Kategori: Intervjuer

Sveriges Radio bestämmer vem som ska uttala sig, men sätter inte munkavle på sin personal… ehh?

På ett personalmöte gav chefen följande information: ”Ingen medarbetare får ha kontakt med press, inklusive SR, utan all presskontakt hänvisas till XX.” Detta tolkades av personalen som ett förbud mot att prata med journalister. Bakgrunden var att en medarbetare medverkade i ett nyhetsinslag som handlade om överbelastningsattacken mot media för ett tag sedan.

Chefen säger att det inte handlar om munkavle utan att de vid varje tillfälle bestämmer vem som ska vara talesperson. Tja; ”jag bestämmer att jag ska tala med pressen, inte du.” Jag skulle nog kalla det för munkavle för alla andra, än den som blivit utsedd.

Dessutom är det ett bra tips för dem som möter en journalist från Sveriges Radio att säga just detta: ”Jag har ingen munkavle, men den som är utsedd att svara på frågor är XX”

http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/04/06/anstallda-pa-sr-tystas/

Nyhetsbrev från din medietränare

Mitt nyhetsbrev går till dem som jag medietränat eller bara visat intresse. Meddela mig om du vill sätta upp dig på listan eller om du vill sprida brevet i ditt nätverk

Det var ett märkligt år, 2015, där det blivit allt lägre i tak i den offentliga debatten. Hellre konflikt än konsensus – tycks vara ledstjärnan för året. Dessutom såg vi två motsatta trender samtidigt: stort stöd för en gränslös yttrandefrihet (Charlie Hebdo) till att se universitetsstuderande kräva ”triggervarningar” och censur för obehagligt kränkande innehåll i läroböckerna! Inom politiken har det ju svängt rejält från att inte ha murar till ha dem … 

Att svara rakt på sak

Lyssnade på en estnisk radiostation där en polis intervjuades inför nyårshelgen. Det handlade om försiktighet med fyrverkerier och nykterhet i trafiken. På frågan om vad polisen önskade sig inför nyåret var svaret: ”Att folk slipper besöka sina släktingar på sjukhusets akutavdelning och slipper gå på deras begravningar.” Inget tjafs, bara rakt på sak.

Makthavarintervjuer

Årets första ”Medierna” handlade om medietränade makthavare och ansvarsutkrävande intervjuer samt om spelet bakom kulisserna på bägge sidor. Björn Häger berättade om Lars Orups fråga till Tage Erlander om vad ett nygift par skulle göra för att få en bostad. Erlander rekommenderade dema att ställa sig i bostadskö (då väntetiden var 10 år i Stockholm). https://www.youtube.com/watch?v=ZaWD6OhVIVI

Erlanders svar sägs ha lett till (S) nederlag i kommunalvalet 1966. Det var en tid då journalisterna tog över, blev hjältar och politikerna blev skurkar. Det gällde inte att få svar på frågor, utan sätta dit dem och där konfrontation fick ett egenvärde.

Monica Saarinen, som leder Ekots Lördagsintervju, konstaterar att journalisterna kanske är medskyldiga till att de intervjuade är nervösa och inte vill svara på frågorna. Hennes dröm är: ”Jag bjuder in, ställer frågor och de svarar på frågorna, det vore väl fantastiskt.” Mona Sahlin noterar: ”Idag möter man färre journalister som verkligen kan politik, så just nu är det en oerhört farlig tendens i politik och journalistik att det är menlöshet och ytlighet som belönas, på båda sidor om maktsfären.” SVTs Mats Knutson berättar om hur de förbereder sig för de stora partiledarintervjuerna: ”Vi kör rollspel och en person som spelar politikern ifråga och så går vi igenom hela sändningen och så svarar personen som vi tror att politikern kommer att svara…” Så det handlar alltså om en ”kapprustning”, där medieträningen är den intervjuades sätt att förbättra sina odds (Välkommen!). Länken till Medierna:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=6331834

