Löfven sparkar en till

Krishanteringens tre gyllene regler är att säga det snabbt, säga allt och säga det själv. Löfvens regering har brutit mot alla tre regler. De har dröjt så länge de kunnat, kanske med hopp om att sanningen aldrig skulle komma fram. ”Största möjliga tyssssstnad” har varit TS-cirkusens huvudtema. Då något sagts – har det skett på direkta frågor och minimala svar på endast på de frågor som ställts. Inga utvidgningar eller förklaringar, utan det juridiska sättet att svara, exakt på frågan. (Typ: ”Vet du hur mycket klockan är”. Svar: ”Ja” – alltså inget som ligger i frågans förlängning om vad klockan är.)

Att säga det själv. Här har ju regeringen i det längsta försökt låta ”underhuggare” ge svaren. Det tog ett tag innan statsministern själv gick ut. Vissa statssekreterare har svarat bristfälligt eller inte alls. Har vi sett någon intervju med Anna Johanssons statssekreterare Erik Bromander som tycks ha gått under jorden?

Men nu har alltså Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson fått sparken, beslutet togs en söndag eftermiddag av ett extrainkallat regeringssammanträde. Varför har det dröjt tills nu? Lennartsson säger att hon fick information för länge sedan, långt före hon sagt tidigare. Att hon då inte insett allvaret i frågan och hon begick ett misstag. Alltså: saken har ju diskuterats i media under minst en månad. När upptäckte hon att hon begått ett misstag? I lördags? Så att hon kunde få sparken dagen efter? När?

Sedan har hon gått med på en intervju.  En. Sedan största möjliga tysssstnad och avböjt ytterligare intervjuer.

Rosenbad och ”Fawlty Towers”

Att hantera en kritisk händelse är en sak. En helt annan är att hantera hur hanteringen skötts efteråt. Detta blir allt tydligare i den pågående rapporteringen runt IT-läckan på Transportstyrelsen. Informationen efter att GD fått sparken, sköttes så dåligt att hela regeringen hamnat i en kris. Troligen var orsaken att de inblandade inte insåg konsekvenserna av IT-läckan – eller visste, men höll statsministern utanför – för att han senare helt sanningsenligt kunde förneka all kännedom (deniability).

Men det tycks vara flera osanningar (rentav lögner?) runt hela affären. Vem visste och när fick de veta? Vem i formerades och vilka hölls utanför? Vilka åtgärder vidtogs och när? Varför stoppades inte läckaget? Bristande insikt om konsekvenserna eller var det för att de inblandade ville dölja och mörka det hela?

Det är allt mer klart att hanteringen efteråt har brustit och därmed drabbar regeringen. Om ansvariga för Transportstyrelsen direkt stoppat IT-läckaget och isolerat frågan inom Transportstyrelsen, så hade de efterföljande konsekvenserna inte spridit sig och vuxit till den regeringskris som vi nu ser.

Vi kan se hur ansvariga brutit mot de tre grundregler som gäller vid all slags krishantering:

  1. Säg det så fort du kan

Regeringen och innan dess ansvariga för Transportstyrelsen dröjde in i det längsta med att kommunicera vad som hänt. Flera ansvariga kände till IT-läckan i nästan två år, men teg om saken. Kommunikationen skedde först då media fått tag på nyheten.

  1. Säg som det är

Förklaringarna till GD:ns avgång var kryptiska och inte helt sanningsenliga. IT-läckan doldes in i det längsta. Hela sanningen har vi troligen inte fått veta än.

  1. Säg det själv (den som har ansvaret, inte någon underhuggare)

Statsministern var en av de sista som sade något om saken, långt efter att många av hans ministrar tvingats ut på banan.

Därför har skandalen vuxit och kommer att växa ytterligare.

Skickligt yrkesfolk sätter en ära i ”It’s my job to know” men i Rosenbad tycks det vara tvärtom och tankarna går till ”Fawlty Towers” och Manuel: I do know nothing, I’m from Barzelona”

Rent hypotetiskt: Har vi undanhållits sanningen, har vi rent av fått höra en lögn?

Hur är det möjligt att regeringskansliet, statssekreterare och ministrar under så lång tid visste – men att de inte informerade chefen? Ju mer vi får veta om olika detaljer så är den presenterade storyn blir den allt mer osannolik. Istället för att ta ansvar, så anfaller regeringen oppositionen för oansvarighet och att de sägs har skadat Sveriges ställning. Nu försöker regeringen i sin krishantering puffa frågan åt sidan, dribbla bort själva kärnfrågan, till att skylla på outsourcingen, privatiseringen, oppositionen … utlänningarna i Rumänien och Ungern…

(Hade det varit hederliga svenskar som hanterade IT-frågorna, så hade ju allt varit frid och fröjd! Vi har givetvis glömt de säkerhetskontrollerade Bergling och Wennerström.)

Regeringen hade aldrig planerat att tala om som det var för riksdagen eller för någon annan heller. Ingen skulle få veta något, ingen skulle märka något.

