I bunkern, veckan före valet

SD varnar sina medlemmar i Habo att inte tala med journalister och uppmanar dem att ringa polisen istället. Mycket av publiciteten runt SD har givetvis påverkat deras medlemmar och gjort dem misstänksamma gentemot de mediala eliterna. De kryper ner i bunkern.

Men den negativa publiciteten tycks inte påverka sympatisörernas antal. Istället kan vi se en ”Åkesson-paradoxen”, där SDs medlemmar känner övertygade om att de har rätt, eftersom de jagas av en medie/maktelit. Därför avtar inte stödet för SD i takt med ”avslöjanden”, vare sig det handlar om momsfiffel eller järnrör.  http://bit.ly/1sbo4ys

Lyssnade på ett inslag om det gamla, nu upplösta partiet, Ny Demokrati i ”Medierna”, http://bit.ly/1ui8u4S (i slutet av programmet). Inslaget handlade om Olle Stenholms intervju med Ny Demokratis partiledare Bert Karlsson, 1991. Lyssna på inslaget och hör vad journalisten Björn Häger säger om Ny Demokratis väljare: ”Den väljargrupp som ND vänder sig till är .. lågutbildade män..he,he”. Tja, hur kommer man åt problemet, med den attityden till ett partis väljare (även om det är sant)?

Även i SVT ”Vetenskapens värld” tog upp mediernas bild av nationella ytterlighetspartier. http://bit.ly/1qcHUKm Där diskuteras att massmedias överdrivna rapportering spelat små ytterlighetspartier i händerna. Svenskarnas Parti med 15 (!) sympatisörer lyckades få ett enormt genomslag i riksmedia i Almedalen. Ett parti som helt saknar resurser kan med medias hjälp få ut sitt budskap! Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson konstaterade att media ägnat sig mer åt SD som parti än för de 700.000–800.000 personer som sympatiserar med SD, deras frustration, bekymmer och oro över samhällsutvecklingen.

Löfven på pall eller Reinfeldt i ett hål

Stefan Löfven gillade inte sin pall under söndagens debatt med Fredrik Reinfeldt. SVT motiverade det hela med att det skulle se bättre ut i rutan, om deltagarna var lika långa. Nu var det ju så att Löfvens pall syntes ganska bra i sändningen och gav upphov till ett intressant twitterflöde. ”Kommer han stå pall?” osv. Ett löjets skimmer lade sig över debatten och uppmärksamheten riktades mot den lilla lådan istället för statsministerkandidaterna.

Ett tips till SVT är ju annars att fixa jämlikheten ”modell S” genom att såga upp ett hål i podiet som Reinfeldt stå i. #expressen

http://www.expressen.se/nyheter/val2014/darfor-stod-lofven-pa-en-pall-under-duellen/

Spegel, spegel, säg vem som vackrast är

När Aftonbladet skrev om Aftonbladets TV-debatt med partiledarna var recensionerna översvallande. Vem hade väntat sig något annat: En riktig fullträff och tidningen beskriv hur hyllningarna rasar in till redaktionen. Var finns den distanserade och oberoende kritiska hållningen? Den är som bortblåst.

I Almedalen blev fenomenet extra tydligt då mediehusen hade stora utställningsmontrar och där de själva var aktörer. Vart är vi på väg då mediehusen själva blir aktörer och inte längre konsekvensneutrala nyhetsförmedlare?

Åkesson-paradoxen

En intervju är inte ett läxförhör. Även om många intervjuade under en medieträning lätt återfaller att vara elev i skolbänken, där intervjuaren blir läraren som förrättar läxförhör, där en fråga visar om du läst läxan eller inte. Men en intervju är något annat, det är kampen mellan två bilder, journalistens eller den intervjuades.

När jag häromkvällen såg SVTs intervju med Jimmie Åkesson var vi definitivt i skolan. Kanske inte Åkesson, men Mats Knutson och Anna Hedenmo var lärarna som förrättade läxförhör. ”Hur många miljarder? Hur har ni räknat? Har ni räknat fel?”

