Kategori: Journalistik

Mediehusen – amatörer på krishantering

#metoo har riktat strålen mot flera mediehus. Medierna är ju byggda för att granska och vara kritiska mot andra – men de har ingen beredskap mot den omvända situationen. Medierna har tagits på sängen och agerandet känns igen från när medierna jagat andra; företag och organisationer. Vi kan konstatera att det hela skötts taffligt som troligen beror på ovana att hantera kritik som riktas mot dem själva. Mediernas tro att vara ”ofelbar och höjd över alla andra” har invaggat dem i en falsk trygghet.

Vi kunde se samma handfallenhet när plötsligt Miljöpartiet drabbades av kritik. De hade haft en skyddad tillvaro, där medierna undvikit kritik och istället favoriserat dem. Men när vändningen kom med konstiga (påstådda) flygresor ARN-BMA, giftig båtfärg, olaglig diesel – så stod partiet helt handlingsförlamat. Samma sak nu – när mediehusen kritiseras för sitt snaskiga inre liv – så blottas obeslutsamhet och amatörism i att hantera krissituationer.

Det är inte bara mediehusen som haft sextrakasserier. Det har andra också haft, bara att de kunnat hantera dem skickligare och utan att det märks utåt. Min erfarenhet är att andra mer krisvana organisationer kunnat hantera #metoo-läget skickligare. Jag är säker på att landets HR-avdelningar kunnat avskilja åtskilliga personer från jobbet de senaste veckorna. Utan att det märkts utåt eller dragit på sig intern kritik så som det varit inom Aftonbladet (se länk nedan).

Slutsatsen? Träna för kris – men hoppas att den inte kommer.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/03/mitt-i-mediestormen-internt-missnoje-mot-sofia-oos-franvaro-pa-aftonbladet/?utm_campaign=Resume_171103_Username&utm_medium=email&utm_source=Eloqua&elqTrackId=29ce33d4f82746ff87f08cbbff5dd6eb&elq=c10048bcfba744b6a7d19345c58cad04&elqaid=11745&elqat=1&elqCampaignId=8238

 

Efterlyser ett mer kraftfullt offensivt språk, Kristersson!

Hur formulerar M sitt budskap? Är det kraftfullt offensivt eller svagt och defensivt? Hittade nyligen ett exempel på hur Moderaternas budskap är höljt i dunkel i rubriken i ett inslag från Sveriges Radio Lyssna på radioinslaget här

”M: Lika skatt för lön och pension inte viktigast” här beskriver rubriken bara det som inte är viktigt. Vad som däremot är viktigt nämns inte! Här kan ju journalistens redigering ha påverkat skrivningen och att Ulf Kristersson uttryckt sig klarare, men jag är tveksam (han har inte visat detta tidigare). Ulf Kristersson fortsätter med att kritisera S för att kopiera M:s skattesänkningar.

” – Att skatten blir lika är inte det viktigaste. Jag tror till exempel inte att Socialdemokraterna över huvud taget hade kommit på idén att sänka skatten för några pensionärer alls om inte vi hade gått före och sänkt skatten för dem som jobbar, säger Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson.”

Här får vi fortfarande inte veta vad M vill. Utan Kristersson fortsätter med sin intrasslade stil med negationer – istället för att ha offensiva formuleringar. I slutet av artikeln ger journalisten en sammanfattning och låter Kristersson avsluta med ett citat:

”Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson vill sänka skatten både för dem som arbetar och för pensionärer.  – Ja, vi kommer sänka skatten i den kommande budgeten med samma inriktning som Socialdemokraterna har, men vi tycker också att det är viktigt att sänka skatten för människor som jobbar så att fler människor jobbar och blir skattebetalare.”

Mitt förslag till Ulf Kristersson: ”M vill sänka skatten för alla. För både pensionärer och de som jobbar”

Ekots trovärdighet havererar

På fredagseftermiddagen beskrev Ekot M-politikern Ulf Kristerssons politiska karriär med betoning på hans misslyckanden. Efter att Ekot kritiserats för detta, tog de bort inlägget och motiverade det med att den varit felaktigt formulerad och inte kollats tillräckligt av redaktörerna. Vidare sade de att det fanns skäl att ifrågasätta ordvalet och urvalet av fakta i publiceringen och därför tog de bort den så snart det gick.

