Kategori: Journalistik

Journalisterna måste ställa de rätta frågorna

Det är helt rätt att vi är trötta på slingriga politiker som inte vill svara på medias frågor. Wilhem Behrman tar upp problemet i en debattare i (Expressen 30/8) http://www.expressen.se/debatt/politiker-maste-borja-svara-pa-fragorna/

Men är verkligen frågorna möjliga att besvara? Frågeställningen som aktualiserat detta är när Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Anna Kinberg Batra i Agenda nyligen, av följande art: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna?” AKB svarade ungefär: ”Det är inte aktuellt.” Vilket då tolkats som undvikande och att ett sådant samarbete kan vara möjligt, om det blir ”aktuellt”.

Men hur kunde ett rimligt svar varit på en sådan fråga? Hur hade Hedenmo själv besvarat följande fråga: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta eller jobba för en annan arbetsgivare?” Troligen hade svaret blivit: ”Det är inte aktuellt!”

Visst hade AKB kunnat säga: ”Jag kommer aldrig att samarbeta eller göra mig beroende av SD”. Då hade hon visserligen sluppit frågeställningen ett tag, men det hade också satt sin egen position som partiledare i pant.

Det är dock lite sorgligt att det undvikande beteendet skylls på resultatet av medieträning. Jag vet inte om de som påstår detta, verkligen varit med om en medieträning eller om det är en vanlig missuppfattning vad det hela skulle gå ut på. Minns att SvDs Maria Ludvigsson skrivit något i stil med: ”God medieträning märks inte” – vilket är något de flesta medietränare eftersträvar under sina övningar.

Det viktigaste med svar är att de ska tillmötesgå journalistens nyhetskriterier: Sant, intressant och relevant. Det är relevansen som kan vara det svåraste att uppnå om frågorna är ledande, elaka eller insinuanta. Vi märker genast när en politiker slingrar sig och undviker att svara. Svaret kan visserligen vara sant och intressant, men innehållet har inget med frågan att göra – dvs ha ett underskott av relevans.

Men det kan finnas andra skäl: Minns ett exempel från i våras där Gustaf Fridolin och Isabella Lövin fick frågan om regeringen redan ett halvår tidigare beslutat om att Vattenfalls brunkol skulle säljas. Detta var givetvis en fråga som Miljöpartiet absolut inte ville svara på. Dessutom ville de inte säga att de inte ville svara. De försökte med olika krumbukter ta sig ur situationen, dock utan framgång.

Om rädslan för journalister. Visst finns en sådan. Vid nästan varje av mina medieträningar brukar någon deltagare vilja tala om hur det skulle kännas att hamna framför Janne Josefssons kamera och mikrofon. Även om risken är mycket liten, är det något som de flesta tänker på och är rädda för. Så visst har journalistkåren med JJ och hans granskare skrämt upp alla som riskerar att intervjuas.

UG har ju som metod att locka in en person i en intervjusituation i ett allmänt ämne, för att sedan klippa till med helt nya och överraskande fakta och frågor. Och vi älskar det! Jag har inget problem alls med själva grävet, det som är fel, korrupt, omdömeslöst, ofta slöseri med skattemedel och maktmissbruk. Det är en sak, där media och UG gör verklig nytta. Men det som stör mig är programmets dramaturgi, där ett intervjuoffer utsätts för överraskande fakta och vi se hur personen börjar fundera över livets mening och undra varför hen ställde upp. Den här delen är ren underhållning. Själva det granskande grävet hade ju varit illa nog och ansvar kunde utkrävas. Visst, inte alls lika spännande (med lika höga tittarsiffror) men mer humant. Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken – där råder fortfarande en medeltida rättsskipning med skampåle.

Så min slutsats är att vi får de svar som media förtjänar. Om det är elaka, ledande och insinuanta frågor kommer vi alltid att få undvikande svar.

