Snabbt ändrades våra dagordningar inför det oförutsedda, även för oss som befann oss långt ifrån Drottninggatan. Men de som har som jobb att ta hand om sådana situationer är hela tiden övade för just det oförutsedda. Sjukvården, räddningstjänsten och polisen. En som övat var polisens presstalesperson Lars Byström, som hade ett otal variationer på ”inga kommentarer”:
- Vi kan varken bekräfta eller dementera
- Vi uttalar oss inte om beslag som görs under en förundersökning
- Jag har inga uppgifter om det i nuläget
- Det är för tidigt att säga något om detta
Några av svaren känns jobbiga när de kommer i en lång rad. Är det svararens fel, eller är det frågeställarens? Min fundering här är om det är alla de långa direktsändningarna som tvingar reportrarna att dra ut på tiden genom att ställa oändliga frågor – till en polis som varken kan eller får ge fler detaljer. Jag anser att polisen visar transparens och öppenhet så långt det går– men talespersonerna är skyldiga att hela tiden hålla sig inom ramen för vad förundersökningssekretessen medger. Här gör Byström ett bra jobb.
Men det hela ledde också till en ordväxling där Byström till sist sade: ”Det är inte för att jag vill vara elak som jag inte ger fler detaljer.”
Där journalisten svarade: ”Vi är inte heller elaka, utan ställer de frågor som oroliga medborgare vill ha svar på.”
Nja, var det så? Vi som inte var inom de närmaste kvarteren kände väl en viss oro, men min oro handlade om hur mina anhöriga, släkt och vänner var i säkerhet. Alltså inte de detaljer som journalisterna frågade om.
Här gjorde Facebook fantastiska insatser där vi kunde kolla om våra vänner var i säkerhet. Facebook visade verkligen hur sociala media kan nyttjas i krissituationer.
minister Stefan Löfven om regeringens skärpta asylregler.