I förra veckan, ska regeringskansliet ha kontaktat en rad myndigheter för att höra hur de ordnat IT-säkerheten. Nu. Alltså inte i januari, när statsministern sägs ha fått veta … Nu, när vi alla kan läsa om det i tidningen.

Det viktiga är att media gör sitt jobb fullt ut och inte tröttnar!

Jag vill veta vad de andra ministrarna visste och när hade de fått reda på det hela. Speciellt IT-ministern, Näringsministern, Samordningsministern, koalitionspartiet MP …) Vad visste säkerhetspolitiska rådet där statsministern ständigt deltar? Hur kan det komma sig att statsministern inte direkt ingrep i januari i en händelse som han själv kallar för ”ett haveri som hotat rikets säkerhet”?

Plausible deniability – de teg för att skydda Löfven

Varför hemlighöll flera ministrar och tjänstemän viktig information från statsminister Stefan Löfven? Kan det vara för att skydda högre chefer?

I amerikansk litteratur kallas ett liknande förhållningssätt för ”plausible deniability” – trovärdigt förnekande. Det var ett begrepp som CIA använde under president Kennedy för att skydda högre tjänstemän från obehagliga fakta om olagliga operationer. Metoden byggde på att ledningen överlät ansvaret för klandervärda operationer på underställd personal. Och om dessa olagliga och hemliga aktiviteter ändå skulle bli kända, kunde alltså ledningen helt sanningsenligt förneka all kännedom och därmed även slippa ta ansvar.

Är det detta vi har sett exempel på från Rosenbad när flera personer hade information om IT-haveriet på Transportstyrelsen – utan att meddela högste chefen? De teg.

Varför ställs inte de mest intressantaste frågorna?

Anna Johansson, infrastrukturministern får frågan i SVT-Rapport om Transportstyrelsens IT-läcka:

”Hur kan det komma sig att du inte hade information om det här?”

Frågan utgår från att ministern inte hade någon kännedom om frågan. Hon svarar då:

”Ja, det man … från och med februari 2016, så har departe… tjänstemän på departementet haft kunskap om att det här pågår och gjort bedömningen att de här båda myndigheterna hanterar frågan.”

Den mest intressanta frågan som jag skulle vilja ha svar på, men som inte ställdes:

”När fick du veta detta?”

Varför ställs inte dessa frågor, utan bara de frågor som är lätta att dribbla bort av erfarna politiker?

https://www.svtplay.se/video/14494356/rapport/rapport-18-jul-19-30-1?start=auto&tab=senaste Intervjun börjar 3 minuter in i programmet

Tjocka gravida får missbildade barn!

”Överviktiga gravida riskerar föda barn med missbildningar”, inte bara tjocka, utan även de med lätt övervikt. Det får vi veta som en av de första nyheterna på Ekot häromdagen. Det är alltså farligare än vad vi trodde från början!

Men vänta lite nu … Vad är det jag läser på Dagens Medicin, där bloggar Mats Reimer följande: ”Men nu blev det väldigt fel när Dagens Eko skrämde blivande föräldrar med kvällstidningsrubriken Även lätt övervikt kan ge missbildningar hos foster. Så många saker blev fel här.. .Sannolikheten att få ett barn utan missbildning minskar alltså från 96,6 % till 96,5 % om modern är överviktig istället för smal. Var verkligen en promilles absolut riskökning värt att göra ett nationellt Eko-inslag om? Och sedan spreds detta vidare i andra medier med okritiska rewrites i sommarvikariernas och nyhetstorkans tid.”

Detta är återigen ett exempel på hur media är helt oförmögna att kunna hantera risk och farligheter. Det som endast är liiite farligt eller att man ska vara försiktig och när risken inte helt kan uteslutas, beskrivs med stora bokstäver som LIVSFARLIGT.

Men varför kritiskt kolla, när media vet att vi lockas till det som är farligt. Det verkar vara så att vi faktiskt VILL BLI SKRÄMDA. Varför skulle vi annars vara så förtjusta i thrillers, skräckfilmer med vampyrer och odöda zombies? Denna vetskap är något som media profiterar på. Visst minns vi alla livsfarliga fågel- och svininfluensor, cancerlarm från akrylamid (chips och havregrynsgröt!)

Vad ska då Ekots reportrar och dennes kollegor bli bättre på? Jag pockar ur Mats Reimers artikel:

  1. Kolla om forskarna kan visa att det finns en verklig korrelation och ett äkta orsakssamband.
  2. Har resultaten bekräftats av andra forskare?
  3. Är den observerade riskökningen tillräckligt stor med andra risker? ( I detta fall bara en promille!)

Och idag hörde jag förresten att kaffe förlänger livet, enligt en forskarrapport … så jag tar en kopp till och tänker på medias sjunkande trovärdighet

Skicka Sjöstedt till Kuba!