Kontroll över intervjun

Det engelska hovet kräver att medieföretag ingår ett 15 sidigt avtal innan en intervju görs med prins Charles. Alla frågor ska godkännas i förväg, inga spontana följdfrågor får ställas, redigering och slutklippning ska godkännas. Hela programmet kan stoppas av prinsens folk. Är det så klokt att försöka kontrollera media på detta ”nordkoreanska” sätt? Vore det inte bättre att försöka kontrollera det enda som man kan kontrollera: det egna agerandet och ha kontroll över budskapet och alla de ord som passerar ens läppar? Lite träning kanske?

http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/prince-charles-the-15-page-contract-that-reveals-how-the-prince-of-wales-tries-to-control-the-media-a6756541.html

Handgriplig presskontakt

Den engelske prinsen Charles har inte bara livvakter utan också en pressekreterare som handgripligt skyddar prinsen från obehagliga frågor. Här ett exempel på hur Kristina Kyriacou, också kallad för ”The Colonel”, tar hand om en reporters mikrofon.

https://www.youtube.com/watch?v=L-x9MxWOPqU#action=share

Omöjliga frågor till ÖB

I vissa intervjuer ser och hör vi svar som glider undan. Men är det verkligen svararens fel hur dialogen i intervjun går? Det är ju oftast frågorna som sätter dagordningen. Svararen måste ha ett förhållningssätt, vilka frågor som kan besvaras, hur och vad man vill tillägga själv i dialogen. Vissa fråga går helt enkelt inte att svara på. Ett exempel på detta är intervjun med ÖB Michael Bydén i P1 Morgon den 12 januari 2016. Om ÖB hade svarat rakt på frågorna, hade han röjt försvarshemligheter och begått någon slags tjänstefel. Istället hanterar han frågorna med hövligt undanglidande svar. Så min fråga är: vem bär ansvaret för att ”samtalet” blir som det blir? Är det utfrågaren (som sätter dagordningen) eller den som svarar?

Här är Johar Bendjellouls frågor:

  • Hur länge tror du att försvaret kan stå emot ett främmande angrepp?
  • Ett begränsat angrepp på en bestämd plats, hur länge kan vi stå emot det?
  • Är du nöjd med de pengar som försvaret får?
  • Hur länge räcker ytterligare 2 miljarder, det är ju inga jättepengar i försvarssammanhang?
  • Har Lettlands president rätt när han säger att Gotlands försvar är svagt?
  • Räcker 300 soldater för att försvara Gotland mot ett angrepp?
  • Var finns de främsta militära hoten mot Sverige idag?
  • Hur väl är Sverige rustat för att möta psykologisk krigföring?
  • Vad behöver det svenska försvaret bli bättre på?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6342761

Är regeringen vinnare eller förlorare i klaveret?

När utrikesminister Margot Wallström hade ett resonemang i riksdagen tog hon upp Mellanösterns konflikter mellan Palestina och Israel och nämnde ”utomrättsliga avrättningar”. Givetvis tog det hus i helsicke och Israels premiärminister och deras hela diplomatiska maskineri drog igång. MW blev intervjuad i SVTs Agenda av Mats Knutson och hon lyckades slingra sig eftersom intervjufrågorna var snirkliga och invecklade – vilket gav MW möjlighet att vara lika snirklig tillbaka. Det tråkiga var att Mats Knutson aldrig ställde de korta och nödvändiga frågorna: ”Vem utför utomrättsliga avrättningar? När skedde dessa?”

Efter detta kände sig regeringen och Utrikesdepartementet gå ut med en förklaring, med bl a följande stycke:

”Det är mot denna bakgrund olyckligt att svenska regeringsföreträdares uttalanden om situationen i Mellanöstern missuppfattas och ges orimliga proportioner. Den senaste missuppfattningen gäller fredagens interpellationsdebatt i riksdagen. Utrikesministern sa inte, vilket påståtts, att utomrättsliga avrättningar förekommer i Israel, utan förde ett principiellt folkrättsligt resonemang om rätten att försvara sig och om vikten av proportionalitets- och distinktionsprincipen.