Expressens Thomas Mattsson har rätt med ändå fel

Under rubriken: Politiker vill inskränka tryckfriheten, skriver Expressens Thomas Mattsson i sin blogg och fortsätter:

Det är … skrämmande att så många folkvalda politiker vill försvåra för en oberoende journalistik, samtidigt som vi redan har en mycket restriktiv pressetik.

Som stöd för sitt påstående citerar Mattsson en undersökning som TidningsUtgivarna låtit Opinionsinstitutet TNS göra där de frågat kommunstyrelseordföranden och kommunstyrelseledamöter om deras attityder till tryck- och yttrandefrihet med följande resultat:

  • 82 procent av alla kommunpolitiker anser att poliser inte ska ha rätt till meddelarfrihet för att kunna informera media om förundersökningar om brott.
  • 58 procent tycker att det bör införas en lag om skydd för privatlivet mot medierna.
  • 78 procent vill att pass- och körkortsbilder ska fortsätta att omfattas av sekretess, så att medierna inte kommer åt dem.
  • 61 procent menar att skadestånden i tryck- och yttrandefrihetsmål är löjligt låga och därför bör höjas kraftigt.
  • 74 procent anser att det inte vara tillåtet att publicera namn och bild på den som är misstänkt för brott innan dom fallit.
  • Och 54 procent tycker att företag och organisationer som lider skada av mediepubliceringar bör ha rätt till skadestånd av medierna.

Det är självklart att media alltid ska vara på sin vakt mot sådant som kan inskränka yttrande- och tryckfriheten i samhället. Jag delar helt och fullt behovet av en sådan vaksamhet. Men det finns något som ibland klingar lite illa från media. Det är när media avvisar all kritik mot medias sätt att arbeta skulle hota yttrandefriheten och i sin förlängning demokratin.

Låt oss kika lite på Thomas Mattssons förfäranden …

Vad är det för fel i att höja skadeståndsbeloppen? Om en tidning faktiskt tjänar pengar på att felaktigt kränka någon, så måste det finnas skadeståndsbelopp som verkligen svider – så att ansvarig utgivare inte kallt kan räkna hem en vinst genom att betala några tio-1000 för en upplageökning som kanske ger hundra gånger så mycket? På vilket sätt hotas yttrandefriheten av ett högre skadeståndsbelopp? Om det publicerade är sant – varför skulle då det finnas en rädsla för att betala om det skulle vara fel?

Poliser som läcker i skydd av meddelarfriheten. Jag tror inte att det var tanken med yttrandefriheten att media kunde betala tipspengar till poliser – bara för att media ska kunna sälja bättre … Återigen anser jag inte att yttrandefriheten på något sätt hotas för att vi inte skulle få veta att en misstänkt försökt ta livet av sig genom att äta upp sina byxor… (vi minns den förste misstänkte för Anna Lindh-mordet), en uppgift som troligen kom från någon på häktet. Och det hade ju heller inget med yttrandefrihet att göra.

Vilket värde har körkortsbilder, som ofta är pixlade, vilket värde ger det mig ur yttrandefrihetssynpunkt? Eller namn och bild på dömda brottslingar? Vad har det med yttrandefrihet att göra? Snarare är publiceringen den moderna tidens skampåle, som vi inom rättsskipningen slutade med på Medeltiden. (Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken!)

Men Mattsson har helt rätt i att det finns bra avslöjanden där media har en mycket viktig uppgift att fylla i sitt ”renhållningsuppdrag”. Men hur mycket skräp finns det inte i det allmänna nyhetsflödet – som inte har något att göra med den grundlagsskyddade yttrandefriheten? Det kan närmast kallas för underhållning, ett tidsfördriv, som vi helt enkelt tycker är kul att ta del av. Men har det med yttrandefrihet att göra?