Vad händer när SVT Nyheter sätter följande rubrik: ”Anna Kinberg Batra: Skicka iväg Jonas Sjöstedt till Kuba!”

För egen del uppfattar jag tonen som hotfull om att JS bör deporteras och utvisas till en diktatur. Hur påverkas SVTs trovärdighet av detta när jag sedan läser artikeln? Bilden blir ju en helt annan: det är ju ett lite lekfullt inslag i ”Opinion Live”, där partiledarna ska skicka varandra på en semesterresa…

Här ligger, enligt min mening, rubriken långt bort från det som faktiskt hände och vad som egentligen sades.

Lurad varje gång jag upptäcker att medias rubriker lovar mer än artikeln kan leverera. SVTs trovärdighet sjunker.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/anna-kinberg-batra-skicka-jonas-sjostedt-till-kuba?cmpid=del:tw:20170710:anna-kinberg-batra-skicka-jonas-sjostedt-till-kuba:nyh:lp

Får vi veta det vi ska om EU i våra media?

De svenska journalisterna sviker sitt demokratiska uppdrag. Svenska journalister är bland de sämre i Europa om att rapportera om EU. Får vi som väljare tillräcklig och adekvat information om EU för att vi ska kunna medverka i den demokratiska processen? Vad pysslar de svenska journalisterna med? Varför struntar de i sitt grundlagsskyddade uppdrag?

Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L), skriver följande på DN-Debatt 9/7-2017):

”Frånvaron av relevant EU-kunskap är inte bara ett problem i sig, utan skapar också en nedåtgående spiral, där journalister inte känner sig rustade att rapportera om lagförslag eller liknande eftersom andra medier inte heller gör det. I slutändan är det medborgarna som blir lidande, eftersom man inte får ta del av den nödvändiga samhällsrapportering som beskriver den politiska utvecklingen i EU.

Som Europaparlamentariker upplever jag dagligen det svala intresset för politiska frågor som behandlas på EU-nivå. Viktiga händelser i Europaparlamentets arbete reduceras ofta till näst intill noll i de flesta medier. Det som rapporteras är när Sveriges statsminister stiger ur en svart bil, kliver ut på en röd matta och går in genom en dörr till EU-toppmöten. Det riktiga arbetet sker dock inte här utan i Europaparlamentet, EU-kommissionen och Ministerrådet, men detta återges nästan aldrig.

Självklart har politiker själva ett stort ansvar att kommunicera med journalister i hemlandet. Men som den tredje statsmakten har den svenska journalistkåren ett stort ansvar att i allt högre utsträckning bevaka vad som händer i EU för att fullfölja sitt demokratiska uppdrag.

Jämför vi med andra EU-länders EU-bevakning så ligger Sverige exceptionellt dåligt till i statistiken. Enligt en undersökning av Europaparlamentet från november 2016 hade Sverige minst tv-rapportering av alla EU-länder. Också i tryckta medier är Sverige tredje sämst i EU när det gäller andelen artiklar om Europaparlamentets arbete i nationella tidningar. Under år 2016 publicerades endast elva artiklar per tidning, jämfört med Tyskland där 36 artiklar per tidning publicerades.

Självklart har politiker själva här ett stort ansvar att faktiskt kommunicera med de journalister som finns i hemlandet. Men som den tredje statsmakten har den svenska journalistkåren ett stort ansvar att i allt högre utsträckning bevaka vad som händer i EU för att fullfölja sitt demokratiska uppdrag.”

Konsten att stjäla sig ett medieutrymme

När teamet runt Stefan Löfven bestämde att statsministern inte skulle delta i Almedalen, visste de troligen att en turné i landet skulle ge ökad publicitet under en hel vecka. Almedalens vecka är ju uppdelad i partidagar, en dag per parti under åtta dagar. Det är relativt tyst runt ett parti under sju dagar, allt fokus under en dag. Men genom att befinna sig på olika orter under en veckas tid, får team Löfven publicitet varje dag och stjäl sig ett medieutrymme. Lokaltidningarna toppar varje dag på sin ort och riksmedia rapporterar dagligen. En ytterligare poäng var ju att Löfven kunde distansera sig från Almedalens ”elit” och få en mer folklig färg. Smart tänkt

Grandios personlighet – någon?

Googlade på begreppet ”Grandios personlighet” och hamnade på Psykologiguiden, som drivs av Sveriges Psykologförbund. Under rubriken ”Narcissism” fanns en beskrivning som kusligt nära hamnar på en nyvald president.

”Narcissism

Det dominerande draget är en uppblåst självbild, där personen uppfattar sig själv som storartad, upphöjd och framgångsrik. Eftersom grunden för den upphöjda självbilden är väldigt bräcklig kommer personen också att vara mycket känslig för kritik. Till detta kommer också en påtagligt bristande inlevelseförmåga.

Grandiositeten och självöverskattningen leder lätt till ensamhet och rentav depression eftersom man inte kan få de höga tankarna om sig själv bekräftade av andra.”

http://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/personlighetsstorningar/narcissism