Kategori: Medielogik

Nyhetsbrev från din medietränare

Mitt nyhetsbrev går till dem som jag medietränat eller bara visat intresse. Meddela mig om du vill sätta upp dig på listan eller om du vill sprida brevet i ditt nätverk

Det var ett märkligt år, 2015, där det blivit allt lägre i tak i den offentliga debatten. Hellre konflikt än konsensus – tycks vara ledstjärnan för året. Dessutom såg vi två motsatta trender samtidigt: stort stöd för en gränslös yttrandefrihet (Charlie Hebdo) till att se universitetsstuderande kräva ”triggervarningar” och censur för obehagligt kränkande innehåll i läroböckerna! Inom politiken har det ju svängt rejält från att inte ha murar till ha dem … 

Att svara rakt på sak

Lyssnade på en estnisk radiostation där en polis intervjuades inför nyårshelgen. Det handlade om försiktighet med fyrverkerier och nykterhet i trafiken. På frågan om vad polisen önskade sig inför nyåret var svaret: ”Att folk slipper besöka sina släktingar på sjukhusets akutavdelning och slipper gå på deras begravningar.” Inget tjafs, bara rakt på sak.

Makthavarintervjuer

Årets första ”Medierna” handlade om medietränade makthavare och ansvarsutkrävande intervjuer samt om spelet bakom kulisserna på bägge sidor. Björn Häger berättade om Lars Orups fråga till Tage Erlander om vad ett nygift par skulle göra för att få en bostad. Erlander rekommenderade dema att ställa sig i bostadskö (då väntetiden var 10 år i Stockholm). https://www.youtube.com/watch?v=ZaWD6OhVIVI

Erlanders svar sägs ha lett till (S) nederlag i kommunalvalet 1966. Det var en tid då journalisterna tog över, blev hjältar och politikerna blev skurkar. Det gällde inte att få svar på frågor, utan sätta dit dem och där konfrontation fick ett egenvärde.

Monica Saarinen, som leder Ekots Lördagsintervju, konstaterar att journalisterna kanske är medskyldiga till att de intervjuade är nervösa och inte vill svara på frågorna. Hennes dröm är: ”Jag bjuder in, ställer frågor och de svarar på frågorna, det vore väl fantastiskt.” Mona Sahlin noterar: ”Idag möter man färre journalister som verkligen kan politik, så just nu är det en oerhört farlig tendens i politik och journalistik att det är menlöshet och ytlighet som belönas, på båda sidor om maktsfären.” SVTs Mats Knutson berättar om hur de förbereder sig för de stora partiledarintervjuerna: ”Vi kör rollspel och en person som spelar politikern ifråga och så går vi igenom hela sändningen och så svarar personen som vi tror att politikern kommer att svara…” Så det handlar alltså om en ”kapprustning”, där medieträningen är den intervjuades sätt att förbättra sina odds (Välkommen!). Länken till Medierna:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=6331834

Kontroll över intervjun

Det engelska hovet kräver att medieföretag ingår ett 15 sidigt avtal innan en intervju görs med prins Charles. Alla frågor ska godkännas i förväg, inga spontana följdfrågor får ställas, redigering och slutklippning ska godkännas. Hela programmet kan stoppas av prinsens folk. Är det så klokt att försöka kontrollera media på detta ”nordkoreanska” sätt? Vore det inte bättre att försöka kontrollera det enda som man kan kontrollera: det egna agerandet och ha kontroll över budskapet och alla de ord som passerar ens läppar? Lite träning kanske?

http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/prince-charles-the-15-page-contract-that-reveals-how-the-prince-of-wales-tries-to-control-the-media-a6756541.html

Handgriplig presskontakt

Den engelske prinsen Charles har inte bara livvakter utan också en pressekreterare som handgripligt skyddar prinsen från obehagliga frågor. Här ett exempel på hur Kristina Kyriacou, också kallad för ”The Colonel”, tar hand om en reporters mikrofon.

https://www.youtube.com/watch?v=L-x9MxWOPqU#action=share

SIFO mäter tyckande, inte vetande

SIFO ville mäta och bedöma svenska myndigheter och ställde frågor om: övergripande värdering, personligt intryck, förtroende, kvalitet i myndighetsutövning eller tjänster samt framgång.