Möjligen kan vi kalla det för att media tillmötesgår ett ”allmänintresse” som egentligen handlar om att stilla publikens outtömliga nyfikenhet. Men att detta ska ha ett grundlagsskydd är ingen självklarhet …

Jag ställer mig frågan om varför just denna del av underhållningsbranschen (media) måste ha ett grundlagsskydd? Dessutom tycker jag att media ska ta sig en allvarlig funderare på hur de faktiskt använder sig av sin grundlagsstadgade yttrandefrihet.

Thomas Mattssons blogg ser du här: http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2016/07/politiker-vill-inskranka-tryckfriheten-men-de-har-avslojandena-ar-varda-att-forsvara/

Nice och Turkiet – direktsändningar på tomgång

SVT och Sveriges Radio har fått en hel del kritik för den bristfälliga och uteblivna rapporteringen från terrorattacken i Nice samt för statskuppen i Turkiet. De förutbestämda tablåerna ändrades en del, men det har uppfattats som långsamt och trögt. SVTs morgonmys fortsatte, utan att ha belyst tragedin i Nice. Chefer skyller på varann och ingen kan lämna ett vettigt svar.

Lyssnade på Ekots långa direktsändning där de hade lyft ut allt annat för att rapportera om Nice. Det var en bra markering. Men vad var det man sände? Fanns det verkligen tillräckligt med substans för att motivera en tablåförändring och direktsändning? Nej, det var mest svar på frågan: ”Hur är stämningen?” Svaren var inte av det slaget att det skulle motivera en flera timmar långt program. De experter som kallades in, tvingades av reportrarna att spekulera (vilket de troligen får kritik för senare). Det kändes som hela upplägget gick på tomgång. Var det en direktsändning för direktsändningens skull?

Det hade varit bättre med koncentrerade förlängda nyhetssändningar varje timme med fakta och inget tomprat för att fylla ut tiden. Visst finns det en tjusning med direktsändning, men redigerade inslag är oftast bättre för publiken.

Inför beslut: Skriv en löpsedel!

Inför ett beslut utreder vi och räknar på olika utfall vid varje beslut. Många Exel-tabeller tas in med sammanställning av olika faktorer. Vad vill vi uppnå, vilka medel ska vi använda, vad kommer det att kosta, hur mäter vi resultatet?

Men vad beror det på att företag och organisationer så lätt ändrar fattade beslut – så fort det kommer kritik eller riktas frågor om beslutet? Är det åligt beslutsunderlag eller inget alls? Några aktuella exempel: Ericssons chef har haft ymniga resekostnader med det bolagsägda affärsflyget. Direkt efter att media ställt frågor, svarade Ericsson med att flygverksamheten ska avvecklas och flygbolaget ska säljas.

Svenska kyrkans folk har ägnat sig åt ett ymnigt konfererande och resande till exotiska platser. Men så fort media ställt frågor har verksamheten bantats direkt.

Vad är nu detta? Var det fel från början och har agerandet varit fel hela tiden? Eller har det kommit fram helt nya metoder för affärs- och studieresor, så att effektivitet kan uppnås på nya mer kostnadseffektiva sått?

Det märkliga är att ändringen av dessa verksamheter tidsmässigt sammanfaller med frågor utifrån!

Slutsatsen bör vara: utred och ta beslut och stå för det. Om du inte kan stå för beslutet när det börjar blåsa, var det ingen bra idé.

Komplettera alltid beslutsunderlagets Exel-tabeller med ett löpsedelstest: ”Hur kan en kvällstidning att beskriva vårt beslut?”

http://www.svd.se/efter-svds-fragor-jattarna-lagger-ned-privatjetbolag

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6451216

Vad ska en journalist göra när den intervjuade inte vill svara?

I Ekots Lördagsintervju utfrågas Mikael Damberg av Monica Saarinen (21 maj 2016). Det som slår mig är att ministern helt enkelt inte vill svara på en fråga. Det gäller försäljning/avveckling av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland. Här försöker Damberg tala om allt annat än att svara på frågan.