Problemet med Ekots attityd är att de saknar självinsikt och förminskar frågan till att texten varit felaktigt formulerad, ett litet stavfel som inte kollats tillräckligt och att de ifrågasätter sitt eget ordval och urval av fakta. Om de bara tar bort texten, så är problemet ur världen. De inser tydligen inte att de faktiskt uppför sig helt tvärtom mot deras egna ledord: ”Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.”

Intressant att se hur Ekots agerande försvarades från vänsterkanten – är det ju sådana vänner som Ekot minst av allt behöver just nu.

Läs Ekots förklaring

 

Varför ställs inte de mest intressantaste frågorna?

Anna Johansson, infrastrukturministern får frågan i SVT-Rapport om Transportstyrelsens IT-läcka:

”Hur kan det komma sig att du inte hade information om det här?”

Frågan utgår från att ministern inte hade någon kännedom om frågan. Hon svarar då:

”Ja, det man … från och med februari 2016, så har departe… tjänstemän på departementet haft kunskap om att det här pågår och gjort bedömningen att de här båda myndigheterna hanterar frågan.”

Den mest intressanta frågan som jag skulle vilja ha svar på, men som inte ställdes:

”När fick du veta detta?”

Varför ställs inte dessa frågor, utan bara de frågor som är lätta att dribbla bort av erfarna politiker?

https://www.svtplay.se/video/14494356/rapport/rapport-18-jul-19-30-1?start=auto&tab=senaste Intervjun börjar 3 minuter in i programmet

Skicka Sjöstedt till Kuba!

Vad händer när SVT Nyheter sätter följande rubrik: ”Anna Kinberg Batra: Skicka iväg Jonas Sjöstedt till Kuba!”

För egen del uppfattar jag tonen som hotfull om att JS bör deporteras och utvisas till en diktatur. Hur påverkas SVTs trovärdighet av detta när jag sedan läser artikeln? Bilden blir ju en helt annan: det är ju ett lite lekfullt inslag i ”Opinion Live”, där partiledarna ska skicka varandra på en semesterresa…

Här ligger, enligt min mening, rubriken långt bort från det som faktiskt hände och vad som egentligen sades.

Lurad varje gång jag upptäcker att medias rubriker lovar mer än artikeln kan leverera. SVTs trovärdighet sjunker.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/anna-kinberg-batra-skicka-jonas-sjostedt-till-kuba?cmpid=del:tw:20170710:anna-kinberg-batra-skicka-jonas-sjostedt-till-kuba:nyh:lp

Får vi veta det vi ska om EU i våra media?

De svenska journalisterna sviker sitt demokratiska uppdrag. Svenska journalister är bland de sämre i Europa om att rapportera om EU. Får vi som väljare tillräcklig och adekvat information om EU för att vi ska kunna medverka i den demokratiska processen? Vad pysslar de svenska journalisterna med? Varför struntar de i sitt grundlagsskyddade uppdrag?

Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L), skriver följande på DN-Debatt 9/7-2017):

”Frånvaron av relevant EU-kunskap är inte bara ett problem i sig, utan skapar också en nedåtgående spiral, där journalister inte känner sig rustade att rapportera om lagförslag eller liknande eftersom andra medier inte heller gör det. I slutändan är det medborgarna som blir lidande, eftersom man inte får ta del av den nödvändiga samhällsrapportering som beskriver den politiska utvecklingen i EU.

Som Europaparlamentariker upplever jag dagligen det svala intresset för politiska frågor som behandlas på EU-nivå. Viktiga händelser i Europaparlamentets arbete reduceras ofta till näst intill noll i de flesta medier. Det som rapporteras är när Sveriges statsminister stiger ur en svart bil, kliver ut på en röd matta och går in genom en dörr till EU-toppmöten. Det riktiga arbetet sker dock inte här utan i Europaparlamentet, EU-kommissionen och Ministerrådet, men detta återges nästan aldrig.

Självklart har politiker själva ett stort ansvar att kommunicera med journalister i hemlandet. Men som den tredje statsmakten har den svenska journalistkåren ett stort ansvar att i allt högre utsträckning bevaka vad som händer i EU för att fullfölja sitt demokratiska uppdrag.