I topp ligger Lantmäteriet, Patentverket, Skatteverket, Konsumentverket och Naturvårdsverket. I botten ligger Skolverket, Försäkringskassan, Migrationsverket och Arbetsförmedlingen.

Vad har en sådan listning för värde? Hur många av de 6000 tillfrågade hade egen erfarenhet av dessa myndigheter, om hur många hade man snackat om runt fikabordet, hur många hade format sin uppfattning av det som media förmedlat? Är det verkligt vetande/kunskap SIFO mäter eller är det tyckandet som listats? Hur ska jag kunna bedöma Patentverkets kvalitet i myndighetsutövningen – om jag aldrig haft kontakt med dem? Om SIFO istället frågat Patentverkets kunder – då hade vi ju fått en riktigare bedömning.

Det vi kallar för ”medierad erfarenhet” – d.v.s. vi har inga egna upplevelser eller erfarenheter – men vi har läst om det i tidningen och kollat på Uppdrag Granskning – då vet vi. Då har vi fått medierad erfarenhet.

Undersökningen hade troligen fått samma resultat om Sifo hade kört en analys av hur myndigheterna framställs i media: positivt, neutralt eller negativt.

http://www.svd.se/myndigheterna-vi-har-mest-och-minst-fortroende-for/om/almedalsveckan-2015

 

Romson förstår inte medielogiken

Färgen som paret Romsons båt är bottenmålad med är säkert bra för sitt ändamål: att hålla växter borta. Men det innebär ju att om växter ogillar färgen, innehåller det något som är olämpligt för växternas överlevnad. Ofta är det någon form av gift. Att som en av Miljöpartiets främsta företrädare i det läget försöka rättfärdiga sitt val av båtfärg med ett slags juridiskt kryphålsresonemang, känns lite märkligt. Som om växterna skulle bry sig om en paragraf? Mår de illa, så mår de illa. När sedan media (och politiska motståndare) får tag på denna historia, är det ju inte lagparagrafer och juridiska finesser som gäller, utan en helt annan måttstock: den etiskt/moraliska. Lagligt/olagligt, gäller inte här. Frågan som ställs är: Är det lämpligt eller olämpligt: vad är lämpligt för en grön partiledare att göra?

Det räcker alltså inte att det vid ett visst tillfälle juridiskt kanske var tillåtet med att använda giftig båtfärg – det var olämpligt redan då. http://www.svd.se/expert-romson-hakar-upp-sig-pa-fel-sak

Och hur röstar du själv, Saarinen?

Ibland ställer journalister frågor som: Vad tjänar du? Vad röstar du på? Alltså sådana frågor som de flesta av oss betraktar som högst privata. Inkomsten kan ju vara intressant i förhållande till ett företags (dåliga?) lönsamhet. Men att fråga vad man röstar på är ju att gå ganska långt in i den valhemlighet som är stadgad i grundlagen.

I Ekots Lördagsintervju (23/5) frågade Monica Saarinen vad Günter Mårder (ny VD för Företagarna) röstar på. Han svarade på detta. Men här hade det ju varit intressant för oss i radiopubliken att veta vad Saarinen själv röstar på, som en konsumentupplysning. Men det fick vi inte veta.

Däremot har det ju forskats en del i ämnet och där professor Kent Asp redovisat skillnaden mellan allmänhetens och journalisternas politiska sympatier. Inom Sveriges Radio och SVT röstar över 80 % på de röd-gröna partierna, medan allmänheten lägger 45 % av sina röster på de röd-gröna. Det får vi väl anta gäller även för Saarinen, så länge vi inte fått höra något annat.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/546680?programid=3071