Damberg vill inte säga: Vi vill sälja, för vi vill inte förlora (skattebetalarnas) pengar. Men det vill han inte säga, utan försöker ändra fokus till utsläppsrätter och Vattenfalls ambitioner att förändra sin inriktning till en miljömässigt mer hållbar energitillverkning. Han lägger också fokus på att det är Riksdagen som bestämt Vattenfalls ägardirektiv.

Saarinen biter sig fast, men lyckas inte få fram ett besked. Hennes fråga borde därför vara: Varför vill du inte svara på min fråga?

http://t.sr.se/1RcVzJ6

Vad ville Kalibers producent uppnå med sitt samtal till Mediernas producent?

I mitt favoritprogram Medierna i P1 får vi veta ett och annat. Medierna är i mitt tycke att av de viktigaste programmen på den svenska mediescenen idag. Mediernas granskning av ”det egna skrået” förekommer ingen annanstans än just här.

I senaste programmet granskades SR Kalibers program om biståndsorganisationen ”Hjärta till hjärta” och deras verksamhet bland romer i Rumänien. Enligt Medierna så for Kaliber med halvsanningar och osanna påståenden. Jag går inte in på det här, lyssna: http://t.sr.se/1NYycZd

Men som en intressant passus i programmet refereras till ett samtal från Kalibers producent till Mediernas producent med en upplysning om att Mediernas granskande reporter har frikyrkliga rötter … och kanske därför inte helt opartisk i sitt rapporterande om ”Hjärta till hjärta”. OK, kanske en viktig information, eller var det så att Kaliber ville stoppa granskningen av det egna programmet? Vad var syftet?

När sådant förekommit på andra håll har det blivit ett väldigt hallå. Nu senast MPs pressis som försökte köpslå med SVT Agenda om att ”steka” ett inslag om Kaplan i utbyte mot något annat. Dvs att påverka redaktionen att ändra inriktning/stoppa sin nyhet.

Nu när samma sak händer inom samma public service-koncern, tycks ingen uppröra sig. Vore kul om Medierna gräver vidare i denna fråga. Vad ville Kalibers producent uppnå med sitt samtal?

(Nästan) synd om Åsa Romson och medias ofelbarhet

Rent mänskligt tycker jag synd om Åsa Romson just nu. Vad hon än gör, så anses det vara fel. En person med politisk position ska tåla sådant, sägs det. Men måste man det?

Kungen likaså, som i en intervju säger att han tycker att det är jobbigt att bli förlöjligad i media. Svensk Damtidnings redaktör säger: det ska man tåla som kung. Måste han det?

När sedan Romson har fräckheten att ifrågasätta uppgifter i media (se länk nedan), uppfattas det som kritik av media. Hon bryter emot givna order eftersom Fridolins ord är: – ”Vi ska aldrig skylla på media, nej. Det är inte ett partis uppgift att recensera media. Medias uppgift är att ställa frågor till politiker, och ett partis eller en politikers uppgift är att svara på det frågorna. Den principen måste vara tydlig” sa Fridolin.

Skulle alltså media vara ”ofelbara” likt den katolska kyrkan? Det känns lite märkligt att media och journalisterna skulle stå helt vid sidan av samhället, utan att precis som alla andra ifrågasättas och ställas till svars. Politiker är i alla fall folkvalda. Vilka demokratiska processer har lett fram till de journalister i media som tar på sig ofelbarhetens prästskrud? http://www.expressen.se/nyheter/romson-ifragasatte-medier-pa-twitter/

”Stek storyn om Kaplan…”

I ett öppet brev till Miljöpartiets medlemmar och sympatisörer skriver språkrören Romson och Fridolin bland annat följande:

”Alltför många miljöpartister har de senaste dagarna uttryckt kritik mot de pågående granskningarna av partiets företrädare och ifrågasatt ”orättfärdiga” frågor. …Vi ska aldrig köpslå med medier för att försöka påverka vad de väljer att granska.”