Jämför vi med andra EU-länders EU-bevakning så ligger Sverige exceptionellt dåligt till i statistiken. Enligt en undersökning av Europaparlamentet från november 2016 hade Sverige minst tv-rapportering av alla EU-länder. Också i tryckta medier är Sverige tredje sämst i EU när det gäller andelen artiklar om Europaparlamentets arbete i nationella tidningar. Under år 2016 publicerades endast elva artiklar per tidning, jämfört med Tyskland där 36 artiklar per tidning publicerades.

Självklart har politiker själva här ett stort ansvar att faktiskt kommunicera med de journalister som finns i hemlandet. Men som den tredje statsmakten har den svenska journalistkåren ett stort ansvar att i allt högre utsträckning bevaka vad som händer i EU för att fullfölja sitt demokratiska uppdrag.”

Korkad fråga i Studio Ett

”Om någon inte vill välja ditt parti, vilket ska de då välja?”

Denna fråga fick SD:aren Richard Jomshof i Studio Ett av programledaren Jörgen Huitfeldt. Jonstorp svarade att det vore orimligt för honom att rekommendera någon att rösta på något annat parti än SD. Vilken partisekreterare skulle säga att någon kan välja ett annat parti än det egna? Det vore ju närmast tjänstefel.

I samma program intervjuades också partisekreterarna Lena Rådström Baasatad, S och Tomas Tobé, M. Ingen av dessa fick just den frågan.

http://t.sr.se/2sseeMK

Hur har du det med oron idag?

På samma sätt som Sven Melander i sketchen ”Fred på jorden” tjatar om den lilla flickans högsta önskan om fred, frågar journalister idag om hur oroliga vi är. ”Men lite orolig är du väl ändå …?” Till slut ger intervjuoffret med sig: ”OK, lite orolig kanske jag känner mig ibland …”

Det hela beror på att media har sin alldeles egna logik, som skiljer sig kraftigt från resten av samhället. Tydligast blir skillnaden mellan media och näringsliv/affärsvärld. Det är två helt motsatta logiska system, kanske helt olika språk där man egentligen inte förstår varandra.

När vi andra professioner talar om risker, farligheter och olyckor – görs det rationellt och sakligt. Oftast ses det som statistiska avvikelser från normer. Kvalitetsbrister hanteras normalt och ingår i business as usual.

Media däremot, ser det tvärtom: helst som ett breaking news, det oväntade och farliga som sker överraskande. För de vet att publiken vill bli överraskad. Hela vårt intellekt är uppbyggt på att vara vaksamma för faror – som sätter oss i larmberedskap för att kämpa eller fly.

Denna skillnad i logik gör att det är så svårt att förklara risker och farligheter för journalister. Här talar man om gränsvärden, kvalitetstermer, säkerhetssystem, certifieringar och allt har ett slags statistiskt synsätt. När tex 1 matförpackning av 10000 innehåller en metallflisa – kan detta tas som ett mått på god kvalitet. Eller när sjukvården berättar att risken för att drabbas av senaste influensan endast är marginell, nästan försumbar. Det gäller bara att tvätta händerna och inte hosta andra i ansiktet – ja, då är det inte så farligt. Men media klarar inte denna riskbedömning ”inte så farligt” ”liten och försumbar risk” innebär ju ändå att det finns en risk, om än så liten.

Media vet att publiken vill bli skrämd. Vi gillar ju skräckfilmer och våra barn älskar att bli skrämda av elaka häxor och Halloween-spöken.

Media kan alltså inte hantera en eventuell risk. Om det bara finns en promilles risk – så är det ett hot mot folkhälsan och kanske en pandemi. Hur många dödliga sjukdomar har vi om vi ska tro kvällstidningarnas löpsedlar? ”Hosta – kan vara cancer”. ”Ingen hosta – kan vara dold cancer!” Så därför ser vi detta evinnerliga tjat om oro.

”Är du inte liiiite orolig i alla fall? Det kan ju vara farligt…”

”Okejdå, lite orolig är jag kanske …”

Löpsedeln blir då: ORO, CHOCK OCH LIVSFARA….

Det säljer. Och vi köper.

