 45-årig ockupation av Europa som var mer omfattande än det läge som rådde före krigsutbrottet 1939.

Stalins seger krävde gigantiska människooffer – men också hjälp utifrån i form av krigsmateriel från USA och England som fördes in via Archangelsk och Iran.

Från USA skickades bl a följande: 2000 järnvägslok, 11000 järnvägsvagnar, 18700 flygplan, 440000 transportfordon, 35000 motorcyklar, 2 670000 ton bensin och olja, telekabel, kläder och 4480 000 ton livsmedel och en däckfabrik(!). Detta motsvarade materielbehovet för 240 divisioner, motsvaras av ca 2,5 miljoner man.

Även den brittiska hjälpen var omfattande: minst 3000 Hurricanes-plan, 4000 andra flygplan, 5 218 pansarvagnar, mer än 5000 pansarvärnskanoner, 4320 ambulanser, lastbilar och andra lastfordon, 1721 motorcyklar, flygmotorer och 15 miljoner kängor. Ett slagskepp, 9 jagare, 4 u-båtar, 14 minsvepare, över 600 radaranläggningar, 41 u-båtsjaktfartyg, flera hundra marina kanoner och raketbatterier. I september 1941 fanns 500 brittiska piloter och mekaniker på plats i Murmansk för att träna sovjetiska piloter.

Så det är helt rätt att vi haft en ”Dagen D” bild förmedlad av Hollywood och att vi vet mycket lite om att kriget började när Stalin och Hitler var överens om att dela Europa mellan sig. När sedan kriget tog slut hade Stalin lagt beslag på halva Europa, precis så som de kommit överens om före kriget.

Antalet självständiga stater var alltså färre vid krigets slut, än före.

Så visst måste vi lära oss mer om detta, speciellt inför det stundande firandet i Moskva.

www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article20579585.ab

It takes two to tango and PR

Det krävs minst två parter för att dansa och för att göra PR. Lena Mellin berättar i Aftonbladet om SD:s talang för att ”göra PR”. Hon tar fram tillfällen då SD:s utspel sysselsatte en stor del av mediesverige. När SD skulle ta ställning till regeringens budgetförslag, drog de ut på sin presskonferens och allt gav massor av publicitet kring partiet i flera veckor. Ny PR-succé, säger Lena. Nästa gång blir det Jimmy Åkesson i ”Skavlan”, som sagt, mästare på spinn och PR.

Men det krävs en medspelande part: medierna för att det ska bli något. Tisdagens kvällstidningar har flera helsidor med Åkessons come-back. Varför ska Lena Mellin oja sig över SD:s skicklighet, när medierna springer benen av sig av upphetsning så fort SD säger: pip?

En strängare nyhetsvärdering skulle ju väsentligt minska möjligheten till ”att göra PR”.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article20515799.ab

Med lögnen som verktyg

Om de avslöjade dokumenten som publiceras i Novaja Gazeta skulle visa sig vara äkta visar de att Putin konstant ljugit om Krim och Ukraina. Gröna män var egentligen anonymiserade ryska soldater …

Visst har det varit propaganda från Kiev också, liksom från Kreml. För att hantera detta har rapporteringen i väst hela tiden försökt finna sanningen någonstans i mitten. Ett försök till att vara opartisk och objektiv, något som tillhör vår tradition. Viss kan det finnas lägen där två motstridiga läger kan beskriva något ur olika perspektiv för att sedan försöka hitta sanningen i mitten, som ett slags kompromiss, minsta gemensamma nämnare och möjligen win-win.

Men här möter vi något helt annat: där den ena parten konsekvent ljuger!

Det är som om du hamnar i diskussion med någon som säger att du är en idiot – och du inte tycker det – om du då ger med dig för att hitta en kompromiss – där ni enas om att du är en halvidiot – har ju din motståndare vunnit!

Jag förvånas över att så många förvånas över att Kreml använder lögnen som arbetsredskap i sin diplomati – och att väst inte blivit klokare med åren utan har gått på det i snart 100 år.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article20373175.ab

Den fria pressen i fara

Sveriges Radios Ekot ska börja välja ut även ”konstruktiva nyheter” och de som ska komplettera den nuvarande nyhetsvärderingen som antagligen domineras av motsatsen: de destruktiva. Ekochefen utvecklar det hela såhär: Journalister tabloidiserar välden, söker konflikter och drama, gärningsmän och offer – vilket kan leda till att publiken

Så kan det vara. Det granskande och kritiska uppdraget har ibland en överton av gnällig negativism, som vi i publiken kanske tröttnat på. Kan det vara därför som antalet klick på gulliga kattungar ökar så dramatiskt?