Reportrarna sitter med facit i hand och rättar med rödpenna. Trist och tråkig tv, där det är svårt för publiken att hänga med i sifferexercisen. Det sägs att tv-mediet inte är lämpat för att överföra fakta, det handlar mer om att förmedla en känsla.

Det är möjligt att intervjuarna lyckades med att förmedla känslan att Åkesson inte hade läst läxan, inte var påläst och därför mindre trovärdig. Men jag tror att effekten blev den motsatta.

Skulle Åkessons sympatisörer låta sig övertygas av felräknade miljarder hit eller dit? Tvärtom tror jag att de stärks i sin övertygelse om att det är den elaka medieeliten som vill sätta dit småfolket. Åkesson-paradoxen skulle alltså vara: ju hårdare tryck från (medie)eliten mot SD-företrädare, ju mer rätt har man i sin övertygelse och världsbild om att eliten vill förstöra Sverige.

Det var mycket enklare förr, när SD-folket var fåordiga skinnskallar med bombarjackor. Nu har man en välkammad glasögonprydd företrädare i välskräddad kostym som dessutom är verbalt utvecklad.

Det krävs alltså en annorlunda och mer begåvad journalistik för att kunna slå hål på SD-s ideologi. Nuvarande metoder fungerar uppenbarligen inte.

Välkommen till mediekratin

Mediernas bild av partierna påverkar valresultatet. Denna, föga oväntade, slutsats drar Kent Asp och Johannes Bjerling, bägge forskare knutna till Göteborgs universitet. De lägger fram sina tankar i boken ”Mediekratin – mediernas makt i svenska val”.

Denna självklarhet som varit tydlig i så många år har alltså belagts med forskning. Forskarna skriver om detta på DN/Debatt  http://www.dn.se/debatt/mediebild-betyder-mer-an-partikassa-for-valresultaten/

Det som ständigt förvånar är att pengar läggs på att forska om självklarheter av typen: ”rika är lyckligare och friskare än vad fattiga är”

Dock finns ett intressant nytt begrepp som de lanserar och det är ”mediekrati” som avlöst ”partidemokratin”. Detta kännetecknas av att medierna bestämmer allt mer av dagordningen, men att också partierna anpassat sig allt mer efter medierna.

 

Ingen hejd på Ekots elände

Väcks av radion på torsdagsmorgonen. Ekot är på.
Intensivvårdspatienter dör vid förflyttning. Hemspråksundervisningen bryter mot skollagen. Landstingen bryter mot lagen när de inte sköter teckenspråkstolkning. Nya förbifarten är livsfarlig enligt en datasimulering. Till och med vädret är ett elände med en klass 3-varning med risk för fler översvämningar.

Inte ens Ekonominyheterna ser ljusare på läget. Det fina sommarvädret har drabbat byggmaterielförsäljningen. Vi har grillat hellre än fejat med huset.

God morgon!

Journalistens råd om du blir intervjuad

När journalister försöker beskriva vad medieträning går ut på, brukar det vara i ganska negativa termer och i dystra färger. Därför är det glädjande att läsa om journalisten Kenny Genborgs erfarenheter från när han själv blev intervjuad och kände att han inte gjorde så bra ifrån sig. Kennys tips ligger mycket nära de råd som jag själv ger:

1) Prata inte så jäkla mycket. Korta koncisa meningar är bättre i radio när inslaget redigeras i efterhand.

2) Säg bara det du tänkt säga, inte det som de som intervjuar vill att du skall säga för att det skall bli bra radio.

3) Nyansera varje mening. Det räcker inte att nyansera i början av intervjun, mitt i och i slutet, som jag gjorde. Bjuder du på en enda onyanserad mening är det självklart den som klipps in i programmet. Alla journalister letar efter tillspetsad kritik och konfrontation.

