Är det bra eller dåligt att medieträna?

SvDs Birgitta Forsberg skriver i en krönika (SvD Premium) om att medieträningen tagit över och att vi därför får se mer slätstrukna personer intervjuas i media. De duktiga medietränarna lyckas slipa bort nästan alla vassa kanter. De dåliga tränarna får vd:arna att låta som papegojor. Likt politikerna vill de få ut ett budskap och upprepar samma inlärda fraser i det oändliga. Hon citerar pr-byrån Westander: ”Försök alltid att börja med huvudbudskapet. Återkom gärna till ditt budskap flera gånger under intervjun, men utan att upprepa det ordagrant.” Från min sida vill jag bara citera SvDs ledarskribent Maria Ludvigsson: ”Bra medieträningar syns inte, bara de dåliga.” Men oftast när medieträningar beskrivs, så är det en beskrivning av journalistens förutfattande mening om vad det är. Oftast tas det som ett otyg, men jag tror att det är ganska få journalister som verkligen vet vad de talar om och som deltagit och förstått vad det går ut på. Visst – jag talar i egen sak. Men det gör ju kritiska journalister också. En bra medieträning kan göra journalistens jobb svårare. Kan det vara så enkelt? Troligen. En illa förberedd och otränad person blir ett mycket enklare ”intervjuoffer”. Journalistens poäng är klar och offret faller ner i pinsamhetens brunn.

Jag har aldrig förstått journalisters önskan om att den intervjuade ska vara oförberedd. Samtidigt som journalisten förbereder sig noga – oftast genom ett rollspel som liknar medieträningen. SVTs Mats Knutsson har beskrivit hur Agendas redaktion tränar inför partiledardebatterna – där partiledarna spelas av andra redaktionsmedlemmar.

Även journalisten Björn Häger beskriver hur noga en ”ansvarsutkrävande” intervju ska vara förberedd för att uppnå full effekt. Oftast finns också ett inslag av överraskning i spelet. Den intervjuade ska tappa hakan, det blir liksom lite bättre tv-dramatik då…

Sponsrade media minskar sin attraktivitet

Trodde aldrig att jag skulle hamna på samma sida som Björn Häger i mediefrågor. Vi har hamnat på samma sida i vår kritik, men av helt olika anledningar.

När Volvo sponsrar Svenska Dagbladets TV-satsning och när Aftonbladet låter Telia betala sin korrespondent i Silicon-Valley så kommer något att hända. Hägers utgångspunkt är att de kritiska frågorna kommer att utebli och grävandet kommer att avta. Det är hans tyngsta invändning.

Min invändning är en annan: Vi som jobbar med PR söker för, våra uppdragsgivares räkning, publicitet i redaktionell text och det gör vi av en speciell anledning: vi vill hitta arenor som har så hög trovärdighet som möjligt. Annonser är ju inte lika effektiva, eftersom någon ju köpt ett utrymme för att tala i egen sak. Det är ju tvärtom med en text som passerat en redaktionell bedömning och det som publiceras har därför en högre trovärdighet än annonsen intill.

Men om nu media i alltför hög grad gör sig beroende av sponsorer, kommer trovärdigheten troligen att sjunka. Därmed försvinner en attraktiv scen för PR. Dessutom kommer de företag som INTE sponsrar att få det mycket svårare, eftersom de står utanför finansierarnas skara.

Att sedan mediehuset (ibland i panik) söker nya finansieringskällor är en helt annan historia.

http://www.journalisten.se/kronika/ingen-guldspade-nar-neurath-aker-volvo