Beskrivningen av antalet kommunala kommunikatörer är en ensidig svartmålning

Både Slöseriombudsmannen och SVT uppmärksammar antalet kommunikatörer anställda i Göteborgs kommun, se länkarna nedan. Är inte den beskrivningen av antalet kommunala kommunikatörer alltför ensidig och partisk? Gör inte kommunikatörerna någon nytta? Varför får vi inte höra något om de tillfällen där journalister fått hjälp av goda kommunikatörer? Det är många journalister som fått hjälp med att ta fram handlingar, hitta rätt expert eller tjänsteman att intervjua – något som snabbar på medias rapportering och sparar tid åt hårt nedskurna redaktioner. Kan man inte se det stora antalet kommunikatörer som en vilja från kommunen att öka kommunikationen till sina finansiärer/skattebetalare? Visst kan det finnas en poäng i Slöseriombudsmannens granskning att det finns alltför många kommunikatörer – men att därifrån dra slutsatsen att alla jobbar med att skönmåla – när det kanske gäller att försöka balansera medias svartmålning? Är det vettigt att dra ekonomiska slutsatser, att det kostar lika mycket som ett antal barns skolgång? En alltför enkel poäng, enligt min mening.

Hur många gånger har inte granskande journalister haft en bestämd agenda klar för sig, innan de gått in på företag och organisationer och varit fast beslutna att ”bevisa” en tes som faktiskt inte stämmer med verkligheten? Hur ska kommunikatörer då agera, ska de lägga sig platt? Eller ska de försöka balansera bilden?

Att sedan se kommunikatörernas uppgift som att hindra journalisternas granskning, är nog en myt som journalisterna själva driver för att bygga upp sin egen hjälteroll.

https://www.expressen.se/gt/debatt-gt/kommunikatorer-ska-inte-motarbeta-granskningar-/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/skattebetalarnas-nota-nastan-en-halv-miljon-om-dagen

Strömstedts fördomar och otränade proffsfruar

”Playmakers” i TV4 visar kvinnor som alla är partners till idrottsproffs. Josefin Lustig och Elin Wass blev intervjuade av Jenny Strömstedt i Nyhetsmorgon. Första frågan var: … ”ni sitter här för att ni är någons flickvän eller fru, det har inte ni några problem med? Är jag fördomsfull?”

Lustig bloggar om saken: ”Det kändes verkligen som att hon förminskade oss direkt. Det här var första intervjun live någonsin. Så känns det som att man bara får sitta och försvara sig.”

Det är två saker som slår mig i detta.

För det första hur lättvindigt Lustig och Wass tar på sin första intervju och att de inte alls var förberedda. Givetvis ska de vara beredda och tränade för intervjuer i sin roll att vara med i sina mäns team, vare sig de vill eller inte. Det gäller för dem att göra en noggrann inventering av jobbiga frågor som de kan tänkas få och vara beredda på det mesta. Precis som deras män tränar hela tiden för att kunna och orka hantera olika spelsituationer. I intervjun är det likadant: hur ska jag parera, dribbla och för att kunna ge den målgivande passningen eller göra mål själv. Träna, träna, träna.

Det andra är hur Jenny Strömstedt ser på saken. Jag förstår helt enkelt hur hon kunde ställa frågan. Givetvis är svaret på hennes fråga: Ja, du är fördomsfull!

Tänk om Strömstedt själv fått en intervjufråga av typen: ”Hur mycket har det hjälpt dig i din karriär att du är gift med en person nära lierad till den svenska medie- och pop-eliten?” Tror inte hon varit särskilt förtjust i frågeställningen. Och varför i herrans namn tänker hon ändå i de banorna när det gäller andra? Inte egna meriter, utan det man gift sig till? Läs mer

