Skicka Sjöstedt till Kuba!

Vad händer när SVT Nyheter sätter följande rubrik: ”Anna Kinberg Batra: Skicka iväg Jonas Sjöstedt till Kuba!”

För egen del uppfattar jag tonen som hotfull om att JS bör deporteras och utvisas till en diktatur. Hur påverkas SVTs trovärdighet av detta när jag sedan läser artikeln? Bilden blir ju en helt annan: det är ju ett lite lekfullt inslag i ”Opinion Live”, där partiledarna ska skicka varandra på en semesterresa…

Här ligger, enligt min mening, rubriken långt bort från det som faktiskt hände och vad som egentligen sades.

Lurad varje gång jag upptäcker att medias rubriker lovar mer än artikeln kan leverera. SVTs trovärdighet sjunker.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/anna-kinberg-batra-skicka-jonas-sjostedt-till-kuba?cmpid=del:tw:20170710:anna-kinberg-batra-skicka-jonas-sjostedt-till-kuba:nyh:lp

Stor händelse – men vem behöver lååånga direktsändningar?

När något stort händer, som på Drottninggatan, har vi vant oss vid direktsändningar i alla kanaler. Förutom SVT och TV4 har även tidningarna ständigt pågående tv-sändningar. Visst får vi veta saker direkt, men för det mesta går sändningarna på tomgång.

De flesta inslagen bygger på frågan ”hur känns det” och rykten/spekulationer – men mycket lite fakta. Vad tusan ska en person svara på hur det känns när men precis sett blod och död? I det läget önskar jag att personen lite ouppfostrat svarar: ”Var tror du, var är det för djävla fråga?” Dessutom såg vi hur journalister jagar personer som sagt att de verkligen inte vill vara med på tv. Men här jagas det stora journalistpriset!

Det verkar ligga en ära i att ha låååånga direktsändningar. Men frågan är om det är det bästa vi i publiken vill ha. Vore det inte bättre att ha täta koncentrerade nyhetssändningar? Jag vill ha bra redigerade med eftertanke – istället för att koka soppa på en spik, sprida sådant som helt enkelt inte var sant, rena rykten.

Journalister ”På spåret” underhåller

Alla fyra finalister i ”På spåret” var journalister. Kanske kan även programledarna kalla sig för journalister … Gillar själv programmet, men urvalet av deltagare ger ju en tankeställare. Journalister ägnar sig allt mer åt underhållning och allt mindre till att vara ”demokratins stöttepelare” genom att upplysa, ifrågasätta, spegla viktiga händelser i vår omvärld – så att vi som medborgare kan fullgöra vårt uppdrag vid valurnorna vart fjärde år.

En annan reflektion runt Resuméartikeln (se endan), när en av deltagarna säger: ” Det är alltid så hemskt att se sig själv”. Under mina medieträningar brukar deltagare säga samma sak, brukar svara dem med ett leende: ”Du ser dig själv relativt sällan. Tänk på vilken plåga du utsätter din omgivning för som hela tiden tvingas se dig!” Frågar mig hur den uppväxande iPhone-generationen kommer att förhålla sig till sin egen bild…

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/03/03/journalisttatt-i-pa-sparet-finalen/

Kritik, men inget åtal. Olämpligt, men inte brottsligt

Visst minns vi alla ”Vi har fått en helikopter anpassat för svenskt klimat, som ofta är rent arktiskt…” upprepat ett flertal gånger i samband med att Uppdrag Granskning synade Sjöfartsverkets upphandling av helikoptrar. Visst verkade det skumt att det italienska bolaget skulle leverera flygetygen. Många märkligheter radades upp av de grävande journalisterna. Skuldfrågan kändes självklar för oss i publiken. Vi hade ju inget annat att gå på. Men märkligt nog har förundersökningen nu lagts ned om misstänkta oegentligheter runt Sjöfartsverkets upphandling av räddningshelikoptrarna!

Det intressanta med tidningen ”Journalistens” rubriksättning är: ”Allvarlig JO-kritik mot Sjöfartsverket” och ingressen inleds med: Justitieombudsmannen riktar nu allvarlig kritik mot Näringsdepartementet och Sjöfartsverket för att man mörkat allmänna handlingar…”

Ja, jo. Visst har verket agerat fel, men inte så mycket att det är brottsligt. Just den lilla faktabiten hade varit värd att lyfta upp till rubrik och ingress. För publikens skull.

http://www.journalisten.se/nyheter/allvarlig-jo-kritik-mot-sjofartsverket

Minskar tv-publiken eller ökar licensskolket?