Jag har dessutom förundrats av hur en del journalister agerar som aktivister. Det sker när intervjuade får frågor som jag inte förstår syftet med. Är det för att få veta något nytt eller är skälet något annat?

Några exempel: Som när Stefan Löfven eller förra försvarsministern Karin Enström pressades på att säga vilket slags statsskick Saudiarabien har. Är den informationen okänd för reportern? Att ta reda på länders statsskick torde ju vara relativt enkelt, t.ex. på appen ”Resklar” från UD.

Så vad är då syftet med att ställa en sådan fråga? Troligen är det av det destruktiva slaget – man vill höra ministrarna uttala ”Diktatur” skapa en pinsam situation till andra länder. Det är destruktivt.

Visst ska politiker, stater och företag ha en moralisk kompass, som visar med vem internationella affärer görs upp. Men när det gäller just demokratifrågan, så tycks intresset vara lågt att ta reda på halten av demokrati hos länder som tar emot svenska biståndspengar – ty då kallas det för att stödja demokratiseringen.

Det konstruktiva då, hur kommer det att se ut när Aftonbladet kamouflerar reklamen till artiklar som ser ut som nyheter. Artiklarna kommer sedan dyka upp i AB:s vanliga flöde men ska vara tydligt märkta. Som ortodox medie- och PR-nörd, ser jag det som ett olyckligt steg i fel riktning. För även för oss i PR-branschen är skiljelinjen viktig. Vi vill att publiciteten sker på sina egna meriter, däri ligger trovärdigheten. Men om vi kan köpa oss in i redaktionell text, kommer trovärdigheten att sjunka och effekten utebli.

Det måste alltså finnas en tydlig skiljelinje mellan dessa två och att det inte ska finnas minsta misstanke om att det går att köpa sig redaktionella spaltmillimeter.

SR P1:s ”Medierna” tog i lördags upp bägge dessa frågor, utan att koppla ihop dem. Det finns en fara med bägge dessa fenomen, att trovärdigheten i nyhetsbedömningen eroderas.

Den fria pressen har genom grundlagarna fått en särställning, för att de är en viktig spelare i ett demokratiskt samhälle där de upplysta medborgarna kan göra bra val.

Men om trovärdigheten på sikt kan ifrågasättas, varför ska då en industri som jobbar med en cocktail av ”reklamnyheter” ha ett grundlagsskydd?

Ekochefen Anne Lagercrantz, skriver om Konstruktiva nyheter: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4097&grupp=14434&artikel=6082108

”Medierna” om konstruktiva nyheter och om hur gränsen mellan reklam och journalistik suddas ut: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/496910?programid=2795

Om Aftonbladets reklam-redaktion: http://www.svt.se/kultur/reklam-i-med-journalistisk-look

Nyhetsbrev från din medietränare

Jag har ett litet nyhetsbrev som går till alla som jag medietränat, men även till andra intresserade. Det innehåller tips och reflektioner om sånt som strömmat fram genom mediefloden. Denna gång prövar jag lägga upp några notiser på min blogg istället. Om även du är intresserad av nyhetsbrevet, meddela mig på mart.maandi@jklgroup.com. Om du behöver medieträning, budskaps- och argumentationsutveckling: maila eller ring mig 0708 696 171. Det är sådant jag sysslar med hela dagarna.

 

Diktatur?

Johans Sjöstedt (V) tycks inte veta vad Saudiarabien har för statsskick och måste fråga statsministern om landet är en diktatur eller inte. För att fylla Sjöstedts kunskapsbrist kan jag rekommendera en utmärkt sida på nätet som heter www.landguiden.se där det står bl a följande: ”Saudiarabien är en absolut monarki och en islamisk stat… Politisk verksamhet är förbjuden och yttrandefriheten kraftigt beskuren.” Jag utgår ifrån att Sjöstedt är tillräckligt klipsk att han kan dra sina egna slutsatser av denna text. http://mobil.svd.se/nyheter/lofven-tvekar-om-saudiarabien_svd-4293245

 

Adjö, Häggis

När någon aviserar sin avgång, händer något märkligt: alla talar så väl om en. Nu finns det ju stor möjlighet att även Göran Hägglund blir både folkkär och landsfaderlig.

 

Guldbagge 1. Tugga tuggummi

Egentligen kan man tycka vad man vill om tuggummi, men det uppfattas som att man är lite dum. Det behöver inte alls vara så, men varför ta risken? Ett sådant exempel såg vi på Guldbaggegalan där en kvinna klev upp på scen för ett tacktal, utan att ha spottat ut innan. Twitter flödade över! Det kan ju finnas många anledningar till att använda tuggummi. Det luktar gott och man slipper bli torr i munnen – vilket ju är vanligt vid nervositet. Testa då ett knep jag lärt mig: Tänk intensivt på en syrlig citron, föreställ dig hur du biter i en klyfta och hur det smakar. Samtidigt kan du bita dig försiktigt i tungstepsen – och se, saliven flödar till och torrheten försvinner!