Kan det vara så att just ett sådan köpslående/beteende varit vanligt i MPs relation till media? Och att detta nu för första gången blivit öppet och känt – för att en journalist (Anders Holmberg på SVT) inte spelade med.

Trots att MP genomgått ganska många mediala kriser (båtfärg, Bromma-flygningar…) under sin regeringstid verkar relationerna med media fortfarande ligga på amatörmässig nivå. Kanske för att partiet helt enkelt inte behövt ha någon professionalitet i utövandet. Man har helt enkelt hela tiden omgetts av en välvilligt inställd mediekår. Journalisternas sympatier till MP ju skiljer sig dramatiskt från folkets (enligt Kent Asps undersökning där allmänhetens sympatier för MP ligger på 12%, medan journalisters sympatier ligger på 41% och över 50% för journalister inom SR/SVT).

Nu för första gången, tvingas alltså, partiledningen ta till hårdare ord om vilka värderingar och policys som ska gälla.

Hela brevet http://www.mp.se/just-nu/oppet-brev-till-medlemmar-och-sympatisorer

Sveriges Radio bestämmer vem som ska uttala sig, men sätter inte munkavle på sin personal… ehh?

På ett personalmöte gav chefen följande information: ”Ingen medarbetare får ha kontakt med press, inklusive SR, utan all presskontakt hänvisas till XX.” Detta tolkades av personalen som ett förbud mot att prata med journalister. Bakgrunden var att en medarbetare medverkade i ett nyhetsinslag som handlade om överbelastningsattacken mot media för ett tag sedan.

Chefen säger att det inte handlar om munkavle utan att de vid varje tillfälle bestämmer vem som ska vara talesperson. Tja; ”jag bestämmer att jag ska tala med pressen, inte du.” Jag skulle nog kalla det för munkavle för alla andra, än den som blivit utsedd.

Dessutom är det ett bra tips för dem som möter en journalist från Sveriges Radio att säga just detta: ”Jag har ingen munkavle, men den som är utsedd att svara på frågor är XX”

http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/04/06/anstallda-pa-sr-tystas/

Hasse Svens, varför så oärligt om Estland?

I ett reportage i SVT Rapport och Aktuellt tog du upp migrationsfrågan i Estland. Vi fick se hur esterna börjat bygga ett taggtrådsstängsel och du visade ett demonstrationståg med estniska flaggor som var riktat mot invandring.

Hur är det med denna nyhet? Inget var fel, men sammanhanget och slutsatserna var direkt fel.

Det är sant att flyktingströmmen via Ryssland till Estland har ökat i takt med att Finland och Norge stängt sina gränser. Men det viktigaste skälet till att stängslet byggs, är för att säkra Schengens yttre gräns och för att avtalet kräver att Estland ska ha en bevakad gräns. Varför skulle det vara fel att följa Schengens regler?

Sant är också att demonstrationen ägde rum för en månad sedan som en protest mot regeringen. Men den genomfördes partiet EKRE, som har 6 av parlamentets 101 platser. Partiets åsikter ligger nära det svenska SD med främlingsfientlighet och motstånd mot samkönades rättigheter och mot EU. På vilket sätt skulle detta obskyra parti vara representativt för Estland?

Att nu dessa två komponenter binds ihop, framstår bilden av ett nationalistiskt främlingsfientligt land som låser ute folk utifrån genom ett inhumant taggtrådsstängsel!

Ett likande reportage hade kunnat göras om Sverige, som genom ID-kontroller och hårdare gränsbevakning håller migrationen nere. Klipp ihop detta med främlingsfientliga SD-demonstrationer och bilden är klar. Men är det sant och relevant? Vill säga att det är oärligt.

Jag vet att man aldrig bör bråka med en journalist, eftersom de ändå alltid får sista ordet. Men den här gången kunde jag inte låta bli.

http://www.svtplay.se/klipp/7456895/sju-kvotflyktingar-till-estland-som-forstarker-gransen