Situationen i Mellanöstern är besvärlig nog, utan att behöva tyngas av missförstånd om någons avsikter. Och det är olyckligt när kraftiga reaktioner sker på felaktiga grunder.”

http://www.regeringen.se/uttalanden/2015/12/uttalande-av-statsminister-stefan-lofven-och-utrikesminister-margot-wallstrom-med-anledning-av-utvecklingen-i-israel-och-palestina/

Nåväl. Jag har fått lära mig att en vinnare säger: ”Jag har inte uttryckt mig tillräckligt klart” – medan en förlorare säger ”Du missförstår mig”. Ganska klart vilken kategori vår regering tillhör.

Fortfarande väntar jag på svaret på vilka ägnat sig åt ”utomrättsliga avrättningar”. Vem/vilka och när?

När sedan statsminister Löfven gick ut och sade att knivdåden mot israeler inte är terrorism. Men en stund senare ändrade han sig och sade att det var det…

En gammal lärdom är ju att om du trampat i klaveret, stå kvar! För om du kliver ut låter det lika illa som när du klev i.

Varför klarade Belinda Olsson inte av Jimmie Åkesson?

Foto: Politikerveckan via Flikr

Det var bekymmersamt att SVT-Debatts Belinda Olsson inte klarade av att intervjua Jimmie Åkesson på ett anständigt sätt. När det går så snett, är risken stor att SDs opinionssiffror stiger till de höjder som Åkesson förutspådde i sitt tal i Almedalen igår.

Hela tiden kändes det något lurt med frågorna; vad var hon ute efter, vart ville hon komma? En utbränd man som fick frågor om sitt spelmissbruk eller något twitterfenomen (#Backasara, ”Backar du Sara?”) som varken publiken eller Åkesson visste något om eller hur frågan skulle hanteras. Belinda Olsson ville pressa honom till att ”backa Sara”. Vart skulle frågan leda om han svarat blankt ”ja”?

Vi såg hur sympatierna vändes till förmån för ”intervjuoffret”, där sparkarna riktades nedåt, från en elitperson mot den som var den svagare parten (utbränd spelmissbrukare). Detta skedde alltså i ett läge där SDs sympatisörer har en ”underdog-position” med en misstro mot eliter, etablissemang och samhälle. De kritiska frågorna motverkar sitt syfte och istället för att avslöja blottor i partiprogrammet avslöjas elitens övergrepp mot vanligt folk.

Jag har svårt att tro att Belinda Olsson var illa förberedd. Hon hade ju över 80 medarbetare från SVT på plats i Visby, så redaktionellt stöd borde hon ju ha fått.

Kan det vara så att hon är rädd för vad journalistkompisarna skulle säga om hon genomfört en korrekt intervju, utan att försöka ”sätta dit” Åkesson?

http://www.svt.se/nyheter/live/direkt-fran-almedalen-1?pid=171298956

Och hur röstar du själv, Saarinen?

Ibland ställer journalister frågor som: Vad tjänar du? Vad röstar du på? Alltså sådana frågor som de flesta av oss betraktar som högst privata. Inkomsten kan ju vara intressant i förhållande till ett företags (dåliga?) lönsamhet. Men att fråga vad man röstar på är ju att gå ganska långt in i den valhemlighet som är stadgad i grundlagen.

I Ekots Lördagsintervju (23/5) frågade Monica Saarinen vad Günter Mårder (ny VD för Företagarna) röstar på. Han svarade på detta. Men här hade det ju varit intressant för oss i radiopubliken att veta vad Saarinen själv röstar på, som en konsumentupplysning. Men det fick vi inte veta.

Däremot har det ju forskats en del i ämnet och där professor Kent Asp redovisat skillnaden mellan allmänhetens och journalisternas politiska sympatier. Inom Sveriges Radio och SVT röstar över 80 % på de röd-gröna partierna, medan allmänheten lägger 45 % av sina röster på de röd-gröna. Det får vi väl anta gäller även för Saarinen, så länge vi inte fått höra något annat.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/546680?programid=3071