 

Guldbagge 2. Bästa kvinnliga huvudroll

på Guldbaggegalan gick till en transperson. Känns som en begreppsförvirring, varför inte en egen kategori? Och för att nu vara PK: är inte uppdelningen manligt/kvinnligt lite förlegat?

Det slår mig också hur dåliga framträdanden våra mest ansedda professionella artister levererar. Muntlig framställning och retorik verkar vara dagens bristvara. Och om man säger något på tre meningar, varför krävs det tre svordomar?

Kvällens bästa levererades av skådisarnas döttrar (hoppas de inte tar intryck av föräldrarna!).

Dessa presenterades av Aftonbladet på löpsedeln: ”Här sötchockar döttrarna”.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article20222948.ab

 

Guldbagge 3. Sverige är ett litet land

Guldbaggen, förresten, såg inte om kulturministern var där. Men det kanske hade blivit för mycket av en intern familjeangelägenhet av det hela… som tur var fick ju inte maken nåt pris för sin huvudroll. Hade ju varit lite bananmonarki annars.

Inga svar på icke-ställda frågor

Den förre svenske utrikesministern Carl Bildts räddningsaktion av den dödsdömde afghanske journalisten har skapat en del frågor som inte ställts – i alla fall inte besvarats. Hur kommer det sig att en dödsdömd person har möjlighet att hoppa på ett utländskt flygplan? Brukar inte dödsdömda personer sitta inspärrade i finkan? Det kittlar min nyfikenhet om att få veta mer när det bara står: ”Bildt hämtade mannen med bil och tog honom till flygplatsen där det svenska regeringsplanet väntade”.

http://www.dn.se/arkiv/nyheter/bildt-smugglade-ut-dodsdomd-student

 

Inte ens en tummetott på armlängds avstånd

Den rumänska socialministern höll ett rejält avstånd till det romska tiggeriproblemet vid sitt besök i Sverige. Hennes formuleringar var lysande intetsägande. Man var överens med svenska regeringen om ”att länderna ska underteckna en gemensam avsiktsförklaring”. Man har alltså inte ens skrivit på nåt, utan bara sagt att man avser göra det. Vidare sade ministern att de hade inlett flera program, däribland en strategi … Alltså inte ens en tummetott! Vidare sade sig ministern inte ha tid att se någon tiggare, vilket ju hade varit lätt på väg till limousinen.

 

Poängen först och att hålla tiden

Lyssnade på Riksdagens frågestund den 22/1. Förvånades av att dessa proffs talade så dåligt. Alldeles för högt tempo, skenande tal, otydlig diktion – men framförallt att de inte kunde hålla tiden. Talmannen var hela tiden tvungen att avbryta dem som gick över tiden. Det som hände var att nästan alla var tvungna att skippa sin poäng och slutknorr.

 

Kontaminasammanblandningar

”Vi behöver gräva närmare i den frågan”, sade finansminister Magdalena Andersson i en riksdagsdebatt. Uttrycket smittade av sig även till Erik Ullenhag, som körde samma formulering. Antingen ”gräva djupare” eller ”titta närmare”, heter det väl. Kommer att tänka på Refaat elSayed som sade: ”Vi simmar i alla i samma båt” eller ”Här ligger en gravad hund”.

 

Vi 5

Fem personer får frågan på Aftonbladets sista sida: Slösurfar du på arbetstid? Ett av svaren är: ”Ja, det hände ibland.” Personen är numera arbetssökande.

Spegel, spegel, säg vem som vackrast är

När Aftonbladet skrev om Aftonbladets TV-debatt med partiledarna var recensionerna översvallande. Vem hade väntat sig något annat: En riktig fullträff och tidningen beskriv hur hyllningarna rasar in till redaktionen. Var finns den distanserade och oberoende kritiska hållningen? Den är som bortblåst.

I Almedalen blev fenomenet extra tydligt då mediehusen hade stora utställningsmontrar och där de själva var aktörer. Vart är vi på väg då mediehusen själva blir aktörer och inte längre konsekvensneutrala nyhetsförmedlare?

Journalistisk goodwill – oändligt värdefullt

Miljöpartiet får märkligt* nog ingen kritik i media, se TNS-Sifo nedan. Samtidigt läste vi om partiernas reklamkostander, där MP satsar minst (se länk). MP behöver inte köpa reklam, eftersom de får sitt medieutrymme utan kostnad på redaktionell plats.

http://www.tns-sifo.se/media/508075/om_unders_kningen_2014-04-04.pdf

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valaret2014/article18108844.ab

*=Ironi är en svårt sport…