4) Försök att tänka som en reporter. Vilken roll kommer dina citat att spela i sammanhanget? Vilka citat är viktigast att formulera extra noggrant? Håll dig till de formuleringarna. Sväva inte i väg.

Läs Kennys krönika http://bit.ly/1sm6N3P

Slingriga svar på slingriga frågor

En kollega presenterade mig nyss som medietränare till en nyanställd på firman: ”en sån som lär intervjuade att inte svara på frågor”.

Så kan men se på det, men i själva verket är det precis tvärtom. Vad jag lär ut är att svara rakt på, kort och koncist – och framförallt: säg som det är. Det är de allra vanligaste råden till mina ”elever”. Men att det förekommer slingande svar under intervjuer, beror snarast på de slingriga frågor som journalister ställer.

I somras blev Annie Lööf intervjuad av Kristina Hedberg på SVT om Noun-affären och vem som visste vad i samband med affären. Hedberg frågade Lööf: ”Du har sagt att du hatar människor som ljuger. Vem hatar du mest: Fredrik Reinfeldt eller Maud Olofsson?”

Hur kan man svara rakt på en sådan fråga? Ska Lööf hålla sig ”i boxen” och välja ett av alternativen eller svara utvidgat på frågan? Då blir ju svaret av det slag som kan kallas för undvikande eller slingrande.

Min slutsats är att oftast är det omöjliga frågor som ger upphov till undvikande svar. Då gäller det att ställa sig utanför själva intervjun och recensera situationen. ”Men det är ju en omöjlig fråga att svara på, så som du formulerar det. Jag vill säga följande …”

Som man ropar får man svar.

Ministerpost blev magplask

Lördagens förstanyhet på Ekot var att Stefan Löfven frågat Göran Persson om han ville bli utrikesminister. Direkt efter startade diskussionen om en eventuell come-back för GP. Dessutom roade sig många twittrare att fundera på vilka andra som kunde vara tänkbara kandidater i en kommande S-regering. Sedan var det förstås synd om Margot Wallström, som bara fick fredagen i rampljuset för att än en gång petas av GP. Även Håkan Juholt kunde vara aktuell som kulturminister.

Varför allt detta?  Var det för att dra bort uppmärksamheten från Fredrik Reinfeldts sommartal, eller var det för att skapa uppmärksamhet för GPs sommartal i Grillby (vem bryr sig om Grillby?).  Eller var det för att skära bort borgarnas skrämselargument om att Sjöstedt kunde bli utrikesminister.

Ekots Tomas Ramberg säger sig dock ha använt formuleringen att Löfven kommer att kontakta GP ”i händelse av en S-seger”. Därifrån är ju steget ganska långt till det nyhetsflöde som uppstod.

GP själv sade något om att han var intresserad bara om han fick ta med sig korna till UD. Varpå Carl Bildt sagt: ”Jodå, kor på UD skulle ju förvisso vara en förändring. Mer idisslande. Mindre twittrande. Alltid gläder det någon”

Nyheten som började stort, blev enligt Löfven ett magplask. Men vem vet?

FI och MP granskades minst i media

Ny forskning från Mittuniversitetet visade att F! och MP skildrades överlägset mest positivt i medierna inför EU-valet i år. Mest negativa artiklar skrevs om SD och M. 300 artiklar i stora media har analyserats. F! har fått mest positiva vinklar beror på att det är ett relativt nytt parti, vilket i sig har ett nyhetsvärde. Vidare visar forskarna på att det finns en tydlig korrelation mellan mediebevakning och valresultat. Ett parti som har en ogynnsam beskrivning i medierna förefaller att gå bakåt medan en gynnsam bevakning leder till framångar.

Läs mer i Dagens Media http://bit.ly/1mF3Iqr

Om du tror att journalisternas politiska sympatier har någon betydelse för rapporteringen – har givetvis fel!