http://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

Media har bytt riktning på sina sparkar

En SD-politiker har uttalat sig rasistiskt på Facebook till sina vänner. Sundsvalls tidning har fått tag på inlägget och ringer upp politikern för ett samtal och intervju som spelas in. Kritiska frågor ställs och politikern böjar förstå att det hela kommer att publiceras och politikern blir alltmer aggressiv. Men det finns en tragik i detta – där en medie-elit trycker till nedåt mot ”vanligt” folk som inte förstår intervjusituationen och de spelregler som gäller i media. Det är alltså en ganska ovanligt att media sparkar ”neråt”. I vanliga fall är det ju ”sparkar uppåt” mot makthavare. Vi i publiken gillar ju annars modellen ”lille Davids kamp mot jätten Goliat”. Visserligen sitter politikern som ersättare i kommunfullmäktige och är definitionsmässigt makthavare. Men jag tror att varken hon själv eller hennes väljare uppfattar saken så. SD drivs ju av en misstro mot överheten, politisk elit och de är systemkritiska. Frågan är vad SD-politikerns väljare tycker – får de ökad eller minskad sympati för sin politiker? Jag tror att den ökar. SD är ju det är ju det enda paritet som under lång tid och konsekvent har fått ökat stöd i opinionen. Ju mer pisk de fått, desto mer har opinionsstödet ökat. SD måste bekämpas, men strategin bör förändras.

http://www.st.nu/halsingland/bollnas/politiker-hotar-reporter-1

Varför sommarstänger radio och TV?

Sommarlov även för utexaminerade? Alltför många intressanta program i radio och TV säger nu tack och adjö inför sommaren, stänger butiken för att återkomma först i höst. Känns lite som lunchrestaurangen som har stängt för lunch!

Menar verkligen SVT Debatt, Ekots Lördagsintervju med flera att det inte finns något att debattera eller intervjua under sommaren? Att just de fast knutna journalisterna vill ha en välbehövlig semester kan jag förstå, men finns det verkligen inga vikarier?

En osann källa blir inte sannare bara för att den citeras korrekt

Dagens Nyheter hade den 7 juni ett ambitiöst reportage från en resa genom Estland, Lettland och Litauen. http://fokus.dn.se/balterna-hukar-under-hotfull-skugga-fran-ost/ Artikeln var skriven av Michael Winiarski. Det är möjligt att han blivit förd bakom ljuset eller själv fallit offer för myter och klichéer. Även om en reporter återger ett citat korrekt, men om den intervjuade har fel, ljuger eller far med osanning – så blir ju inte det publicerade mer rätt – det är fortfarande fel. Det är därför en reporter inte får nöja sig med det sagda, utan måste kolla sanningshalten.

Det föranledde mig att skriva följande mail till Michael Winiarski:

Hej Michael,

Det var intressant att läsa din långa artikel om resan i Baltikum.

Det finns dock några uppgifter där du har litat för mycket på dina källor.

Till exempel: ”Att ryskan inte får användas i kontakter med myndigheter.” All information till medborgarna finns på ryska (och engelska, kolla hemsidan narva.ee) och de flesta tjänstemän i offentlig förvaltning är rysktalande, i synnerhet i östra Estland.

”Utbildning på modersmålet … förvägras ryssarna idag” – överallt i områden där de rysktalande bor, finns det ryskspråkiga skolor. Där var tidigare ryska det enda undervisningsspråket. Nu försöker man introducera vissa gymnasieämnen även på estniska, vilket skulle förbättra elevernas möjligheter för att skaffa sig jobb.

Du nämner också medborgarskapet. Alla som bott i Estland i fem år, kan ansöka om medborgarskap. Kraven är ganska rimliga: lite kunskap i estniska, samhällskunskap och om det estniska styrelseskicket.

Dessa krav gäller inte de för barn som är födda efter Estlands självständighet 1991. Alla som är stadigvarande bosatta i Estland har samma rättigheter, oavsett medborgarskap, förutom deltagande i val till Parlamentet. Därför har det estniska medborgarskapet inte haft någon större betydelse för tex ryssarna. En person med ryskt pass kan röra sig i Europa och i Ryssland utan visum. De ryssar som har Estniskt pass måste däremot ha visum för att besöka Ryssland.