http://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

Media har bytt riktning på sina sparkar

En SD-politiker har uttalat sig rasistiskt på Facebook till sina vänner. Sundsvalls tidning har fått tag på inlägget och ringer upp politikern för ett samtal och intervju som spelas in. Kritiska frågor ställs och politikern böjar förstå att det hela kommer att publiceras och politikern blir alltmer aggressiv. Men det finns en tragik i detta – där en medie-elit trycker till nedåt mot ”vanligt” folk som inte förstår intervjusituationen och de spelregler som gäller i media. Det är alltså en ganska ovanligt att media sparkar ”neråt”. I vanliga fall är det ju ”sparkar uppåt” mot makthavare. Vi i publiken gillar ju annars modellen ”lille Davids kamp mot jätten Goliat”. Visserligen sitter politikern som ersättare i kommunfullmäktige och är definitionsmässigt makthavare. Men jag tror att varken hon själv eller hennes väljare uppfattar saken så. SD drivs ju av en misstro mot överheten, politisk elit och de är systemkritiska. Frågan är vad SD-politikerns väljare tycker – får de ökad eller minskad sympati för sin politiker? Jag tror att den ökar. SD är ju det är ju det enda paritet som under lång tid och konsekvent har fått ökat stöd i opinionen. Ju mer pisk de fått, desto mer har opinionsstödet ökat. SD måste bekämpas, men strategin bör förändras.

http://www.st.nu/halsingland/bollnas/politiker-hotar-reporter-1

En osann källa blir inte sannare bara för att den citeras korrekt

Dagens Nyheter hade den 7 juni ett ambitiöst reportage från en resa genom Estland, Lettland och Litauen. http://fokus.dn.se/balterna-hukar-under-hotfull-skugga-fran-ost/ Artikeln var skriven av Michael Winiarski. Det är möjligt att han blivit förd bakom ljuset eller själv fallit offer för myter och klichéer. Även om en reporter återger ett citat korrekt, men om den intervjuade har fel, ljuger eller far med osanning – så blir ju inte det publicerade mer rätt – det är fortfarande fel. Det är därför en reporter inte får nöja sig med det sagda, utan måste kolla sanningshalten.

Det föranledde mig att skriva följande mail till Michael Winiarski:

Hej Michael,

Det var intressant att läsa din långa artikel om resan i Baltikum.

Det finns dock några uppgifter där du har litat för mycket på dina källor.

Till exempel: ”Att ryskan inte får användas i kontakter med myndigheter.” All information till medborgarna finns på ryska (och engelska, kolla hemsidan narva.ee) och de flesta tjänstemän i offentlig förvaltning är rysktalande, i synnerhet i östra Estland.

”Utbildning på modersmålet … förvägras ryssarna idag” – överallt i områden där de rysktalande bor, finns det ryskspråkiga skolor. Där var tidigare ryska det enda undervisningsspråket. Nu försöker man introducera vissa gymnasieämnen även på estniska, vilket skulle förbättra elevernas möjligheter för att skaffa sig jobb.

Du nämner också medborgarskapet. Alla som bott i Estland i fem år, kan ansöka om medborgarskap. Kraven är ganska rimliga: lite kunskap i estniska, samhällskunskap och om det estniska styrelseskicket.

Dessa krav gäller inte de för barn som är födda efter Estlands självständighet 1991. Alla som är stadigvarande bosatta i Estland har samma rättigheter, oavsett medborgarskap, förutom deltagande i val till Parlamentet. Därför har det estniska medborgarskapet inte haft någon större betydelse för tex ryssarna. En person med ryskt pass kan röra sig i Europa och i Ryssland utan visum. De ryssar som har Estniskt pass måste däremot ha visum för att besöka Ryssland.

När det handlar om integrationen kan problemet faktiskt vara det omvända: Det går alldeles utmärkt att bo, studera och arbeta i Estland, utan att kunna ett enda ord estniska. Därför har varken Natalja eller Jevgeni något egentligt motiv att lära sig estniska eller försöka ta reda på vad som händer i Estland, eftersom de istället tittar på ”Putins-TV”.