#Paradissmockan

Vad blev det av de 13,4 miljoner dokument som Süddeutsche Zeitung lämnade ut till det internationella journalistnätverket? Var det succé eller flopp? Vad jag kunde se, redovisade SVTs Uppdrag Granskning en helt legitim verksamhet som följde internationellt överenskomna skatteregler. Slutsatsen måste vara, att vi lever i ett land där man följer lagarna och skattemoralen är mycket hög. Det som däremot kom fram var att en företrädare för företagare i landet undrade vad han fick för skattepengarna. Klumpigt och helt okänsligt sagt, som inte räknade med det folkligt spridda ögontjäneriet i Sverige. När SvD lät Inizio undersöka skattemoralen, så ansåg en majoritet att det är fel att minimera skatten med avancerad planering när de svarade på frågan: ”Tycker du att det är rätt eller fel att aktivt söka lagliga vägar till så låg skatt som möjligt?” Undrar just vad de hade svarat på frågan: vill du betala in mer skatt än vad du behöver?

Mediehusen – amatörer på krishantering

#metoo har riktat strålen mot flera mediehus. Medierna är ju byggda för att granska och vara kritiska mot andra – men de har ingen beredskap mot den omvända situationen. Medierna har tagits på sängen och agerandet känns igen från när medierna jagat andra; företag och organisationer. Vi kan konstatera att det hela skötts taffligt som troligen beror på ovana att hantera kritik som riktas mot dem själva. Mediernas tro att vara ”ofelbar och höjd över alla andra” har invaggat dem i en falsk trygghet.

Vi kunde se samma handfallenhet när plötsligt Miljöpartiet drabbades av kritik. De hade haft en skyddad tillvaro, där medierna undvikit kritik och istället favoriserat dem. Men när vändningen kom med konstiga (påstådda) flygresor ARN-BMA, giftig båtfärg, olaglig diesel – så stod partiet helt handlingsförlamat. Samma sak nu – när mediehusen kritiseras för sitt snaskiga inre liv – så blottas obeslutsamhet och amatörism i att hantera krissituationer.

Det är inte bara mediehusen som haft sextrakasserier. Det har andra också haft, bara att de kunnat hantera dem skickligare och utan att det märks utåt. Min erfarenhet är att andra mer krisvana organisationer kunnat hantera #metoo-läget skickligare. Jag är säker på att landets HR-avdelningar kunnat avskilja åtskilliga personer från jobbet de senaste veckorna. Utan att det märkts utåt eller dragit på sig intern kritik så som det varit inom Aftonbladet (se länk nedan).

Slutsatsen? Träna för kris – men hoppas att den inte kommer.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/03/mitt-i-mediestormen-internt-missnoje-mot-sofia-oos-franvaro-pa-aftonbladet/?utm_campaign=Resume_171103_Username&utm_medium=email&utm_source=Eloqua&elqTrackId=29ce33d4f82746ff87f08cbbff5dd6eb&elq=c10048bcfba744b6a7d19345c58cad04&elqaid=11745&elqat=1&elqCampaignId=8238

 

Har trovärdigheten för Aftonbladet någon betydelse?

Många röster i media (SvD) oroar sig för medias trovärdighet. Senast riktas nu oron speciellt mot Aftonbladet där en mycket profilerad medarbetare anklagas för sexbrott mot flera kvinnor. Att sedan Aftonbladet undvikit frågan och undvikit namnpublicering och själv agerat annorlunda nu än i tidigare liknande fall – där den utpekade inte varit journalist – och namngivit denne pga ett allmänintresse.

Nu får alla de som anser att media mörkar fakta och att journalistskrået håller ihop, de får vatten på sin kvarn. Igen säger något. Trovärdigheten minskar för media.

Men borde vi inte fråga oss om ”media” nu längre verkligen är ett sammanhållet begrepp i samma bransch? Köper vi inte olika publikationer i olika syften? Djuplodande och analyserade tidskrifter för den avancerade debatten. Morgontidningar i papper och på nätet för att få veta vad som hänt det senaste dygnet. Kvällstidningar för att få underhållning i form av kändisskvaller och skandaler, hur man går ner i vikt och vem som rök ihop i den senaste TV-soffan? Är en morgontidning ens i samma bransch som en kvällstidning? Behöver Expressen och Aftonbladet samma grad av trovärdighet som SvD och DN? Trots att både Aftonbladet och Expressen kommer långt ner i mätningar av trovärdighet – har de en miljonhövdad publik varje dag.