Radiotjänst meddelar att det är 20 000 färre som betalar tv-licens. Detta förklaras med att tv-innehavet i hushållen minskar. Samtidigt meddelar andra källor att vi tittar allt mer på skärmar. Har antalet licensskolkare ökat eller är public service-utbudet allt mindre relevant? Frågan är om inte Radiotjänsts betalningsmodell blivit allt mindre relevant.

Om någon skulle komma på tanken att idag starta public service radio och TV, hur skulle då betalningen och finansieringen gå till? Är det någon som tror att man skulle skapa ett inkassobolag och lägga det i Kiruna och ha spanare ute för att pejla in dem som ”skolkar” från avgiften? Nej, de skulle givetvis göra det till en betalkanal, precis liknande dem som vi redan har. Betala och titta. Om du inte betalar så kan du inte ta del av utbudet.

Problemet skulle då vara att alla inte skulle betala och därmed ligga utanför mottagarnas skara och därmed inte kunna ta del av public service-utbudet.

Men dagens konstruktion – en obligatorisk mottagarlicens och inte en skatt. Men där alla förväntas och förutsätts betala denna licens. Det är troligen en kvarleva från en tid då det inte fanns tekniska möjligheter att ha ett betal-tv-system.

Hur skulle det då se ut om SVT/SR/UR skulle finansieras av ett betalsystem? Troligen ett rättvisare system och framförallt en större medvetenhet inom SVT/SR/UR vad det innebär att vara i folkets tjänst med ett relevant utbud. Slutsatsen är att skrota licensen och införa ett modernt betalsystem.

Anna Kinberg Batra, Peter Rawet och Sean Spicer

Anna Kinberg Batra

”Det är svårt att känna entusiasm för en politisk ledare som konsekvent låter bli att svara på frågor från journalister. När Anna Kinberg Batra ställs inför besvärliga frågor, är det snarare regel än undantag att hon att pratar runt med svårbegripliga fraser i stället för att ge ett rakt svar”. Detta skriver Gabriel Romanus i en debattare i Expressen: http://www.expressen.se/debatt/lat-en-liberal-leda-alliansen-i-stallet/

Moderatledaren Anna Kinberg Batras svarsteknik lämnar mycket övrigt att önska. Även om hon till slut kommer fram till ett relevant intervjusvar – irrar hon först runt i retoriken vilket gör att lyssnaren ändå får intrycket att hon flyr frågan. I Agenda (22/1) blev faktiskt Camilla Kvarfort till slut förbannad på AKB: ”Varför vill du inte svara på frågan?!”

Men det är klart, det är ju svårt att svara enkelt på sådana här frågor:

– Är det inte längre viktigt att isolera SD, pga deras människosyn?http://www.svtplay.se/video/11935042/agenda/agenda-22-jan-21-15?start=auto

 

Peter Rawet

Det är inte bara svårt att svara på intervjufrågor – minst lika svårt är det att ställa frågorna. Det visade SVT:s Peter Rawet i samband med Trumps ”inauguration” där han ställde de mest märkliga frågorna som var så långt man kunde komma från SVTs ledord: ”opartiskhet och saklighet”. Även om jag inte gillar Trump – så känns frågorna fel… Och engelskan ska vi inte tala om. Skicka mannen på intervjukurs och varför inte en nybörjarkurs i engelska

https://www.youtube.com/watch?v=267O8jmwtsU

 

Sean Spicer och Vita Husets ”alternativa fakta”

Visst kan hånet mot Vita husets uttalande vara befogat. Just att ordet ”fakta” nu fått en relativ betydelse är ju något nytt. Annars har vi ju hört uttryck som ”min utgångspunkt är…” eller ”min syn på saken är…” – vilket ju kan vara helt legitimt och beror ju på vilken roll man har, tex synen på rikets budget och skattenivåer – vilket ju beror på vilken ideologi man företräder. Får mig att tänka på Jack Nicholsons rollfigur säger i filmen ”Galen i Kärlek”: ”Jag har aldrig ljugit för dig. Det har alltid varit en version av sanningen”. Men om det handlar om antal personer som deltagit på ett evenemang är det ju lite svårt att se det som ”alternativa fakta”.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/vita-huset-om-publiken-vi-gav-alternativa-fakta/