Ofelbarheten inom public service

Susanna Ejnerstam på SR-Ekot vill absolut inte erkänna att de vinklat en statistik så att det ger lyssnaren en felaktig bild. De påstår att visstidsanställningar ökar, där de lutar sig mot SCBs mätning mellan 1987 och 2014. Att ökningen redan skedde på 1990-talet förtigs och även att antalet sådana anställningar varit stabilt sedan 2000-talet. SE upprepar hela tiden ”Vi har gjort ett nyhetsinslag på siffror mellan 1987-2014”. När hon sedan ifrågasätts säger hon att reportern svartmålar och är ute i samma ärende som Svenskt Näringsliv och SvD. Dessutom ställer hon motfrågan: ”Vad tycker du själv?” Hon toppar sedan med: ”Inga kommentarer” varpå hon lämnar scenen.

Hoppsan! När journalister utfrågas, reagerar de som riktigt medieovana amatörer och dessutom avslöjas en aggressiv attityd: att kritiska frågor har ett syfte styrt av näringslivet. Inställningen ger en skrämmande interiörbild av vilka konspirationer som styr nyhetsarbetet inom public service. Lyssna på det eminenta ”Medierna” http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2795 Intervjun med Susanna Ejnerstam börjar 5:00 min in i inslaget.

Ekot ”försvarar” sig genom att säga: ”Det går alltid att diskutera vad som är relevanta utgångspunkter för journalistik. Statistik går att läsa och använda på många sätt.”

Och vidare: ”Susanna inser att hon framstår som ovillig att svara på Mediernas frågor, vilket har gjort henne bedrövad. Men hon hade faktiskt bara ett svar att ge i intervjun. Nämligen att statistiktolkningen från 1987 var korrekt.”

Men det allvarliga är hennes konspiratoriska attityd om svartmålning och att ”Medierna” går i någons ärenden. Det handlar alltså inte längre om rätt eller fel i statistiken – utan rätt eller fel attityd till granskning.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4097&artikel=6111024

 

Utandningsluft med CO2

Minns en biologilektion på gymnasiet då vår lärare frågade om vad utandningsluften kunde användas till. Ingen i klassen kunde ge det uppenbara svaret: att tala med. Luften pressas ut genom luftstrupen genom de spända stämbanden och varefter talet formas i munnen. Ett exempel på detta kunde vi höra i en intervju i P1 Morgon 6/3 med Gabriel Wikström som är bl a socialminister. Efter intervjun förstod jag inte varför han ens åkte till studion. Det kom visserligen ut ljud i form av ord, men absolut inget konkret innehåll. Jag undrar om reportern Johar Bendjelloul kände att han fick fram något annat än utandningsluft med koldioxid.

Här kommer ett sammanfattande axplock av ministerns svar:

– Inte nöjd, men frågan prioriteras högt, de har ett kontinuerligt arbete och kartläggning.

– Svårt att diktera krav, en avvägning och kontinuerlig dialog…
– Debatten tog snabbt slut, glad över samarbetet och dialogen.

– Ambitionen och målen ligger kvar …

– Kan inte säga det, beredning pågår… Vi har en ambition.

– De har tagit fram en strategi, vi ställer oss bakom den och ger dem ett moraliskt stöd

– Alla efterfrågar inte pengar. Staten ska engagera sig i att ha en ambition…

– Det är en fråga för idrottsrörelsen. Vi ser välvilligt från regeringen. Eventuellt avfärda det först efter en utredning

– Problemet med friskvårdsstöd är att det endast går till dem som har en anställning och inte till dem där ohälsan är störst … (Ganska konkret, men vad blir det istället?)

– Vi har ett ambitiöst mål …

– Insatser krävs inom alla politikområden…

– Vi har aviserat att vi ska titta över frågan…

– Vi håller på och bereder frågan …kan inte säga något om detaljerna … vi får återkomma till det

– Jag kan inte detaljerna bakom detta … men principen är … hur man exakt resonerat kan jag inte redogöra för …

– Det kan bli fler förslag …

– Vi för diskussioner, jag kan inte säga nåt det just nu, budgetdiskussion pågår, men vi undersöker möjligheten …

 

Har man inget att säga, så ska man hålla tyst. Det är en ganska bra princip. Jag vet inte hur ministern eller redaktionen tänkte, men det hade ju varit bra för alla parter (även för lyssnarna) att vänta med intervjun tills det fanns något konkret att berätta.

OK, jag fick något att uppröras över …

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1650