Det är därför meningslöst att försöka hävda trovärdighetens betydelse för all media.

Det är som att mäta förtroendet för ”Harry Potter”? – It’s entertainment, stupid. Det är kvällspressen också.

Är det bra eller dåligt att medieträna?

SvDs Birgitta Forsberg skriver i en krönika (SvD Premium) om att medieträningen tagit över och att vi därför får se mer slätstrukna personer intervjuas i media. De duktiga medietränarna lyckas slipa bort nästan alla vassa kanter. De dåliga tränarna får vd:arna att låta som papegojor. Likt politikerna vill de få ut ett budskap och upprepar samma inlärda fraser i det oändliga. Hon citerar pr-byrån Westander: ”Försök alltid att börja med huvudbudskapet. Återkom gärna till ditt budskap flera gånger under intervjun, men utan att upprepa det ordagrant.” Från min sida vill jag bara citera SvDs ledarskribent Maria Ludvigsson: ”Bra medieträningar syns inte, bara de dåliga.” Men oftast när medieträningar beskrivs, så är det en beskrivning av journalistens förutfattande mening om vad det är. Oftast tas det som ett otyg, men jag tror att det är ganska få journalister som verkligen vet vad de talar om och som deltagit och förstått vad det går ut på. Visst – jag talar i egen sak. Men det gör ju kritiska journalister också. En bra medieträning kan göra journalistens jobb svårare. Kan det vara så enkelt? Troligen. En illa förberedd och otränad person blir ett mycket enklare ”intervjuoffer”. Journalistens poäng är klar och offret faller ner i pinsamhetens brunn.

Jag har aldrig förstått journalisters önskan om att den intervjuade ska vara oförberedd. Samtidigt som journalisten förbereder sig noga – oftast genom ett rollspel som liknar medieträningen. SVTs Mats Knutsson har beskrivit hur Agendas redaktion tränar inför partiledardebatterna – där partiledarna spelas av andra redaktionsmedlemmar.

Även journalisten Björn Häger beskriver hur noga en ”ansvarsutkrävande” intervju ska vara förberedd för att uppnå full effekt. Oftast finns också ett inslag av överraskning i spelet. Den intervjuade ska tappa hakan, det blir liksom lite bättre tv-dramatik då…

#TSgate, berättelsen utan slut

Ann Linde och hennes stab har under två månader undvikit DN:s frågor om Transportstyrelsen. Ibland med motivet att det inte kan vara intressant för läsarna(!?). Ministerns pressekreterare ville påverka DN att överge TSgate. Regeringen säger sig vilja verka för öppenhet och transparens, men ägnar sig istället åt enligt DN åt ett smutsigt spel. Är det Trumpismen som kryper in i relationen mellan makt och media? Nu har Ann Linde ändå ställt upp för ett kortare samtal med DN och besvarat en del frågor. När jag läser svaren, undrar jag, varför kunde hon inte sagt detta tidigare?

När hon under två månader ägnat sig åt ”undanhållning” måste ju varje dag varit en ny plåga för ministern, där varje möte med en journalist innebar en risk att få frågor om TS. Detta kan också inneburit att ministern undvikit alla journalistkontakter. Det är som att ha en sten i skon, det gör ont för varje steg. Onödigt, för det har inneburit att även de bra saker hon gjort, förblivit okända för oss. Varför inte: Rensa ut, säg som det är, ta konsekvenserna och gå vidare?

Jag vet inte vilka frågor som fortfarande ligger obesvarade. Men nog tycks det vara något märkligt med kommunikationskulturen inom Rosenbad. Personer med egen erfarenhet från den byggnaden svarar med bekymrade miner och huvudskakningar. Att högste chefen varken hör eller ser något. Hör han inget skvaller vid kaffebryggaren eller i korridorerna? Något måste vara fel i statsministerns omgivning. Hoppas nu att journalisterna fortsätter att göra sitt jobb – vi i publiken har inte tröttnat än.