Visst ska man säga ifrån mot pressens korkade, insinuanta och elaka frågor. Men att vara tuff mot media är inte samma sak som att vara fientlig, något som Vita husets pressisar tycks anse. Vi får väl se om uppförandet kommer att smitta av sig till hur svenska politiker hanterar pressen. Alltför kamratliga relationer är inte bra – men heller inte rent fientliga. Vi får väl se hur lång presschefen Sean Spicers period blir. Period.

https://www.youtube.com/watch?v=r2ewy0uNmgQ

 

Ny trend: Hellre avböja medverkan än att diskutera jobbiga frågor

Regeringen vill inte låta BRÅ ta fram ny statistik över brottslighet och ursprung. När Agenda i SVT ville ha en debatt i frågan, avböjde S, MP och V att diskutera med SD.

Saken är den att den senaste officiella rapporten som undersökt hur stor andel av antalet brottsmisstänkta som är utlandsfödda är 12 år gammal.

I stället för politiker var det Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, som fick ta debatten med SD. Han ansåg inte att en ny undersökning skulle ge någon ny information, vilket ju är sensationellt ställningstagande från en vetenskapsman!

Här blev det istället öppet mål för SD, som lätt vann denna debatt.

I samma Agenda togs ett annat fenomen upp, nämligen att politiker helt enkelt vägrar att ställa upp i media. Just detta hände med BRÅ-inslaget där ingen ansvarig politiker ville ställa upp mot Mattias Karlsson från SD.

När Expressen ville höra kommentar från S och MP till sitt uteblivande, uteblev även detta svar …

Hur har MP, S och V (och de andra partierna, för den delen) tänkt sig hantera SD – genom att tiga ihjäl dem, eller?

Läste Lars Lindströms (Expressen) tweet: Tragikomiskt att SD inte kunde ställa upp i Agenda med sin rättsexpert Kent Ekeroth då han är delgiven misstanke om brott.

Aktuella länkar:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/darfor-gor-agenda-inslaget-om-invandrare-och-brottslighet

http://www.expressen.se/nyheter/s-mp-och-v-vagrade-att-debattera-med-sd/

http://www.svt.se/agenda/invandrare-och-brottslighet-behovs-ny-statistik

Alltid polisens fel!

Bilbränder i Malmö. Polis intervjuas (SVT Rapport 19/9-16. Se 9:05 in i programmet). Reportern tycks vilja få fram att det är polisen som provocerat fram bränderna genom att de gripit kända kriminella.

”Så det är en konflikt mellan dem och polisen?”

”Nej vi ingriper och gör vårt jobb och det stör givetvis dem…”

Reportern vill ändå få fram att bränderna är en markering mot polisen. Men polisen säger att det ändå är den enskilde bilägaren som drabbas. Reportern håller sig kvar och undrar om polisen verkligen gjort allt för att hindra denna motreaktion och bilbränderna, eftersom polisen förutsett vad som skulle hända. Att bilar för 100-tusentals kronor förstörts (troligen familjens dyraste tillgång) är en ointressant för reportern. Det tycks vara viktigare att sätta dit polisen och inte bilbrännarna!

http://www.svtplay.se/video/10241573/rapport/rapport-19-sep-19-30?info=visa

Journalisterna måste ställa de rätta frågorna

Det är helt rätt att vi är trötta på slingriga politiker som inte vill svara på medias frågor. Wilhem Behrman tar upp problemet i en debattare i (Expressen 30/8) http://www.expressen.se/debatt/politiker-maste-borja-svara-pa-fragorna/

Men är verkligen frågorna möjliga att besvara? Frågeställningen som aktualiserat detta är när Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Anna Kinberg Batra i Agenda nyligen, av följande art: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna?” AKB svarade ungefär: ”Det är inte aktuellt.” Vilket då tolkats som undvikande och att ett sådant samarbete kan vara möjligt, om det blir ”aktuellt”.

Men hur kunde ett rimligt svar varit på en sådan fråga? Hur hade Hedenmo själv besvarat följande fråga: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta eller jobba för en annan arbetsgivare?” Troligen hade svaret blivit: ”Det är inte aktuellt!”

