Tagg: Transportstyrelsen

#TSgate, berättelsen utan slut

Ann Linde och hennes stab har under två månader undvikit DN:s frågor om Transportstyrelsen. Ibland med motivet att det inte kan vara intressant för läsarna(!?). Ministerns pressekreterare ville påverka DN att överge TSgate. Regeringen säger sig vilja verka för öppenhet och transparens, men ägnar sig istället åt enligt DN åt ett smutsigt spel. Är det Trumpismen som kryper in i relationen mellan makt och media? Nu har Ann Linde ändå ställt upp för ett kortare samtal med DN och besvarat en del frågor. När jag läser svaren, undrar jag, varför kunde hon inte sagt detta tidigare?

När hon under två månader ägnat sig åt ”undanhållning” måste ju varje dag varit en ny plåga för ministern, där varje möte med en journalist innebar en risk att få frågor om TS. Detta kan också inneburit att ministern undvikit alla journalistkontakter. Det är som att ha en sten i skon, det gör ont för varje steg. Onödigt, för det har inneburit att även de bra saker hon gjort, förblivit okända för oss. Varför inte: Rensa ut, säg som det är, ta konsekvenserna och gå vidare?

Jag vet inte vilka frågor som fortfarande ligger obesvarade. Men nog tycks det vara något märkligt med kommunikationskulturen inom Rosenbad. Personer med egen erfarenhet från den byggnaden svarar med bekymrade miner och huvudskakningar. Att högste chefen varken hör eller ser något. Hör han inget skvaller vid kaffebryggaren eller i korridorerna? Något måste vara fel i statsministerns omgivning. Hoppas nu att journalisterna fortsätter att göra sitt jobb – vi i publiken har inte tröttnat än.

Löfven sparkar en till

Krishanteringens tre gyllene regler är att säga det snabbt, säga allt och säga det själv. Löfvens regering har brutit mot alla tre regler. De har dröjt så länge de kunnat, kanske med hopp om att sanningen aldrig skulle komma fram. ”Största möjliga tyssssstnad” har varit TS-cirkusens huvudtema. Då något sagts – har det skett på direkta frågor och minimala svar på endast på de frågor som ställts. Inga utvidgningar eller förklaringar, utan det juridiska sättet att svara, exakt på frågan. (Typ: ”Vet du hur mycket klockan är”. Svar: ”Ja” – alltså inget som ligger i frågans förlängning om vad klockan är.)

Att säga det själv. Här har ju regeringen i det längsta försökt låta ”underhuggare” ge svaren. Det tog ett tag innan statsministern själv gick ut. Vissa statssekreterare har svarat bristfälligt eller inte alls. Har vi sett någon intervju med Anna Johanssons statssekreterare Erik Bromander som tycks ha gått under jorden?

Men nu har alltså Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson fått sparken, beslutet togs en söndag eftermiddag av ett extrainkallat regeringssammanträde. Varför har det dröjt tills nu? Lennartsson säger att hon fick information för länge sedan, långt före hon sagt tidigare. Att hon då inte insett allvaret i frågan och hon begick ett misstag. Alltså: saken har ju diskuterats i media under minst en månad. När upptäckte hon att hon begått ett misstag? I lördags? Så att hon kunde få sparken dagen efter? När?

Sedan har hon gått med på en intervju.  En. Sedan största möjliga tysssstnad och avböjt ytterligare intervjuer.

Rosenbad och ”Fawlty Towers”

Att hantera en kritisk händelse är en sak. En helt annan är att hantera hur hanteringen skötts efteråt. Detta blir allt tydligare i den pågående rapporteringen runt IT-läckan på Transportstyrelsen. Informationen efter att GD fått sparken, sköttes så dåligt att hela regeringen hamnat i en kris. Troligen var orsaken att de inblandade inte insåg konsekvenserna av IT-läckan – eller visste, men höll statsministern utanför – för att han senare helt sanningsenligt kunde förneka all kännedom (deniability).

Men det tycks vara flera osanningar (rentav lögner?) runt hela affären. Vem visste och när fick de veta? Vem i formerades och vilka hölls utanför? Vilka åtgärder vidtogs och när? Varför stoppades inte läckaget? Bristande insikt om konsekvenserna eller var det för att de inblandade ville dölja och mörka det hela?

Det är allt mer klart att hanteringen efteråt har brustit och därmed drabbar regeringen. Om ansvariga för Transportstyrelsen direkt stoppat IT-läckaget och isolerat frågan inom Transportstyrelsen, så hade de efterföljande konsekvenserna inte spridit sig och vuxit till den regeringskris som vi nu ser.

Vi kan se hur ansvariga brutit mot de tre grundregler som gäller vid all slags krishantering:

  1. Säg det så fort du kan

Regeringen och innan dess ansvariga för Transportstyrelsen dröjde in i det längsta med att kommunicera vad som hänt. Flera ansvariga kände till IT-läckan i nästan två år, men teg om saken. Kommunikationen skedde först då media fått tag på nyheten.

  1. Säg som det är

Förklaringarna till GD:ns avgång var kryptiska och inte helt sanningsenliga. IT-läckan doldes in i det längsta. Hela sanningen har vi troligen inte fått veta än.

  1. Säg det själv (den som har ansvaret, inte någon underhuggare)

Statsministern var en av de sista som sade något om saken, långt efter att många av hans ministrar tvingats ut på banan.

Därför har skandalen vuxit och kommer att växa ytterligare.

Skickligt yrkesfolk sätter en ära i ”It’s my job to know” men i Rosenbad tycks det vara tvärtom och tankarna går till ”Fawlty Towers” och Manuel: I do know nothing, I’m from Barzelona”

Plausible deniability – de teg för att skydda Löfven

Varför hemlighöll flera ministrar och tjänstemän viktig information från statsminister Stefan Löfven? Kan det vara för att skydda högre chefer?

I amerikansk litteratur kallas ett liknande förhållningssätt för ”plausible deniability” – trovärdigt förnekande. Det var ett begrepp som CIA använde under president Kennedy för att skydda högre tjänstemän från obehagliga fakta om olagliga operationer. Metoden byggde på att ledningen överlät ansvaret för klandervärda operationer på underställd personal. Och om dessa olagliga och hemliga aktiviteter ändå skulle bli kända, kunde alltså ledningen helt sanningsenligt förneka all kännedom och därmed även slippa ta ansvar.

Är det detta vi har sett exempel på från Rosenbad när flera personer hade information om IT-haveriet på Transportstyrelsen – utan att meddela högste chefen? De teg.

Varför ställs inte de mest intressantaste frågorna?

Anna Johansson, infrastrukturministern får frågan i SVT-Rapport om Transportstyrelsens IT-läcka:

”Hur kan det komma sig att du inte hade information om det här?”

Frågan utgår från att ministern inte hade någon kännedom om frågan. Hon svarar då:

”Ja, det man … från och med februari 2016, så har departe… tjänstemän på departementet haft kunskap om att det här pågår och gjort bedömningen att de här båda myndigheterna hanterar frågan.”

Den mest intressanta frågan som jag skulle vilja ha svar på, men som inte ställdes:

”När fick du veta detta?”

Varför ställs inte dessa frågor, utan bara de frågor som är lätta att dribbla bort av erfarna politiker?

https://www.svtplay.se/video/14494356/rapport/rapport-18-jul-19-30-1?start=auto&tab=senaste Intervjun börjar 3 minuter in i programmet