Efterlyser ett mer kraftfullt offensivt språk, Kristersson!

Hur formulerar M sitt budskap? Är det kraftfullt offensivt eller svagt och defensivt? Hittade nyligen ett exempel på hur Moderaternas budskap är höljt i dunkel i rubriken i ett inslag från Sveriges Radio Lyssna på radioinslaget här

”M: Lika skatt för lön och pension inte viktigast” här beskriver rubriken bara det som inte är viktigt. Vad som däremot är viktigt nämns inte! Här kan ju journalistens redigering ha påverkat skrivningen och att Ulf Kristersson uttryckt sig klarare, men jag är tveksam (han har inte visat detta tidigare). Ulf Kristersson fortsätter med att kritisera S för att kopiera M:s skattesänkningar.

” – Att skatten blir lika är inte det viktigaste. Jag tror till exempel inte att Socialdemokraterna över huvud taget hade kommit på idén att sänka skatten för några pensionärer alls om inte vi hade gått före och sänkt skatten för dem som jobbar, säger Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson.”

Här får vi fortfarande inte veta vad M vill. Utan Kristersson fortsätter med sin intrasslade stil med negationer – istället för att ha offensiva formuleringar. I slutet av artikeln ger journalisten en sammanfattning och låter Kristersson avsluta med ett citat:

”Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson vill sänka skatten både för dem som arbetar och för pensionärer.  – Ja, vi kommer sänka skatten i den kommande budgeten med samma inriktning som Socialdemokraterna har, men vi tycker också att det är viktigt att sänka skatten för människor som jobbar så att fler människor jobbar och blir skattebetalare.”

Mitt förslag till Ulf Kristersson: ”M vill sänka skatten för alla. För både pensionärer och de som jobbar”

Ekots trovärdighet havererar

På fredagseftermiddagen beskrev Ekot M-politikern Ulf Kristerssons politiska karriär med betoning på hans misslyckanden. Efter att Ekot kritiserats för detta, tog de bort inlägget och motiverade det med att den varit felaktigt formulerad och inte kollats tillräckligt av redaktörerna. Vidare sade de att det fanns skäl att ifrågasätta ordvalet och urvalet av fakta i publiceringen och därför tog de bort den så snart det gick.

Problemet med Ekots attityd är att de saknar självinsikt och förminskar frågan till att texten varit felaktigt formulerad, ett litet stavfel som inte kollats tillräckligt och att de ifrågasätter sitt eget ordval och urval av fakta. Om de bara tar bort texten, så är problemet ur världen. De inser tydligen inte att de faktiskt uppför sig helt tvärtom mot deras egna ledord: ”Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.”

Intressant att se hur Ekots agerande försvarades från vänsterkanten – är det ju sådana vänner som Ekot minst av allt behöver just nu.

Läs Ekots förklaring

 

SR Ekots fladdrande är ryggradslös journalistik

När Stefan Löfven skulle bli partiordförande presenterade Ekot en lista över hans meriter och egenskaper, uteslutande positivt. När Moderaternas kandidat till partiledarposten, Ulf Kristersson, presenterades av Ekot blev det mest negativa saker som listades. Efter en del protester beklagade Ekot sin publicering och tog bort listan.

Men Löfven hade ju inte haft någon ren politisk karriär bakom sig – och hade inte granskats på samma sätt som Kristersson, som varit med i politiken länge.

Var listan verkligen fel? Kan vi verkligen jämföra dessa två personers ”CV” på detta sätt. Det är klart att vi måste ställa frågorna:

Varför publicerar Ekot en sådan lista?

Varför tar de bort listan efter kritik?

Det ska alltså löna sig att klaga – är det så vi ska tolka saken?

Var finns den publicistiska ryggraden?