Visst hade AKB kunnat säga: ”Jag kommer aldrig att samarbeta eller göra mig beroende av SD”. Då hade hon visserligen sluppit frågeställningen ett tag, men det hade också satt sin egen position som partiledare i pant.

Det är dock lite sorgligt att det undvikande beteendet skylls på resultatet av medieträning. Jag vet inte om de som påstår detta, verkligen varit med om en medieträning eller om det är en vanlig missuppfattning vad det hela skulle gå ut på. Minns att SvDs Maria Ludvigsson skrivit något i stil med: ”God medieträning märks inte” – vilket är något de flesta medietränare eftersträvar under sina övningar.

Det viktigaste med svar är att de ska tillmötesgå journalistens nyhetskriterier: Sant, intressant och relevant. Det är relevansen som kan vara det svåraste att uppnå om frågorna är ledande, elaka eller insinuanta. Vi märker genast när en politiker slingrar sig och undviker att svara. Svaret kan visserligen vara sant och intressant, men innehållet har inget med frågan att göra – dvs ha ett underskott av relevans.

Men det kan finnas andra skäl: Minns ett exempel från i våras där Gustaf Fridolin och Isabella Lövin fick frågan om regeringen redan ett halvår tidigare beslutat om att Vattenfalls brunkol skulle säljas. Detta var givetvis en fråga som Miljöpartiet absolut inte ville svara på. Dessutom ville de inte säga att de inte ville svara. De försökte med olika krumbukter ta sig ur situationen, dock utan framgång.

Om rädslan för journalister. Visst finns en sådan. Vid nästan varje av mina medieträningar brukar någon deltagare vilja tala om hur det skulle kännas att hamna framför Janne Josefssons kamera och mikrofon. Även om risken är mycket liten, är det något som de flesta tänker på och är rädda för. Så visst har journalistkåren med JJ och hans granskare skrämt upp alla som riskerar att intervjuas.

UG har ju som metod att locka in en person i en intervjusituation i ett allmänt ämne, för att sedan klippa till med helt nya och överraskande fakta och frågor. Och vi älskar det! Jag har inget problem alls med själva grävet, det som är fel, korrupt, omdömeslöst, ofta slöseri med skattemedel och maktmissbruk. Det är en sak, där media och UG gör verklig nytta. Men det som stör mig är programmets dramaturgi, där ett intervjuoffer utsätts för överraskande fakta och vi se hur personen börjar fundera över livets mening och undra varför hen ställde upp. Den här delen är ren underhållning. Själva det granskande grävet hade ju varit illa nog och ansvar kunde utkrävas. Visst, inte alls lika spännande (med lika höga tittarsiffror) men mer humant. Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken – där råder fortfarande en medeltida rättsskipning med skampåle.

Så min slutsats är att vi får de svar som media förtjänar. Om det är elaka, ledande och insinuanta frågor kommer vi alltid att få undvikande svar.

Nice och Turkiet – direktsändningar på tomgång

SVT och Sveriges Radio har fått en hel del kritik för den bristfälliga och uteblivna rapporteringen från terrorattacken i Nice samt för statskuppen i Turkiet. De förutbestämda tablåerna ändrades en del, men det har uppfattats som långsamt och trögt. SVTs morgonmys fortsatte, utan att ha belyst tragedin i Nice. Chefer skyller på varann och ingen kan lämna ett vettigt svar.

Lyssnade på Ekots långa direktsändning där de hade lyft ut allt annat för att rapportera om Nice. Det var en bra markering. Men vad var det man sände? Fanns det verkligen tillräckligt med substans för att motivera en tablåförändring och direktsändning? Nej, det var mest svar på frågan: ”Hur är stämningen?” Svaren var inte av det slaget att det skulle motivera en flera timmar långt program. De experter som kallades in, tvingades av reportrarna att spekulera (vilket de troligen får kritik för senare). Det kändes som hela upplägget gick på tomgång. Var det en direktsändning för direktsändningens skull?

Det hade varit bättre med koncentrerade förlängda nyhetssändningar varje timme med fakta och inget tomprat för att fylla ut tiden. Visst finns det en tjusning med direktsändning, men redigerade inslag är oftast bättre för publiken.