När det handlar om integrationen kan problemet faktiskt vara det omvända: Det går alldeles utmärkt att bo, studera och arbeta i Estland, utan att kunna ett enda ord estniska. Därför har varken Natalja eller Jevgeni något egentligt motiv att lära sig estniska eller försöka ta reda på vad som händer i Estland, eftersom de istället tittar på ”Putins-TV”.

Löfvens krafttag sensationellt

Nyhetsvärdering är en svår sport, allt ska vägas mot varann. En dags stora nyhet skulle vara en liten notis när det dyker upp något annat. Hörde talas om ett gifttåg som spårade ut och hamnade i en villaträdgård där familjen och de närboende var i omedelbar livsfara. Inte ett ord om detta i media, för samtidigt sjönk en färja med 1000 passagerare på Östersjön. Eller direkt efter attacken mot tvillingtornen 11 september – försökte engelske premiärministerns pressis att släppa impopulära beslut i skuggan av händelserna i New York för att få så lite uppmärksamhet som möjligt.

Men att statsminister Stefan Löfvens uttalande om att det nu ska tas krafttag skolelevernas mobiler, för att dessa stör undervisningen. Alltså: är detta verkligen en fråga för en statsminister?

Men det viktigaste: Är detta verkligen den största nyheten för dagen? Sveriges Radios Ekot, TV4, SvD och SVTs nyheter väljer att lägga denna nyhet först och högst.

Har det verkligen inte hänt något som är viktigare?

Eller är det sensationellt att statsministern äntligen har något konkret att komma med? Det var det som var nyheten!

http://www.svd.se/lofven-vill-ta-mobiler-fran-elever/om/sverige

Att välja en drabbad är också att välja vinkel

Den lille drabbade är något vi alla sympatiserar med, det är en bra story. Men här har media ett val: vem är drabbad, vilka är det mest synd om? Genom att välja drabbad kan också vinkel väljas och den utvalde drabbade kan stärka den valda ståndpunkten.

Ett aktuellt exempel:

SR/P1 hade ett inslag om att nya bullerregler i bostäder kan leda till att människor får högt blodtryck, hjärtinfarkt och fetma, enligt en hälsoforskare. Bostadsbristen måste bekämpas med ett ökat byggande, därför kommer högre bullernivåer att tillåtas i nybyggen. Men det kan leda till stress och ohälsa hos de boende. Här har alltså P1 valt den drabbade familjen som bor invid en tätt trafikerad gata, där de inte kan sova med öppet fönster, inte ens på sommaren. Alltså, stoppa dessa byggen…

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6179250

DN: s ledarskribent Carl Johan von Seth, valde ett annat perspektiv och en annan drabbad: ”Sätt en blodtrycksmätare på de unga i storstäderna som flackar runt på korta andrahandskontrakt och som frenetiskt jagar efter en plats att bo. En misstanke jag har är att det inte kommer visa sig vara en stressfri livsstil.”

http://www.dn.se/arkiv/ledare/mat-blodtrycket-pa-de-bostadslosa

Alltså: vem är det mest synd om: den boende i buller eller den som ingen bostad har?

En sak i taget i media – aldrig två

Vi män sägs inte klara av att göra två saker på en gång, som att tugga tuggummi och gå i trappor. Samma sak är det med media.

Just nu ser vi i media att det slängs för mycket mat. Tidigare har vi talat om fusk med datummärkning och vikten av bäst-före-datum.

Vid andra tillfällen har vi konstaterat att maten är för dyr i Sverige. Vid nästa tidpunkt slås vi av att maten har för dålig kvalitet.

När Rikspolischefen i Ekots lördagsintervju utfrågas om polisen har tillräcklig koll på buset … medan vi tidigare upprörts över polisens kränkande koll genom att ha för omfattande register.

Media orkar bara diskutera den ena sidan av saken, aldrig de två sidorna samtidigt. Matkvalitet och pris hänger ju ihop och är ömsesidigt beroende av varann. Överdriven rädsla för att utgånget datum är farligt gör ju att alltför mycket mat slängs. Polisens register är ju kopplat till möjligheten att lösa brott. Från den ena polen till den andra, aldrig nyanser och konsekvenser. Det räcker tydligen med svart eller vitt.