Tjatiga frågor fyller ut långa direktsändningar. Tragedin på Drottninggatan

Snabbt ändrades våra dagordningar inför det oförutsedda, även för oss som befann oss långt ifrån Drottninggatan. Men de som har som jobb att ta hand om sådana situationer är hela tiden övade för just det oförutsedda. Sjukvården, räddningstjänsten och polisen. En som övat var polisens presstalesperson Lars Byström, som hade ett otal variationer på ”inga kommentarer”:

  • Vi kan varken bekräfta eller dementera
  • Vi uttalar oss inte om beslag som görs under en förundersökning
  • Jag har inga uppgifter om det i nuläget
  • Det är för tidigt att säga något om detta

Några av svaren känns jobbiga när de kommer i en lång rad. Är det svararens fel, eller är det frågeställarens? Min fundering här är om det är alla de långa direktsändningarna som tvingar reportrarna att dra ut på tiden genom att ställa oändliga frågor – till en polis som varken kan eller får ge fler detaljer. Jag anser att polisen visar transparens och öppenhet så långt det går– men talespersonerna är skyldiga att hela tiden hålla sig inom ramen för vad förundersökningssekretessen medger. Här gör Byström ett bra jobb.

Men det hela ledde också till en ordväxling där Byström till sist sade: ”Det är inte för att jag vill vara elak som jag inte ger fler detaljer.”

Där journalisten svarade: ”Vi är inte heller elaka, utan ställer de frågor som oroliga medborgare vill ha svar på.”

Nja, var det så? Vi som inte var inom de närmaste kvarteren kände väl en viss oro, men min oro handlade om hur mina anhöriga, släkt och vänner var i säkerhet. Alltså inte de detaljer som journalisterna frågade om.

Här gjorde Facebook fantastiska insatser där vi kunde kolla om våra vänner var i säkerhet. Facebook visade verkligen hur sociala media kan nyttjas i krissituationer.

”Inget säger att vi har fel person” – Varför inte: ”Allt säger att vi har rätt person”

Rikspolischefen är jurist och hans uttalande är starkt färgat av det juridiska språkbruket. Dubbla negationer på det sättet med ”Inget” och ”fel” är försiktigt, passivt och defensivt. Ofta har jurister (och poliser) uttryck som lyder: ”Det finns för närvarande ingen misstanke om brott, därför finns ingen anledning att fortsätta förundersökningen.” Vad betyder det? Betyder det att jag är en ärlig, härlig man? Nej, det är bara att jag för tillfället inte kan fällas för brott. Dessutom hittar jag inget självständigt ord för ”oskyldig” som inte innehåller ordet ”skyldig”.

Det hade varit bättre, mer aktivt och offensivt om Rikspolischefen istället sagt ”Allt säger att vi har rätt person”

Det finns många sådana klassiker i samma genre som vi minns.

Richard Nixon: ”I’m not a crook”

Mona Sahlin: ”Jag är baske mig ingen slarver”

Christer Pettersson: ”Jag är ingen dräpare”

 

Varför ägna tid på vad man inte är – istället för att tala om vad och hur man är?

Nixon: Jag arbetar hårt för det amerikanska folket.

Sahlin: Jag håller ordning på Sverige, partiet och mig själv (kanske en lögn ändå…)

Pettersson: Jag var en stor beundrare av Palme.

 

Men ibland kan ju journalistens fråga leda till en sådan dubbel negation, ett fel citat i en rubrik. Det kan vara på en fråga:

– Är du en idiot?

– Nej!

Där rubriken i värsta fall kan bli: ”Jag är ingen idiot”

 

Därför är det alltid bättre att komma med ett aktivt offensivt påstående som ger mer än bara ett direkt svar på frågan. För ett tag sedan såg jag rubriken ”Vi är inga mansgrisar” (om den ojämna könsfördelningen bland riskkapitalister). Det är ju svårt att veta om personen verkligen sade så eller bara svarade ett nej på frågan om de var mansgrisar. Så när det gäller den typen av digitala frågor, är min rekommendation att alltid svara med ett påstående som är sant, relevant – men som inte är ett ja/nej svar kopplat till den ledande frågan. För riskkapitalisten kan svaret vara: Vi jobbar för ökad jämställdhet.

Såg nyss ett uttalande från en PR-expert som uttalade sig om Åhléns ”rök-rea” som har kritiserats hårt. Hen säger då: ”Det viktiga är att inte framstå som empatilös eller tondöv”. Hur ska det vara då? ”Det viktiga är att framstå som empatisk och känna in vad som är lämpligt”